Mer mängder av manga

Del två i ”Simon skriver om manga jag läst nyligen”, idag med både några korta meningar om icke-läsvärda serier, och några längre meningar om en riktigt bra serie. Vilket innebär ett mindre dilemma: Ska jag börja med den riktigt bra eller avsluta med den? Beslut, beslut…

Love My Life: Jag börjar med den suveräna serien, den en volym långa berättelsen om kärleksparet Ichiko och Eri. Ebine Yamajis serie påminner mig om serieskapare som Erica Sakurazawa och Moyocco Anno både vad gäller manus och teckningar med tunna spröda linjer och ofta helt utan bakgrunder, en teckningsstil som gör det helt klart att det är människorna och deras inre liv som ska skildras, ingenting annat. Ichiko som är huvudperson funderar på hur förhållanden egentligen är tänkta att fungera när hon får reda på en gammal familjehemlighet om sin egen familj, och hennes egen relation till Eri. Kan man bli kär i någon annan samtidigt som man älskar sin partner, och vad räknas egentligen som otrohet?

Det ska till en modig tecknare för att i en så renskalad teckning våga lägga till en tydlig rökslinga som den i ruta 4; perfekt fångat ögonblick!
Vad sägs om den sparsmakade silhuetten i första rutan?

Yamajis teckningar är fantastiskt stämningsfulla, deras ödslighet till trots; linjer är snudd på perfekta, och sidkompositionerna likaså. Texten består både av vanliga dialoger och Ichikos tankar vilket resulterar i en stillsam rytm: Dialog -> Ichikos tankar som reflekterar över dialogen -> mer dialog -> … Det här är urstyvt gjort, och lita på att jag kommer läsa de ytterst få andra serierna hon gjort; hon är inte produktiv, och tyvärr finns det inga officiella översättningar av henne till engelska. Så mycket manga som nuförtiden översätts av alla de slag så finns det inte längre mycket anledning att leta upp scanlations längre så man slipper dilemmat med att fundera på om att läsa en scanlation gör att serien ifråga blir mindre intressant att ge ut kommersiellt (eftersom fans redan läst den), men jag kan inte låta bli att leta upp Yamajis övriga serier; de är alldeles för bra för att missa. Betyg: 👩‍❤️‍💋‍👩😄

Can You Just Die, My Darling?: Nu blir det lite sämre. Eller väldigt mycket sämre, faktiskt, när Sousou Sakakibara tecknar efter Kaname Majuros förlaga om hur det kan gå när ett virus sprider sig i Japan som gör att den smittade drabbas av en outsäglig lust att döda den man älskar. Helst också på ett så guckigt sätt som möjligt så att vi kan få oss till livs lite grafiskt ultravåld. Huvudsakligen när vi får se de fantasier de drabbade har om vad de ska göra, men en del ”på riktigt” också.

Tråkigt är det, och att berättelsen ungefär halvvägs in svänger till att istället bli en mer regelrätt thriller när hemliga säkerhetstjänster börjar rekrytera smittade eftersom dessa också får närmast superkrafter tack vare sin extremt starka drivkraft efter att mörda blir det inte bättre. Sida upp och sida ner av ungdomar som kämpar mot sina inre lustar, och som försöker externalisera dem genom att slåss mot andra med liknande krafter och känslor. Tio volymer avslutad historia, där det känns som om upphovsmännen också tröttnade på sin historia när den bytte skepnad, och som trots det inte orkade bekymra sig om att ge serien ett ordentligt slut. Betyg: 😑

Dissolving Classroom: Skräckmästaren Junji Ito fortsätter att översättas till engelska, och antingen är det jag som tappat smaken för hans serier eller så finns det en anledning att de senaste böckerna av honom lämnat mig kall. Här har vi en en volym lång berättelse om ett syskonpar där storebrors evinnerliga ursäkter gör att hjärnorna på de som lyssnar på honom smälter, och en lillasyster som livnär sig på att äta hjärnsörjan.

Som alltid med Ito finns det enstaka bilder som är kusliga, men som sagt har han redan gjort liknande saker och gjort det bättre. Hans huvudpersoner (dvs de icke-kusliga) är lika underligt oberörda och handlingsförlamad som de brukar, och jag tror att Ito behöver några nya idéer för att jag ska bli skrämd igen. Betyg: 🙀😟

Four Kisses, in Secret: Fyra stycken extremt traditionella kärleksserier ämnade för flickor i en mini-antologi signerad Ruri Kamino, och där alla avslutas med just en kyss. Obesvarad kärlek mellan en oansenlig flicka och en spännande vad det verkar som bad boy? Japp. En kille som fångar tjejen mellan sina utsträckta armar mot en vägg? Jupp. En barndomsvän som plötsligt blir ett romantiskt intresse? Jopp. Inte särskilt dåligt, inte särskilt bra, utan bara en samling serier som väl närmast är att jämföra med en japansk Starlet (fast lite mindre originell än de sista årens Starlet var). Så tja, den är precis vad den utger sig för att vara. Betyg: 👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨😐

Och nu en drös där jag bara läst första volymen av längre sviter, antingen för att det bara finns en volym översatt hittills eller för att jag gav upp (Love’s Reach, I’m looking at you!):

Blue Period: Lovande start på en serie där den manliga huvudpersonen efter att aldrig haft några egentliga intressen och bara pluggat för att klara skolan plötsligt upptäcker att han är genuint intresserad i någonting så töntigt (tycker han själv) som Konst. I början verkar det som om seriens skapare Tsubasa Yamaguchi tänkt göra en typisk serie med en tuff kille som mjuknar långsamt när han får en hobby, inklusive en kvinnlig barndomsvän som han kan konkurrera med, men sen fängslas både huvudperson och serieskapare av fascinationen inför konstens möjligheter. Fokuset på tävlande om att bli bäst försvinner när den nyblivna målaren fantiserar om hur han ser världen i långa ordlösa sekvenser, och diverse japanska målare bidrar med konstverk till serien. Ännu inte säkert det blir en bra serie, därtill behöver jag lära känna karaktärerna bättre, men den skulle kunna bli det. Betyg: 🧑‍🎨🙂

When We’re in Love: Sakashita är en proper flicka som givetvis är klassens elevrepresentant, medan Hana är en kille som alla i klassen tycker verkar farlig. Tror ni Sakashita ändå blir kär i Hana, och att Hana i sin tur visar sig vara mycket vänligare än alla tror? Ja, vi har hört/läst den här historien förut, så för mig krävs det att karaktärerna är roliga och tillräckligt engagerande att läsa om, och det lyckas Fuyu Kumaoka med. Inte sensationellt bra, men tillräckligt för att jag när det kommit några volymer till inte har någonting emot att läsa mer av serien. Men det skulle definitivt kunna bli så att jag glömmer bort serien och aldrig kommer läsa någonting mer av den, och det vore också OK! Betyg: 👩‍❤️‍👨😐

Love’s Reach: Blä. Liknande setup som When We’re in Love, men med den stora skillnaden att killen i det romantiska dramat nu är lärare på skolan. Jag kan leva med att flickan blir kär i sin lärare, men inte att läraren flörtar tillbaka hur mycket som helst, och dessutom hela tiden säger att nejdå, de kan inte bli ihop eftersom han är lärare och de ska aldrig mer träffas, varpå han flörtar än mer med henne och dessutom gör henne kontinuerligt osäker på vad han egentligen menar, om hennes känslor (och hans) bara är inbillning, osv. Riktigt obehagligt alltså, så Rin Mikimotos serie blev det bara en volym av för mig. Om någon vet att serien visar sig vara någonting mer och bättre så säg gärna till; jag kanske inte kommer läsa den ändå, men vore skönt att veta att det inte var så illa som det verkade. Betyg: ☠️😩

Practice Makes Perfect: Som avslutning och för att få bort den sunkiga smaken från Love’s Reach, en serie som charmigt tar upp sex & kärlek. Två 28-åriga idrottsstjärnor inser att de genom att enbart fokusera på att träna helt försummat det där med att lära sig hur man skaffar en pojkvän/flickvän. För att råda bot på problemet och för att inte vara alltför tafatta när en riktig dejt dyker upp bestämmer de sig för att gemensamt lösa problemet på det enda sätt som de är vana vid att lära sig: Hård träning. Alltså lägger de upp ett schema som börjar med att träffas och kyssa varandra 200 gånger, följt av egen träning hemma, sedan träffas igen för att repetera och kramas, egen träning igen, och så vidare.

Efter en volym är det inte så värst explicit hittills även om serien rör sig åt det hållet, men givetvis har de två huvudpersonerna börjat få problem eftersom de båda märker att det är så mycket trevligare att göra övningarna tillsammans, och att de där framtida respektive som de tänkt sig kanske inte är lika lockande som träningspartnern… Kort sagt och föga oväntat har de börjat bli kära i varandra, så jag räknar med att träningen kommer fortsätta än mer entusiastiskt i framtida volymer. Men bara för att vara tydlig: Det här är absolut inte en porrserie eller ens en särskilt tydligt erotisk serie utan en rar och bitvis väldigt rolig kärleksserie. Betyg: 💓😘

Lätt läskiga katter: Yon & Mu

Yon & Mu - cover

Ibland dyker det upp serier som jag känner att jag bara måste läsa; inte för att jag tror att de nödvändigtvis kommer vara fantastiskt bra, utan för att någonting med dem är så off, så udda, att jag inte kan låta bli. Till exempel den gamla crossovern Archie Meets the Punisher:  Hur i hela friden ska en serie som mixar den oförargliga humorn i Acke med den extremt våldsamma Punisher fungera?

Samma nyfikenhet på resultatet ligger bakom dagens bok, en serie jag fick syn på förra veckan och inte kunde låta bli att köpa: Junji Itos Yon & Mu. Nyfikenheten kommer sig av att serien, enligt baksidan, ska vara humoristisk och varm självbiografisk serie om när Ito flyttar ihop med sin flickvän, och hans möte med hennes katter. Det i sig låter ju inte som udda, om det inte vore för det att Junji Ito är mest känd som skaparen av några av de mest kusliga och bisarra skräckserier som skådats, där skräcken ofta ligger i de ångestfyllda människornas ansikten och en vardag som invaderas av obegripliga händelser.

Som i Uzumaki (även översatt till svenska), där en liten kuststad en dag upptäcker att ett mönster, en spiral, börjar dyka upp överallt:

Uzumaki - snigel

Så, är Yon & Mu en mysig kattserie eller är den någonting helt annat?

Well, jag skulle nog säga att den drar åt det mysiga hållet, men också att presentationen ibland gör helt klart att det här är en serietecknare som oftast gör helt andra slags serier. Som den här sidan, då Yon har anlänt till huset och Ito står och smygtittar (han har tidigare i serien sagt att han nog är en hundperson och är skeptisk till katter):

Yon & Mu - Yon
Notera ryggmönstret som närmast ser ut som masken från Scream; fotografier i boken visar att det faktiskt var precis så Yon såg ut…

Visst finns det en hög drag av kuslighetskänsla i teckningarna, och om jag bara sett den här sidan och skulle gissa vad för slags serie den kom ifrån så skulle jag ha gissat rejält fel 🙂

Men faktum är att innehållet ändå är väldigt snällt, med en Ito som inledningsvis är rädd för katterna men som efter hand börjar att tycka om dem; hans tillgivenhet blir så stor att han tycker det är pinsamt när flickvännen kommer på honom att leka hämningslöst med katterna på golvet. Och till slut blir de familjemedlemmar, de med; en smula konstiga ibland men det är inte så underligt med tanke på att de är katter. Och, visar det sig, Ito är bra på att rita katter så att de ser ut som katter gör när de bara är sig själva:

Yon & Mu - Yon & Mu

Med andra ord, jodå, det här är en rätt mysig serie, trots allt. Den är inte lika urgullig som exempelvis Chi’s Sweet Home eller lika katt-förstående underfundig som What’s Michael?, men det är svårt att misslyckas med en serie om några älskade katter, åtminstone om jag ska läsa. De då och då återkommande skräckfilmsvibbarna har jag ingenting emot, de blir en slags udda krydda vid läsningen 😉

PS. Sidorna från Yon & Mu har jag tagit från en tidigare scanlation eftersom det är en svårscannad bok, om någon undrar varför t ex ljudet i första bilden på Yon inte översatts (scanlation skippar ofta sådana); i boken är översättningen av ljudet MOOOP (vad nu det kan tänkas beteckna!) DS.