Etikettarkiv: Kalle Ankas Pocket

Musse Pigg – Magins mästare

Postat den

Magins Mästare 1 - omslag

Italienska Musse Pigg-serier, någon?

I vintras fick jag syn på en bok på Pressbyrån som hette Kalle Ankas Pocket – Magins Mästare 2/2013. Jag har inte läst några nyskrivna KAP på en herrans massa år så varför jag plockade upp och tittade i den här vete fåglarna, men det gjorde jag i alla fall (jag är väl medveten om att jag ibland skriver i alla fall och ibland iallafall och att det första är mer korrekt, men dagshumöret får avgöra!). Det visade sig vara en lång sammanhängande historia som skulle utges i flera volymer, med fantasy-inslag. Jag blev lite sugen på att se hur det skulle fungera och, tja, nu har jag läst det dryga tusentalet sidor långa eposet och tänkte recensera det 🙂

Det var knepigt att förstå vad det egentligen var för en serie och hur utgivningen var tänkt; Egmont var otydliga, och det var livlig googling som till slut hjälpte mig att förstå att serien egentligen börjat flera år tidigare, 2007, med en 512-sidig bok som hette Kalle Ankas Pocket Special: Magins Mästare, och att samma författare, Stefano Ambrosio, nu hade skrivit en längre uppföljare som ges ut på svenska som Magins Mästare 1-3/2013. Som den fullblodsnörd/idiot jag är insåg jag förstås att jag först måste läsa den äldre serien innan jag började på den nya, och det tog ett tag att hitta den (Blocket to the rescue!). Sen var jag tvungen att försöka hitta del 1 & 3 av den nya eftersom det visade sig att 3:an redan kommit ut och slutat säljas (min Pressbyrå hade kvar 2:an av någon anledning). 1:an sålde Egmont direkt på sin hemsida men 3:an fanns inga spår av; till slut fick jag hjälp av en Serieforum-läsare som hade sett att den fanns kvar på Sturups flygplats och köpte en till mig. Jag kan inte komma på när det senast varit lika svårt att få tag på en serie jag ville läsa, och det var inte ens serie som jag var säker på var det minsta intressant; jag hade fortfarande bara läst baksidan av bok 2…

Nog om det, nu till serien! Spoilers galore!

Magins Mästare - Begynnelsen

Musse, Kalle och Långben är alla mer eller mindre (mest mindre) framgångsrika trollkarlar som deltar i en världsomspännande turnering där vinnaren får förlorarnas magiter/diamagior (översättningen varierar), ädelstenar som ger innehavaren trollkraft. Den som vinner dem alla kommer bli trollkarlarnas konung, magins mästare, och kommer kunna styra över all magi, och ett sånt pris drar förstås till sig allehanda skurkar, som Svarte Petter, björnbusarna, Magica de Hex, och givetvis den mörka herren som styr över dem, Spökplumpen själv. Den äldre serien skildrar hur turneringen slutar, medan den nyare visar vad som händer efteråt.

Låt mig börja med det som är bra: En styrka hos de italienska Disney-serierna tycker jag alltid varit de mycket intressantare bikaraktärerna som används flitigt. Här ser vi en läskig Spökplumpen (omaskerad och maskerad), en smart och underhållande  Trudi (Svarte-Petters flickvän), en Magica med mer djup än vanligt, Gittan, En Svarte-Petter som inte är alltigenom ond (det reserveras för Spökplumpen) med flera, för att inte tala om det självklara i att Musse, Kalle och alla andra umgås tillsammans. Ett myller av personer som fungerar bra tillsammans, och det är kul att se att kvinnorna faktiskt är intressanta de med; jag älskar Carl Barks men jag kan inte precis påstå att han var bra på kvinnliga bifigurer (med Glittriga Gullan som enda eventuella undantag), medan de italienska pocketserierna alltid varit bättre på det, även om det även här är de manliga huvudpersonerna som tar absolut mest plats.

Sen gillar jag också teckningarna som är typiskt fartiga och spontana. Det är helt enkelt kul att se hur de olika tecknare väljer att rita Kalle, Musse och de andra eftersom de har rätt fria händer i hur det görs.

Handlingsmässigt är det mer si och så med Ambrosios manus. Den äldre serien är ärligt talat inte särskilt bra; en tävling, någonting händer, Musse/Kalle/Långben löser problemet; en till tävling; osv. Det är vare sig särskilt spännande eller särskilt roligt utan på sin höjd OK. Att det är en lång historia märks det heller inte så mycket av utan det känns som om Ambrosio när som helst skulle kunnat bestämma sig för att nu var det dags att skriva avslutningen, så det är inte så mycket planerad uppbyggnad av den stora historien som gäller. Knappt godkänt, skulle jag säga.

Men första boken i den nya serien är betydligt bättre. Efter att ha vunnit kronan är Musse nu magins mästare, som titeln utlovar, men med stora krafter följer stort ansvar och Musse är inte mästare på det gebitet. Han blir trött, han blir svag, han blir ett lätt offer för onda krafter som vill styra honom (gissa vem?). Det här är bitvis riktigt bra, även om manuset i sann Kalle Ankas Pocket-anda fortfarande ofta känns hoppigt och ryckigt. Den allvarliga huvudhandlingen känns tajtare plottad, och det finns fina små bihistorier med exempelvis Svarte-Petter och Magicas vän Neraja. Så högt betyg, tveklöst!

Magins Mästare - Musse

Sen blir det tyvärr sämre igen. De två avslutande böckerna (med varsin avslutad handling) är mer av typen ”Vi gör väl en till bok eftersom den förra sålde bra” och manusen blir återigen förutsägbara och lätt osammanhängande. Bättre än den äldre serien men klart sämre än bok 1. Såhär någon vecka eller två efter avslutad läsning har jag redan glömt detaljerna i vad som hände i dem, och snart kommer jag nog ha glömt bort även de stora dragen.

Allt som allt skulle jag säga att det var roligt att läsa serier à la Kalle Ankas Pocket igen och en längre sammanhållen serie dessutom. Sen var den som sagt egentligen inte så bra (undantaget bok 1/2013 då) så det är ingenting man måste leta upp, framförallt inte om det innebär lika mycket jobb som jag hade. Men det är roligt att se att det kommer ut lite småudda Disney-serier fortfarande 🙂

PS. För den som vill läsa bok 1/2013 så är det lyckligtvis så att det är den enda som Egmont ens låtsas om att den finns, om man kollar på internetbokhandlar. Vare sig bok 2/2013 eller 3/2013 är listade någonstans så vitt jag kan se, men 1/2013 finns att beställa, till reapris dessutom, på Egmonts egen sida http://www.univers.se; sök bara på ”Magins mästare” så poppar den upp. DS.

PPS. Varför skriver jag 1/2013 och inte bara bok 1? Jo det är nämligen så att det finns både 1/2014 och 2/2014 också, med titeln Magins Mästare. Men serierna där har ingenting med dem jag skriver om att göra utan är ”vanliga” italienska serier med fantasy-teman. DS.

Uppsamlingsheat

Postat den

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem 🙂

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se 😀

Uppföljning x 3: KAP, Spirou och Ponyo

Postat den

Idag blir det lite återkoppling till några tidigare saker jag skrivit om: Kalle Ankas Pocket, Spirou, och Ponyo.

Först av allt har nummer 2 av nyutgåvan av Kalle Ankas Pocket dykt upp, Farbror Joakims skattjakt. Samma som förra gången, dvs den gamla översättningen har behållits men alla serierna är nu helt i färg. Och det är såklart den italienska versionen av Kalle Anka som presenteras, med fokus på farbror Joakim. Jag måste erkänna att jag inte känner igen namnen på vare sig tecknarna eller manusförfattarna (förutom Romano Scarpa, förstås), men duktiga är de iallafall. Framförallt är manusen bra: Historierna är välkomponerade och håller ihop bra, och är överraskande varierade. Bästa historien den här gången: En ny Robinson, med en kombination av Robinson Crusoe, Björnligan och Kalle som (miss)lyckad försäljare.

Nästa bok till rakning är den andra Ett Spirou och Nicke-äventyr av…, Tidens Sump som den danska titeln lyder, skriven och illustrerad av Frank Le Gall. Det är alltså ett Spirou-äventyr som inte ingår i den vanliga serien och som tillåter sig mer friheter med figuren än vanligt. Om artisten vill alltså, men det här hade nästan kunnat vara ett vanligt Spirou-album. Det känns som en typisk äventyrsserie i fransk stil, med en gedigen historia och teckningar, som handlar om hur Zafirs senaste uppfinning leder till att han tillsammans med Spirou, Nicke, och greve Champignac blir strandsatta i 1860-talets Paris. Ingenting fel i det, och det är en rätt så bra episod också, men Le Galls tolkning av Spirou känns inte så spännande. Yoann och Vehlmanns version var klart intressantare, både manus och teckningar, så att förlaget valt att låta de senare ta över den vanliga Spirou-serien också verkar vara rätt val.

Och sist men inte minst: Gake no ue no Ponyo, Hayao Miyazakis senaste film. Den hade precis kommit ut på DVD i Japan när jag var där, och med engelsk textning var den omöjlig att motstå 🙂 Jag har varit måttligt förtjust i Miyazakis senaste filmer, Det levande slottet och Spirited Away, och föredrar hans tidiga filmer som Totoro och Nausicaä som jag tycker har en charm och lekfullhet som saknas i de senare; de senares allvar och överdåd av fantasterier passar inte riktigt Miyazaki lika bra tycker jag.

Men Ponyo gillade jag skarpt; framförallt är titelkaraktären en alldeles fantastisk skapelse, en naturkraft som gör vad som faller henne in, oavsett följderna. Scenen när hon springer till springer på vågorna förföljandes en bil till tonerna av en underbar mix av Valkyrieritten och filmens titelsång är alldeles…alldeles underbar.

Med lite tur kommer väl Ponyo också upp på svenska biografer, och lita på att jag kommer se den igen då 🙂

Favorit i repris: Kalle Ankas Pocket 1

Postat den

Ha! Alla serier jag gillade som liten var uppenbarligen inte så dåliga, även om jag haft lite dåligt flyt med sådana på sista tiden. På väg ut till landet i helgen fick jag syn på en nyutgåva av den allra första Kalle Anka-pocketen, Tuff till tusen miljarder, i matbutiken. Det är minst tjugo år sedan jag sist läste den, och mitt gamla exemplar har gått till de sälla jaktmarkerna, men jag kommer ihåg åtminstone de första tjoget av pocketarna som bra serier. Alltså: En pocket inköpt.

Och som jag redan avslöjat, det är fortfarande riktigt bra Kalle-serier 🙂 Jag tror inte att det är nostalgin (brrr!) som gör dem bra; framförallt manusen är bra, men teckningarna är väl anpassade till det mindre formatet. Det är mycket farbror Joakim här, men trots att jag normalt gillar Kalle bättre som karaktär vete tusan om inte den italienska version av Joakim som vi får oss till livs här är intressantare; han är lite kantigare som karaktär, både som mer ohämmad utpressare för att få Kalle och knattarnas hjälp, men också som medkännande när exempelvis Kalle i ett äventyr här ska bli halshuggen, och Joakim har misslyckats med sin plan för at få bödeln att missa. Bästa historien: Ett vackert skärp åt farbror Joakim, med sitt snirkliga upplägg och äkta drama + komedi.

Jag är inte säker på om jag kommer köpa eventuella nyutgåvor av de följande pocketarna också, men det är inte alls omöjligt. Och sist men inte minst är det ju lite roligt att äntligen få läsa hela pocketen i färg istället för vartannat uppslag färg, vartannat svart-vitt som i den gamla boken, vilket irriterade mig redan som liten 😀