Etikettarkiv: Lee Falk

En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Postat den
Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den rivigt Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler:-)

Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

Postat den

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt😉

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad:-)

Gamla och nya strippar

Postat den

Nu har jag läst en stor bunt dagspressserier igen, och bra sådana; det behövdes eftersom det varit lite si och med kvalitén på en del andra återtryck jag läst…

Big Ben Bolt har nu gjort sällskap med Mary Perkins och Juliet Jones på det lilla förlaget Classic Comics Press, och den passar väl in: Teckningsstilen är i den fotorealistiska stilen, och historierna är äventyrsinriktade med drag av såpa. I den första volymen så upptäcker Ben hur bra anlag han har för att boxas, med åtföljande problem eftersom hans släktingar anser att boxningssporten är alltför vulgär för att en Bolt ska ägna sig åt slikt. En vacker dam, skumma promoters, och fixade matcher är givna inslag som dyker upp med jämna mellanrum.

Det är en skickligt hopkommen serie med manus av den mycket erfarne Elliot Caplan (Al Capps bror), som också skrev Juliet Jones, och att Murphy är en skicklig tecknare är allom bekant; att han fick överta Prins Valiant efter Hal Foster var välförtjänt. Här är han inte helt fullfjädrad ännu men på god väg mot mästarformen.

Men toppbetyg blir det inte. Liksom i Juliet Jones är Caplan lite för oäventyrlig i sina historier som bokstavligen alltid slutar på ett sätt man kan räkna ut från första rutan. Det finns inte skuggan av personlighet eller någonting unikt som skulle höja serien över andra, så slutresultatet blir proffsig underhållning för stunden. Ju mer jag läser av serier av den här typen, desto bättre blir Mary Perkins med dess komplexa och fullödiga manus.

Utgåvan i sig ser också lite deprimerande ut i början med ganska låg kvalité på stripparna, där streck saknas alternativt smälter samman. Men med start 1 januari 1951 blir kvalitén plötsligt klart bättre, och sedan fortsätter det i samma stil. Det verkar som om förlaget haft tillgång till en samling som började i o m det nya året, men innan dess har man fått klara sig med sämre förlagor. Så nästa volym kommer med lite tur se bra ut, rakt igenom:-)

Fantomens dagsstrippserie har nu kommit ut med sin andra volym på Hermes förlag, och den är till och med snäppet bättre än den första. När jag läser den så blir det väldigt uppenbart varför serien en gång i tiden var så stor för det här är riktigt kul läsning.

En snärtigare Fantomen (klicka för hela strippen)

Falks manus är fartfyllda och med mängder av snärtiga kommentarer (Fantomen själv står för de flesta), och Moores teckningar är lika bra de med. Historierna i sig är inte originella (pirater, tjuvpärlfiskare, kidnappade maharajor osv) men där Caplans manus saknade personlighet har Falks det i drivor.

Det är definitivt en serie som känns mycket äldre än Big Ben Bolt; att det bara skiljer drygt 10 år mellan dem är nästan obegripligt. Men eftersom Fantomen är ett otvivelaktigt mästerverk är det ändå den klart bättre serien av det två, för de som inte har något emot att läsa en mer gammeldags typ av serie alltså. Skildringen av alla människor som inte råkar vara vithyade män är förstås extremt fördomsfull, och att Fantomen och Diana lyckas missförstå varandra så ofta är nästan löjligt (de flesta historierna här avslutas med att Fantomen precis missat att hejda Dianas båt/flyg/bil när hon reser iväg, ovetandes att han är i närheten). Någon av dem borde komma på att de kanske borde utbyta adresser om de nu ska gifta sig…

Men berättarglädjen gör att jag har överseende med det. Fantomen är en frisk fläkt som huvudperson här, i en stil man kan känna igen från andra hjältar från den här tiden som Errol Flynns roller mm. Förbaskat bra underhållning, och dessutom är trycket bra. Ibland är det lite urvattnat där gråskalan saknas, men med tanke på seriens ålder är det med beröm godkänt, och det är bara att hoppas att utgivningen fortsätter.

Och sist den med marginal nyaste serien idag: Frode Øverlis Pondus som nog de flesta känner till. Med en egen serietidning i Sverige och ett stående inslag i många dagstidningar är det nog den mest populära norska serien i Sverige någonsin (med konkurrens från Nemi), men i Norge är den ännu större. Att jag tar upp den just nu beror på att jag precis avslutat läsningen av 1664 sidor Pondus i kronologisk ordning via 8 inbundna böcker från norska Egmont.

Pondus är egentligen inte så speciell; om man beskriver den för någon som inte läst den så låter den nog som de flesta andra serier. Det som gör att jag tycker så bra om den är att Øverlis humor fungerar perfekt för mig, ungefär på samma sätt som Ennis (när han är bra). Jag kan inte avgöra om jag tycker bäst om Jockes öden och äventyr, Else och Günthers förhållande, Pondus galna fotbollsintresse/kunskaper, eller någonting annat. Det här med humor är svårt att förklara: En del gillar Pondus, en del Alla älskar Raymond (…), och jag har vänner som jag i mångt och mycket har samma smak som, men när det gäller humor kan vi ändå bli helt oförstående inför den andre. Äventyrsserier/filmer/böcker/tv-serier har inte samma drastiska utfall; även om jag inte tycker lika bra om verket ifråga kan jag ändå tycka att det är OK underhållning. Med humor nix: Om det inte är roligt är det poänglöst att se på / läsa.

Men om jag ska försöka mig en liten förklaring trots detta så tycker jag om Øverlis lösa teckningsstil, hans fina känsla för timing, att han uppenbarligen tycker om sina karaktärer (ingen av huvudpersonerna är med enbart för att drivas med, inte ens Günther), och att han förstått att ett visst mått av såpa behövs för att serien ska fungera i längden. Att Jocke nuförtiden är far, att Sofia växt upp och går på dagis, att Pondus bytt yrke; allt detta gör att jag bryr mig mer om serien än att jag bara läser dagens stripp och sen glömmer den. Pondus är inte alltid glimrande men det är skoj att min favorit bland nutida humoristiska dagspresserier görs i Norden. Heja Norge!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare