Etikettarkiv: Lou

Lou ser tillbaka: Kojan

Postat den

lou-kojan-omslag

Det har redan gått mer än tre år sedan den sjätte och förra boken om Lou, Kristallåldern, kom ut, men det känns som om det var mer nyligen; den var tänkvärd, inte minst för att den var så pass knepig att förstå, så därför har jag nog funderat en del på den -> tiden har gått fort. Men nu har den sjunde boken i Julien Neels seriesvit, Kojan, kommit ut på svenska (bara någon månad efter den franska utgivningen) och det är dags för svar på frågorna om vad som egentligen hände med världen i Kristallåldern.

Fast det är en sanning med modifikation… 🙂

Kojan är nämligen inte en uppföljare till Kristallåldern utan en föreföljare, en bok som utspelar sig mellan bok fem och sex, och som skildrar en sommar i Lervällingby, den lilla byn där Lous mamma växte upp och där hennes mormor fortfarande bor. Plus, en by som inte hängt med i den senaste utveckligen, som att mobiltelefoner inte har täckning till Lous vänners förtvivlan.

För det här året är det inte bara Lou och hennes mamma som utsätts för mormors brysselkålsterror; alla hennes vänner och bekanta dyker också upp. Stämningen i boken liknar mest av allt den i Förälskelser, den fjärde boken som också skildrade en sommar fylld av känslor, upptåg, oändliga möjligheter, och relationer som behöver redas ut. Och, givetvis, eftersom det är tonåringar i huvudrollerna, diskussioner om livets mening och vad kärlek egentligen är.

lou-kojan-funderingar

Men framförallt är det Lous mamma som har minst sagt kluvna känslor till byn och invånarna, med hennes föräldrars konservativa uppfostran och skolkamrater som Urban Vittenlös (som här, i Kojan, gör ett ärligt men också bisarrt försök att bli en bättre människa, och som därmed kanske också ger ett svar på en av gåtorna i Kristallåldern) som bittra erfarenheter. Men den här sommaren är alla på sitt bästa humör (inklusive mormor!!!) och trenden med en större acceptans från alla håll från tidigare böcker fortsätter; i Lou! gäller maximen ”Var mänska i sin skäl i grunden vill så väl” verkligen alla, även de som ibland av svaghet eller rädsla gör fel.

Och resten av frågorna från Kristallåldern?

Vi får kanske inte ett explicit svar på allt, men vi får iallafall följa början på besynnerligheterna och antydningar om orsaker, och jag känner mig nöjd med det. Att som Neel här först ge oss ett så pass besynnerligt album som Kristallåldern för att sen vänta nästan fyra år innan han ger åtminstone några förklaringar är visserligen rätt besynnerligt det med, men det är också stimulerande med att ibland få fundera själv; det viktiga tycker jag är att det nu verkar som om Neel själv har en plan med det som händer och att det inte bara är slumpmässiga infall 🙂

Att handlingen den här gången är lättare att följa återspeglar sig också i teckningarna, där förra albumets spretiga stilvarianter den här gången ersatts av ett enhetligare utseende och ljusa, lummiga färger; färgerna frammanar också de känslan av sommar, med solblekta dagar och varma kvällar. Neels tidiga stil var på en del sätt kanske lite väl polerad med ett utseende som ibland påminde mer om en tecknad film än en tecknad serie, och i de senare böckerna har han provat olika tekniker. Men här tar han det som sagt lugnare och jag gillar syntesen mellan hans tidigare stilar.

Så, japp, återigen ett Lou!-album som jag gillar skarpt. Och som dessutom gör det förra albumet än bättre när jag nu läste om alla igen. Med ett ord: Yay! 🙂

lou-kojan-tradet

Lou blir psykedelisk: Kristallåldern

Postat den

Lou - Kristallåldern omslag

Jag vet inte om psykedelisk egentligen är den bästa beskrivningen av Kristallåldern, den sjätte boken om Lou av Julien Neel, men konstig är den och kristaller finns det gott om så varför inte. Dessutom tänkte jag att jag skulle ha en matchande titel till min recension av Laser Ninja, den femte boken 🙂

Först lite spoilers om innehållet, men bara om den yttre handlingen: Andra världar/dimensioner. Mystiska kristaller som dyker upp överallt och avger främmande ljud. Déjà vu. Sidera som isdans, med en eventuellt amnesidrabbad Richard som förvirrad finne i huvudrollen. Glasögon. Lous lillebror Fulgor som åldras flera år under vad som verkar vara veckor. Lous mamma som specialist i topphemligt underjordiskt forskningslaboratorium. Dröm och verklighet som flyter samman (vilket kanske, eventuellt, vem vet, kan förklara en del av de andra sakerna).

Kort sagt, en extremt annorlunda bok jämfört med de tidigare; jag tyckte när jag läste Laser Ninja att den ändrade tonläge en smula men det var ändå bara en naturlig utveckling när Lou blev större, men Kristallåldern är någonting helt annat!

Lou - Kristallåldern kristaller

Men är det en bra bok eller inte, det är frågan?

Det är svårt att ge ett enkelt svar. Om det enda man vill är att läsa en till bok av samma typ som de föregående så är svaret ett tydligt nej; att läsa den här boken och förvänta sig en vardagligt humoristisk inkännande serie om en ung flicka kommer garanterat leda till besvikelse. Men om man inte har något emot en fragmentarisk, för att inte säga smått kaotisk, skildring av samma flicka som ännu lite äldre än sist där den splittrade verkligheten i det stora misstänkt väl matchar hennes lika splittrade liv i det lilla (med Rickards oväntade svek i sista boken, och hennes kluvna känslor visavi Tristan & Paul) så finns det mer att hämta här.

Jag tror (men kan inte garantera) att Neel medvetet valt att göra en så annorlunda och oklar bok för att Lou själv är förvirrad över livet så att verkligheten mer eller mindre brutit samman är inte så konstigt från hennes synvinkel. Lou! har alltid precis som titeln säger handlat om Lou, inte om andra (även om hennes mamma haft en stor roll) så det finns inget skäl att tro att det är annorlunda den här gången, så det yttre är bara en återspegling av Lous inre.

Men med det sagt så ska jag också säga att jag väldigt gärna skulle se en mindre spretig och mer fokuserad bok härnäst; kanske inte fylld av förklaringar till vad som pågår i Kristallåldern men med en tydligare tråd i vad som föregår i Lous liv 🙂

Som avslutning vill jag också tillägga att även teckningarna är betydligt vildare än tidigare. Många sidor ser ut som en naturlig fortsättning på den utveckling Neels illustrationer genomgått tidigare, men en del är tecknade i helt andra stilar med helt andra färgskalor och annan personteckning. Omväxlande, minst sagt, precis som hela boken som ofta känns som ett pussel där jag saknar både flera bitar och framförallt en bild av vad det ska föreställa (men med förhoppning om lite hjälp med pusslandet från nästa bok)!

Lou - Kristallåldern Gjord

Lou växer upp: Laser Ninja

Postat den

Det är dags för den femte (och hittills senaste) boken om Lou att publiceras på svenska, med titeln Laser Ninja. Lou har vuxit ytterligare en smula, och den lilla flickan från Dagboksdagar har definitivt blivit tonåring, med Boris Vian som sin favoritförfattare. Och det är inte bara Lou som förändrats; hennes vänner och familj är inte heller desamma som i början,med en gammal bästis som inte längre är lika viktig och tre nya familjemedlemmar (Richard, ett lillasyskon som är på väg när Laser Ninja börjar, och katten som dök upp redan i det första albumet).

Förändringarna gör att det faktiskt är lite svårt att skriva om Lou! som en enda serie; det den började som är inte det som den längre är. Den är fortfarande riktigt bra, men på ett ganska annorlunda sätt än den ursprungligen var. De första två albumen, Dagboksdagar och Sommarblues, var både två roliga och alldeles utmärkta böcker, med sin mycket charmiga huvudperson. I Busskyrkogården och Förälskelser ändrade serien karaktär en smula: Det var inte längre en ren humorserie; en mörkare och mer komplicerad ton smyger sig in när Lou blir en tonåring som upptäcker att kärlek kan vara svårare att förstå sig på än man först tror, och att det är jobbigt att behöva vara mer vuxen. Men det är fortfarande en blandning där humorn överväger, med science fiction-kongresser, skumma föräldrar till kompisarna, och så vidare.

I Laser Ninja fortsätter samma trend. Mindre humor, mer allvar, och nu är det istället så att det är ganska långt mellan de komiska inslagen medan de som handlar om Lous familj (omväxlande återblickar till Lous mammas tonårstid och nutida händelser) har en mer nedtonad och filosofisk karaktär.

Det är som sagt fortfarande en mycket bra serie, men det finns en del mindre bra saker i Laser Ninja. Jag nämnde i recensionen av Förälskelser att det kändes som om Lou hade växt upp snabbt i den boken, och den känslan är än starkare här. Tiden rasar förbi, och jag trodde uppriktigt sagt ett tag att det skulle visa sig att boken bara var någonting som Lou drömde eller fantiserade eftersom det gick undan så pass snabbt. Den känslan förstärktes av det som jag tycker också var en brist i boken:

SPOILER

.

.

.

.

.

.

Att Richard överger Lou och hennes mamma när Lous lillebror ska födas kändes inte alls trovärdigt. Richard som han presenterats fram till dess är en person som aldrig skulle göra någonting sånt, och jag tycker Neel har gått i en vanlig fälla, dvs han vill av diverse skäl att en viss sak ska hända (Lous lillebrors pappa försvinner), men tyvärr måste han då våldföra sig på personens ifråga personlighet. Om Neel istället planerat övergivandet från början hade det kanske känts mindre abrupt, men som det var nu var det definitivt oväntat på ett dåligt sätt. Kanske kommer Richard ångra sig framöver, men det ursäktar inte misstaget i den här boken.

.

.

.

.

.

.

SLUT SPOILER

Jag tror att boken hade mått bra av ett mindre hektiskt tempo för som det nu är känns det som om det är tillräckligt med handling för åtminstone två böcker istället för en, och med ett lugnare tempo hade Neel också kunnat göra den psykologiska utvecklingen för alla inblandade lite mer trovärdig.

Sen är det intressant att fundera på det här med hur en serie (eller en serie böcker) utvecklar sig över tiden, och vad det innebär för läsaren. Förutom Lou! kan jag nämna Harry Potter-böckerna som också börjar som en saga för små barn för att allteftersom bli en rejält dyster berättelse om mycket griniga och olyckliga tonåringar, eller varför inte Cerebus, den lättsamma Conan-parodin som utvecklades till att bli en serie om religion, moral och filosofi (framfört av en komplett galning). När någonting utvecklar sig på det sättet blir det knepigt att recensera slutresultatet. Om vi tittar på Lou! till exempel så kan vi föreställa oss någon som läste den första boken när den kom ut 2004. Låt oss säga att denna läsare var 10 år då, en ålder som jag tror skulle fungera alldeles utmärkt. När samma läsare fick Laser Ninja i handen, drygt fem år senare, tror jag nog att den fungerar precis lika utmärkt eftersom förvandlingen från en humoristisk barnserie till någonting annat motsvarar den förvandling som läsaren själv genomgått. För mig som var vuxen när jag läste den första boken är det bara intressant att se hur serien utvecklas; det gör det mer spännande att läsa nästa bok.

Så för de här två typerna av läsare är en recension självklart positiv. Men om vi istället tittar på en ny läsare idag blir det knepigare. En 10-åring som upptäcker Lou! nu kommer ju säkert läsa alla böckerna i ett svep, och det är inte säkert att hon/han tycker att Laser Ninja är särskilt rolig att läsa. På samma sätt kan en 15-åring säkert tycka att de första böckerna känns för barnsliga, och därför aldrig komma fram till de senare och kanske mer passande böckerna. Med andra ord: Det kan nog vara ett litet problem att hitta en bra ingång för helt nya läsare till Lou!, i och med de stora skillnaderna mellan den första och den sista boken. Och på samma sätt har jag svårt att föreställa mig hur en nybliven Harry Potter-läsare ska hantera samma situation; inte det lättaste!

En hel del utvikningar idag, men det är Lou! värd för trots mina små invändningar är det en ovanligt bra serie, både när den satsar på humor och när den satsar på allvar. Så det blir samma anmaning som för de tidigare albumen: Läs! 🙂



Förälskelser

Postat den

Dags för den tredje och sista uppdateringsrecensionen som jag utlovade, och jag har sparat det bästa till sist: Lou! – Förälskelser, den fjärde boken i serien om Lou. Det är en av de bästa moderna franska serierna som riktar sig till barn och ungdom, och att den översätts till svenska är både oväntat och glädjande. Jag har skrivit om de tidigare delarna och jag kan bara upprepa att det är en serie som alla bör läsa; så bra är den 🙂

Redan i Busskyrkogården märktes det att Lou börjat närma sig tonåren, och i Förälskelser märks det än tydligare. Relationsproblem är ordningen för dagen, både för Lou och hennes mamma. Först känns det lite konstigt att Lou blivit så stor, ungefär som om det gått en rätt lång tid sen senaste albumet, men sen känns det bara naturligt. Klichéerna lyser med sin frånvaro, och Julien Neel lyckas överraska mig med hur det hela utvecklar sig. Inga enkla lösningar med lika enkla lyckliga slut här inte!

Men igen, Lou! är framförallt en komediserie. Mamman, mormor, och mest av allt mammans författarturné är det bästa i boken; jag gillade skarpt skildringen av science fiction-mässan och dess deltagare (mamman skriver space opera-romaner).

Science fiction-fansen anfaller (klicka för större bild)

Det verkar som om Lou! långsamt vinner fler fans: Serien går sedan en tid i Kamratposten, och på SVTPlay kan ni se den tecknade tv-serien (den är OK men inte lika bra som serien; teckningarna ser bra ut men manuset är lite mer slätstruket). Så kanske Laser Ninja (bok 5) dyker upp på svenska också så att vi får läsa Angoulême-vinnaren med det lockande namnet 😉

En dal, ett berg: Några feta & Lou!

Postat den

SPX-fanzinen är slut så nu blir det lite texter om andra serier jag plockade upp där istället. Jag ligger lååångt efter med det jag tänkt skriva om så idag blir det två serier till rakning, även om de är väsensskilda 🙂

Jag börjar med dalen från titeln, dvs den serie som tyvärr inte var någon höjdare: Några feta av Jan Bielecki. Det är vad Kolik Förlag kallar en grafisk novelett; vad det betyder i praktiken är en relativt kort (32 sidor) serie i A5-format, häftad. Med andra ord någonting som påminner mycket om ett fanzine, bortsett från att trycket är lite mer påkostat än de flesta fanzinen.

Jag kom in fel i den här serien redan från början: Det finns ett förord av Nour El-Refai som jag tyckte var rätt menlöst (men det tycker jag ofta förord är) och dessutom en smula förvirrande eftersom jag inte förstod vad det hade med serien att göra. Sen var serien inte heller så intressant som jag hade hoppats efter att ha kikat på teckningarna: Vi får följa de unga kvinnorna Madde och Siri i London där de hänger på partyn, drogar lite, och driver runt. Men det blir aldrig minsta fart på berättelsen, och känslan när jag läst klart är ett svagt ”jaha”.

Visst kan man göra en serie som inte handlar om någonting speciellt och det finns många riktigt bra exempel på det (som min favorit den senaste tiden, Mats Källblad), men i Några feta saknar jag helt känslan av att det finns någonting mer spännande i botten, att den på ytan spänningsfria handlingen döljer någonting mer intressant. Den är inte heller speciellt rolig så jag kan inte heler läsa den som en komedi.

Så en SPX-serie som jag inte var så nöjd med alltså, till skillnad från de andra jag skrivit om tidigare. Det som däremot är bra är teckningarna (det var för deras skull jag köpte serien); de är mycket roligare än handlingen. De är till och med så bra att jag nästan tycker om Några feta ändå, men bara nästan, så när Bielecki kommer ut med sin nästa serie kommer jag inte undvika den utan istället smygläsa lite innan jag bestämmer mig för om jag ska ge honom en ny chans 😉

Nu till berget, en solklar höjdare: Busskyrkogården av Julien Neel, det tredje albumet i serien om Lou. För nya läsare av den här bloggen kan jag nämna att de två tidigare albumen var för mig personligen årets bästa översatta album 2009; den utmärkta konkurrenten Husfrid hade jag redan läst på engelska så den var inte lika intressant för just mig.

Serien är lika charmig och rolig som förut, men i Busskyrkogården blir tonen lite allvarligare när tonåren med kraft slår till mot Lou. För hennes mamma leker livet, men Lou själv har problem med att hantera att hon börjar bli vuxen. Och inte bara Lou, några av hennes vänner har det inte heller så lätt.

Det är inte så att Lou! i och med det här albumet blir ett tonårsdrama med ångest en masse; både Lou och hennes mamma är lika egensinnig som någonsin förr och glädjedansen dansas igen (nu med grannen Richard som extra deltagare), men livet har ändå blivit knepigare med fler vänner och sociala krav som pockar på uppmärksamhet. Det är glädjande att se hur omärkligt Neel presenterar nya intressanta människor till sin mix; i Busskyrkogården får vi lära känna Richard och några nya vänner till Lou, och alla känns helgjutna redan från början.

Jag kan sakna känslan av det helt okomplicerade livet som fanns i de tidigare albumen men så länge Neels karaktärer fortsätter att vara lika glada i besynnerliga upptåg så är några kryddmått allvar inte fel. Teckningarna tycker jag fortsätter att bli bättre och bättre, och i det här albumet varierar Neel också sidlayouten betydligt mer än tidigare, framförallt i de mer allvarligare avsnitten, vilket gör att känslan av att läsa ett storyboard för en tv-serie minskar drastiskt.

Jag fortsätter att hålla tummarna för att Lou! kommer sälja tillräckligt bra för att Lisa Wibom ska kunna ge ut fler delar i serien; inte nog med att det är en ovanligt bra allåldersserie, Lisa Wibom var också mycket trevlig när vi pratades vid på SPX så jag vill gärna att hennes förlag ska gå bra 🙂

Angoulême-vinnare på svenska: Lou!

Postat den

Äntligen! En riktigt bra serie för unga på svenska, och inte nog med det, dessutom på ett nytt förlag 🙂 En stor eloge till Wibom Books, alias Lisa Wibom, som har gett ut de två första böckerna i den franska serien Lou! av fransmannen Julien Neel.

Lou är en flicka i tolvårsåldern som bor tillsammans med sin mamma (pappa: Har aldrig synts till, och inte gör det Lou någonting). Mamman i sin tur försöker försörja sig på att skriva science fiction-romaner, och av det vi får se i serien verkar det vara värsta sortens space opera, men eftersom hon då och då får påringningar från sin förläggare som undrar om boken är klar ännu verkar de gå att sälja. Lou själv skriver i sin dagbok, umgås med sin bästis Mina, och är i hemlighet kär i grannen Tristan (som tyvärr har mer gemensamt med Lous mamma eftersom bägge är tvspels-fanatiker).

Den som inte blir hundraprocentigt charmad av Lou och hennes familj och vänner har ett hjärta av sten; utan att gå över gränsen till att bli sliskig är Lou obönhörligt kawaii från början till slut. Visst, ibland har hon problem, men med sin envetna energi kan man vara säker på att hon kommer att lösa dem på något sätt. Hennes mamma förtjänar också några lovord för det var länge sedan jag såg en så originell skildring av en förälder i en barn/ungdomsserie (eller bok, för den delen).

Teckningarna är också gulliga men utan att vara uddlösa. De är kanske på gränsen till att vara för slickade för min smak, och när jag läste den reflekterade jag över att det ibland såg ut som rutor ur en tecknad film à la Genndy Tartakovskys Dexters laboratorium eller Craig McCrackens Powerpuffpinglorna. Mer detaljerad och personlig, men med klara likheter i stil, så när jag i efterhand såg att det har gjorts en tv-serie av Lou! blev jag inte det minsta förvånad; det känns nästan oundvikligt att någon skulle komma på den idén 🙂 Jag gillar teckningarna, absolut, men de känns ibland lite opersonliga i den första boken. I den andra boken märks det att Neel hittat rätt på alla plan; som alla bra serier blir de bättre ju mer man lär känna personerna.

Jag hoppas verkligen att Lou! säljer tillräckligt bra för att de ska bli fler böcker på svenska. Häromdagen fick den femte boken i serien, Laser Ninja, pris i Angoulême i klassen bästa serie för barn/ungdomar, och jag vill läsa den med! Julien Neels förklaring till titeln är värd att citera:

J’ai choisi ce titre parce que je me suis dit qu’à titre personnel, j’achèterai les yeux fermés un livre qui s’appellerait ”Laser Ninja”.

<Min knackiga översättning: ”Jag har valt den här titeln för jag vet att en bok med titeln Laser Ninja skulle jag köpa om jag så hade förbundna ögon”>

PS. På Wibom Books hemsida kan ni läsa utdrag ur de båda böckerna. DS.