Etikettarkiv: Love and Rockets

Love and Rockets: Färdigläst, del 2

Postat den

Det är väl lika bra att klara av recensionen av Beto Hernandez serier i den andra halvan av min genomläsning av Love and Rockets från starten fram till idag. Jag menar, jag är på gott humör, det är snart jul, och jag har tid över, så om jag inte tacklar eländet nu vet jag inte när det skulle passa bättre 😉

En varning bara: Jag tror det kommer bli ett sällsamt ofokuserat inlägg där jag mest bara klagar på saker allteftersom jag kommer på dem. Och också varning för att jag kommer tvingas beskriva en del rejält obehagligt sexuellt våld. Men först, en utvikning om en helt annan serie som jag kom att tänka på när jag läste Beto: Cerebus av Dave Sim.

För den som inte vet vad Cerebus är för en serie så var det en självpublicerad serietidning som startade 1977 och som avslutades 2004. Rent publiceringsmässigt var det imponerande, med 300 nummer skapade och utgivna av samma person (med teckningshjälp från Gerhard från och med nummer 65 och tidvis publiceringshjälp från Deni Loubert), och Sim var dessutom en stark förespråkare för självpublicering och friare copyright; när Sim dör kommer Cerebus släppas till public domain (dvs vem som helst får återtrycka och ge ut den), och redan nu är det fritt fram för den som vill att använda alla karaktärer från serien i egna skapelser.

Lägg därtill att serien länge var kritikerhyllad och av många länge ansågs som någonting av det bästa som gjorts, trots att serien började som en enkel (men lyckad!) parodi på Conan och andra sword & sorcery-skapelser innan den tog en allvarligare vändning när Sim började intressera sig för politik, religion och filosofi. Manusen var roliga, skarpa, och intelligenta, teckningarna mycket eleganta (framförallt när Gerhard kom in i bilden), och få serieskapare har experimenterat lika fantasifullt och lika lyckat med layouter, textning och andra inslag.

Cerebus 66 - baby throw 1

Cerebus 66 - baby throw 2

Cerebus som påve i nummer 66, innan katastrofen

Men trots det är den idag mer eller mindre bortglömd, och den nämns i princip aldrig som en klassiker. Så någonting gick fel, och det var inte lite fel heller: Kommen ungefär halvvägs började Sims filosofiska funderingar att fokusera på könsfrågor och feminism, och där slog det slint med råge. Serien hade redan av och till börjat inkludera längre textstycken, och i det ökända nummer 186 togs hans anti-feministiska (eller mer rättvisande, anti-kvinnliga) idéer helt över.

Jag tänkte inte grotta ner mig i det träsk som hans funderingar utgjorde, den som är intresserad kan googla på typ ”Cerebus 186”, utan istället konstatera att få har fallit lika djupt som Sim vad gäller att bli bortglömd och ignorerad. Onekligen har han ingen att skylla på utom sig själv, men jag skulle för egen del säga att även om serien blev markant sämre vad gäller manus efter den här perioden, framförallt för att huvudpersonerna gick från att ha varit självständiga individer med genuina karaktärsdrag till att bli enklare tvådimensionella representanter för Sims filosofi (mest tydligt vad gäller Jaka som i slutet inte längre gick att känna igen, så platt hade hon blivit), så tappade Sim aldrig sin hantverksskicklighet och när han lät den slippa fram utan politiska undertoner så fanns även humorn där. De avslutande numren om Cerebus död är väl så bra som någonsin de bästa tidigare numren.

Så Sim blev straffad (rättmätigt, återigen) för hur usel han blivit vad gäller delar av serierna, och det är precis på grund av det jag kom att tänka på honom när jag funderade över Betos konstnärliga bana. Beto hyllas fortfarande som en av de riktigt stora serietecknarna, och jag tycker också att en del av Palomar-serierna från de tidiga Love and Rockets-numren är fantastiskt bra. Men jag tycker också att det Beto gjort de senaste decenniet eller så är långt sämre än några serier Sim någonsin gjort, och även om de till skillnad från Sims inte är uttalat kvinnofientliga är det baske mig snudd på lika sunkigt, så när man dessutom adderar hur katastrofalt Beto numera tecknar är det bara att konstatera att de som hyllar Beto av idag är helt förblindade av serier han gjorde för mer än ett kvarts sekel sedan (och säkerligen av att tidningen Love and Rockets också innehåller Jaimes överlägsna bidrag).

Jag nämnde Betos tendenser redan i inlägget jag gjorde efter att ha läst första hälften av Love and Rockets, dvs att han kunde bli rörig vad gäller manuset, teckningarna svajade ibland, och att han spenderade alldeles för mycket tid på evighetslånga förvecklingar inom Lubas familj, ofta parat med mycket tveksamma inslag av porr och våld, men att det ibland kunde glimta till av kvalitet.

Tyvärr försvann de där glimtarna medan det andra otyget istället växt hämningslöst. Det finns så många gräsliga inslag jag skulle kunna nämna, men det som gör mig mest irriterad är återigen den totala fixering på sunkig sex. Ni har kanske läst några av de där serieböckerna som är serieversioner av B-filmer som Lubas syster Fritz spelade in? Jag har läst några förut och skrivit om dem och jag var inte så värst förtjust i dem, men inte anade jag att serierna som handlar om Fritz utanför filmerna skulle vara/bli så mycket värre. Inte för att man slipper undan B-filmerna ändå för förutom fristående serieböcker om dem vävs de också in i Betos ”vanliga” serier i Love and Rockets-tidningarna.

Jag tror att det enklaste för mig blir att ta ett antal exempelsidor från Betos produktion i volym 3 och 4 av Love and Rockets, med kommentarer, för att försöka förklara vad som är fel.

Love & Rockets - New Stories 05 - film-Beto.jpg

Vi tar väl och börjar med en sida från volym 3 som väl demonstrerar hur Betos anatomiska kunskaper numera fungerar. Visst är det här en sida från en av B-filmerna, närmare bestämt från en film-version av Palomar (så föreställer t ex kvinnan i Mona McSvin-kläderna Luba), men det är likafullt en katastrof vad gäller teckningarna. Ni slipper se det grafiska våldet som senare tar vid, men tro mig, det kan ni bara vara glada för.

Mannens groteskt uppsvullna muskler kan han delvis tacka dr Emil för, så låt oss presentera doktorn:

(Jag tänkte försöka undvika att visa upp alltför mycket åt porrhållet direkt på sidan, så klicka här för att se bilden; varning alltså om någon inte gillar naket)

Här är det alltså inte frågan om en film-scen utan om ”verkligheten”. De två kvinnorna är Mila, en skådespelare som hatar Fritz (Lubas syster som är något av den centrala personen i allt Beto gjort de senaste decennierna) och som därför försöker efterlikna henne så mycket som möjligt, och Pupusi som är en av en hög (mycket) unga porraktriser som också vill leva på Fritz rykte och som kallar sig för Baby Fritz, Fritz Junior, Cloned Fritz, osv.

Det finns absolut inte ens en tillstymmelse av försök att göra någon av alla dessa personer intressanta; deras enda uppgift är att spela in porr och prata om porr, och i dr Emils fall, ha två penisar. Jag ska också nämna att om kvinnorna har gigantiska bröst så gäller detsamma en del av männen och deras organ, och det diskuteras givetvis hela tiden. För er som gillade de gamla Palomar-historierna kan det kanske vara intressant att veta att Gato hade en enormt stor en? Och att det var därför Guadalupe (Heraclio och Lubas dotter) senare gifte sig med honom eftersom hon inte gillar sex om inte mannen är extremt välutrustad? Pipo är inte lika intresserad och stalkar istället Fritz som hon senare mer eller mindre utpressar att gifta sig med henne, och tar med henne på BDSM-klubbar och annat.

Skälet till att jag nämner Gato, Guadalupe, Pipo med flera Palomar-personer är för att man ska förstå hur Beto, likt Dave Sim före honom, också har reducerat tidigare intressanta personer till skuggor av sina forna jag. Palomar-befolkningen framställs numera som enbart intresserade av sex (och våld, ibland), alla ligger med alla, och andra relationer göra sig icke besvär. I sig är det förstås inget fel på att skildra sex och människor som är extremt intresserade av det, men när det som här reducerar manuset till en usel blandning av en ointressant såpa och porr så förtjänar det all kritik det kan få. Det förekommer också en hel del omskrivningar av historien så att till exempel Manuels död i de tidigaste serierna som var en central del nuförtiden har en helt annan förklaring som förtar mycket av styrkan i skildringen.

Och apropå Pipo så är här en sida från volym 4 där vi kan se hennes nuvarande sambos, Corazon och Tikitik:

(Mer naket)

Med andra ord, volym 4 fortsätter i samma stil. En sak har dock ändrat sig i de allra senaste numren: Varje gång nakna bröst dyker upp i Betos serier är de antingen dolda med en skylt som säger ”Must be over 18” eller helt bortretuscherade. Enligt uppgift har dock Beto sagt att all censur kommer avlägsnas i de kommande samlingarna. Oh joy.

Jag tror att jag måste ta en sida till från en av de där B-filmerna:

Lova and Rockets - film-Beto.png

Den här sidan är från tidigt i volym 3 så teckningarna är en gnutta säkrare här, och sidan i sig är inte så förskräcklig. Jag tar med den för att få en chans att också nämna hur Betos intresse för porr blandas samman med grovt våld nuförtiden. Jag ville inte ta med den sida som visar vad som senare händer de två små utomjordiska barnen som syns här ovan, men vad som händer är att mannen med pipan sodomiserar dem tills de dör och sedan krossar deras huvuden. Och ja, Beto är mycket noga med att påpeka att det just är sodomi eftersom… ja, jag vet ärligt talat inte, och vill nog inte veta heller.

Det här är genomgående i Betos film-serier som de skildras i Love and Rockets-tidningarna (de fristående film-böckerna är mycket mer nedtonade): Naket, ibland oskyldigt pinuppande, ibland mer åt porrhållet, och ofta blandat med grovt våld. Visst skulle man kunna hävda att det ju bara är filmer, men å andra sidan är ”verkligheten” i serien förstås lika påhittad den, så det är ingen ursäkt. Plus, såklart, att som jag tidigare sa innehåller de senare precis samma ingredienser de med.

Som jag varnade för är det ofokuserat idag, så låt mig avsluta plågan nu med att liksom för Jaime i inlägget om honom ta med en sida från det allra senaste numret av volym 4:

Love and Rockets v4 06 - Beto-amatör.jpg

Nog är det sorgligt att se hur amatörmässigt Beto tecknar här. Ta den tredje rutan med detaljer som Rosys arm+hand, eller för delen hela hennes kropp. Jag tror knappast han skissar alls numera, och det skulle väl vara ok om han var tillräckligt skicklig för att rita fritt, men så ligger det som synes tyvärr inte till.

Dags att sluta nu, och då har jag inte ens hunnit nämna saker som att Beto nuförtiden är så dålig på att ge antydningar om vad som pågår i sina serier att när han gör tillbakablickar, vilket han gör ofta, så har han en tjockare ram runt de rutorna, men eftersom så många av hans karaktärer inte åldras över huvud taget (tack vare dr Emils genbehandling så att deras hud kontinuerligt återskapas med resultatet att de ser evigt unga ut; i andra episoder sägs det istället att många i Lubas släkt har en mutation som ger samma resultat) och det därför är så gott som omöjligt att förstå att det är just tillbakablickar åtföljs de alltid av en liten fotnot längst ner som förklarar att tjock ram = tillbakablick.

Så långt har alltså Beto fallit att han numera måste explicit förklara en teckningskonvention som till och med de allra grönaste serieskaparna brukar kunna få till utan en klumpig fotnot.

Den som besvärar sig med att leta upp skriverier om Love and Rockets kommer i princip bara hitta hyllningar. Men notera att de flesta skriver om volym 1 även om Jaimes senare serier och framförallt de allra senaste kan få (välförtjänt beröm) medan ytterst få, om någon, ens nämner vad Beto åstadkommit sedan den tiden. Jag vet inte om det är för att de ser hur undermåliga serierna är men inte vill påpeka det eller om det är för att de läser med nostalgiska glasögon, men jag tänkte att det var dags att påpeka det iallafall. Om jag har slitit mig igenom varenda en av Betos sidor ska jag åtminstone få gnälla om det 😉

Love and Rockets: Färdigläst, del 1

Postat den

Yes! Det tog ett bra tag att läsa igenom alla Love and Rockets-serier från starten men det är egentligen inte så underligt; 38 års serieproduktion av två personer (Mario (jag kommer använda brödernas respektive förnamn eftersom min vanliga princip med efternamn inte fungerar så bra när alla delar det…) har gjort så få sidor att de inte behöver räknas) i ett svep… Jag gav en halvtidsrapport för en månad sedan, och nu tänkte jag skriva om resten.

Men jag delar upp det hela i två delar. Inte för att jag tror det kommer bli så mycket text, men för att jag tänkte behandla de två bröderna var för sig. Redan i förra inlägget anmärkte jag på framförallt hur Betos serier utvecklat sig, och eftersom den trenden om något accelererar i de senaste decenniets serier blir det enklare att hålla isär dem. Plus att jag då också inte behöver jämföra dem med varandra, någonting jag gärna undviker den här gången för att inte stackars Jaime ska behöva samsas med Betos alster 😉

Så, jag börjar med den bästa halvan, dvs Jaime!

Efter att ha läst första hälften av serierna tyckte jag att Jaimes kvalité i volym 2 hade sjunkit jämfört med hans bästa serier i volym 1; han famlade efter intressanta historier att berätta, och när han någon gång använde sig av sina beprövade Locas-karaktärer märktes det visserligen att han var sig tryggare med dem, men manusen kändes ändå som upprepningar av det vi redan sett. Enda skillnaden var egentligen att personerna var lite äldre, men det faktumet användes aldrig på något intressantare sätt.

Men i volym 3 & 4 (totalt blev det åtta tjocka nummer i volym 3, och hittills sex stycken i volym 4) blir det bättring. Persongalleriet utvecklas med några nya karaktärer som det känns som om Jaime inte kommer tröttna på och därmed överge, som Tonta, Vivians halvsyster, en tonåring vars röriga liv jag gärna ser mer av. Till skillnad från en del andra som dykt upp och sedan försvunnit är hon inte en andrahandskopia av Maggie, Hopey eller någon av deras vänner som de var i seriens begynnelse.

Love and Rockets - Tonta & Gretch

Tonta och hennes vän Gretch på sommaräventyr

Vackert så, men det som framförallt är bra är en lång följetong som började i volym 3 och som precis avslutats i volym 4 efter tre år: Is This How You See Me?, en berättelse om en återträff i Huerta och samhället där Maggie och Hopey växte upp tillsammans. Maggie, Hopey och de andra i gänget är nu medelålders, och den här gången spelar åldern faktiskt roll. Visst känner man igen Hopey (nu gift och mamma) och hennes humör, men det är tempererat med att hon numera (ibland…) reflekterar över vad hon gör och gjort, hennes sarkasmer är inte lika obönhörligt aggressiva, och det självdestruktiva draget är borta. Maggie har också hon lugnat ner sig lite, och inte ens när hon i sina ögon totalt gör bort sig inför Hopey på deras hotellrum leder det till någon katastrof.

Love and Rockets v4 - Maggie and Hopey

Från Is This How You See Me?; Hopey är onekligen fortfarande snar till snabba och elaka repliker, men den här scenens upplösning är långt från vad som skulle hänt när hon var en tonåring.

Interfolierat med nutiden är en räcka scener från deras tonårstid, och upplägget med nutid/dåtid är mycket lyckat. Jaime har även förut gjort serier som utspelar sig när Maggie och Hopey var riktigt unga, men jag tror att det här är första gången vi får se dem när de lär känna varandra, åtminstone i större portioner. Så serien är en väl paketerad måltid där vi får se både begynnelsen och om inte slutet så iallafall en tid när båda två till slut släppt den ofta skadligt starka fixeringen vid varandra och kan koppla av; förhoppningsvis kan de i fortsättningen träffa varandra utan den knut av olösta känslor som präglat deras förhållande i sisådär tre decennier.

Medan Is This How You See Me? pågått har Jaime också gjort andra serier. En längre science fiction-historia som jag inte är så värst förtjust i, men den är elegant tecknad och jag anar att den mycket löst sammanhållna historien fungerat som avkoppling till huvudnumret. Jag saknar dock Tonta, Vivian och deras familjer, så jag hoppas det blir lite mer tid över för dem nu.

Med beröm godkänt skulle jag sätta som betyg på Jaimes senare serier. Styrseln är tillbaka, teckningarna är lika bra som någonsin, och att hans huvudpersoner åldrats mer eller mindre i realtid under seriens gång har nu verkligen börjat ge utdelning.

Beto däremot återkommer jag som sagt till. Jag är inte säker på att det blir redan i nästa inlägg, jag kanske vill spara det skrivandet tills jag känner för en riktigt rejäl sågning 🙂

Love and Rockets - Hopey and son.jpg

Från det rykande färska sjätte numret av volym 4: Hopey + fru tränar baseboll med sonen.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

Love and Rockets-läsning: Lägesrapport

Postat den

För drygt ett år sedan nämnde jag i samband med att volym 4 av Love and Rockets startat (alltså, den startade redan lite tidigare men det var då jag hoppade på den) att jag planerade att läsa alla Hernandez-brödernas (Jaime, Gilbert/Beto och Mario) Love and Rockets-serier från starten, i ett försök att äntligen komma ifatt med vad som pågick i serien. Nu har jag äntligen börjat göra slag i saken och har kommit drygt halvvägs (för att vara mer exakt har jag läst volym 1 (50 nummer) & 2 (20 nummer), och alla miniserier som fanns innan volym 3 startade) och tänkte jag skulle passa på att göra några reflektioner. Och i samma anda som seriens utgivning tänkte jag skriva dem huller om buller 🙂

  • Marios serier lämnar mig helt kallsinnig, och ärligt talat hoppade jag mer eller mindre över dem efter ett tag; manusen är klumpiga och teckningarna är verkligen ingenting speciellt. När han skriver manus till Beto så blir det ändå inte på något sätt bättre, så det var allt om honom och hans fåtaliga bidrag.
  • Jaime tecknar riktigt bra redan från första numret, och fortsätter på det viset. Hans teckningar är eleganta som få, med rena linjer och utmärkt användning av det svartvita formatet. De få gånger hans serier syns till i färg är det inte riktigt lika imponerande, även om hans linjer är lika suveränt säkra som alltid.
Love and Rockets - The Death of Speedy Ortiz

Jaime – från ”The Death of Speedy Ortiz”

  • Det syns verkligen att Jaime gillar serien Archie/Acke; då och då tecknar han sidor som skulle kunna ingått i de serietidningarna. Och humorn i hans manus är ibland också den som tagen ur Acke, med förvecklingar, fysisk humor, med mera.
  • Betos teckningar är all over the place. I början försöker han sig på en prydlig stil med inslag av surrealism, sedan blir han enklare och mer jordnära när serierna först flyttar sig till Palomar (en stil jag gillar mycket), för att sedan börja blanda friskt med Palomar-stilen, ren surrealism, och ärligt talat väldigt slarviga teckningar som ibland ser ut som en nybörjare gjort dem. De senare tror jag inte är med flit utan snarare är att han när produktiviteten är hög, dvs antalet sidor, helt enkelt inte lägger ner den tid som skulle behövas.
Love and Rockets - Carmen

Beto – från ”For the Love of Carmen”, en serie med betydligt mer text än vanligt hos Beto men den är likafullt fantastisk

  • Höjdpunkten hittills är sorgligt nog ganska tidigt i volym 1, både vad gäller Jaime och Beto. Sorgligt eftersom det är fascinerande att se hur framförallt Beto börjar skakigt med meningslösa oändliga sf-serier, superhjälte-pastischer mm som oavsett hur mycket utgivaren Gary Groth försöker hylla dem i förorden till diverse samlingar inte alls är några intelligenta försök att dekonstruera genrerna utan bara dåliga serier, för att sedan så fort han börjar skriva serier som utspelar sig i Palomar bli en mästare, där den enligt mig allra bästa serien är For the Love of Carmen (Love and Rockets volume 1, #20). Jaime är överlägsen vad gäller manus från starten där hans egentligen ganska klyschiga och corny serier med Maggie som mekaniker-assistent till den coola Rand Race ändå är charmiga, och sedan blir han bättre och bättre fram till och med The Death of Speedy Ortiz (#21-23) och Flies on the Ceiling (#29). Men sen blir det sämre igen, tyvärr:
    • Beto tappar snabbt bort sig när hans Palomar-serier blir mer och mer politiska, och den evighetslånga Human Diastrophism om Lubas bakgrund är plågsamt seg att läsa; hans förtjusande blandning av humor, allvar, kärlek och vardagsliv är förbytt i en dyster soppa med gangstrar, våldtäkter, och en samling huvudpersoner som alla är extremt osympatiska och ointressanta. Plus att det är rörigt värre med en lång rad av till förväxling lika män som paraderar förbi i Lubas liv.
    • Precis som Jaime hade en långsam och jämn kvalitetsförbättring jämfört med Betos jättesprång är hans försämrade manus också det en långsammare process jämfört med Betos, och han är aldrig i närheten av Betos lägsta nivåer. Istället blir historierna bara lite tröttare och en känsla av avslagenhet sprider sig allteftersom hans huvudpersoner åldras. På ett sätt är det naturligt att alla lugnar ner sig en smula, men serierna i sig är också segare med historier som känns igen. Och när den där I don’t give a fuck-känslan ändå dyker upp så känns det mest deppigt att se att vare sig Hopey, Maggie, Ray eller någon annan utvecklats det minsta från de tonåringar de var; den destruktiva men energiska känslan som de visade som yngre har förvandlats till enbart leda vid att umgås med varandra, och åtminstone jag blir hjärtligt trött av att se hur Hopey bara vägrar prata med någon, Maggie sida upp och sida ner oroar sig för allt och inget, och Ray fortsätter sin utveckling från att ha varit en som till skillnad från sina manliga vänner genomskådade den falska machismon och kvinnofientliga jargongen till att bli som de.
    • Och en till sak som blir sämre och sämre med Beto och som det inte finns några tecken till bättring på: Hans kvinnor har allteftersom enbart kommit att utmärka sig som de allra sunkigaste sexfantasierna. Luba och hennes familjs byster blir bara större och större och ser nuförtiden ut som någon karikatyr på fertilitetsgudinnestatyetter, och även icke-familjemedlemmars bröst växer och växer. Lägg till det charmiga egenskaper som Lubas syster Fritz som är en läspande psykolog (när hon inte gästspelar som bimbo i B-filmer som huvudsakligen går ut på att hon ska visa upp sig halv- eller helnaken) med glasögon som ibland roar sig med att hypnotisera sina manliga patienter så att hon kan våldta dem och fetischistsamlingen är komplett. Det är unket och mycket sorgligt att se hur en karaktär som Luba förvandlats från en intressant och udda tredimensionell karaktär till att numera vara helt platt (förvisso med enorma stora bröst).
Love and Rcokets - Luba

Beto – Systrarna Petra, Luba och Fritz, och om någon undrar varför Petras bröst är klart mindre (utan att för den skull vara små) har hon genomgått en bröstreduktion; innan dess hade hon bröst som var betydligt större än Lubas.

  • Efter att volym 1 avslutats märks det tydligt att bröderna inte riktigt vet vad de ska hitta på i sina serier. Det märktes egentligen redan i de sista numren av volymen (främst med Beto), men när det istället vankades en uppsjö miniserier provas alla möjliga och omöjliga infallsvinklar, oftast utan resultat:
    • Jaime ger Penny Century en större roll men eftersom hon förvandlats från en egensinnig äventyrerska som på egen hand gjorde vadhelst hon ville till att bli en korkad lyxhustru vars mest framträdande egenskap är att hon ser ut som en fotomodell (Beto är inte den enda som gillar att teckna naket, Jaime tar varje chans som finns att få av Penny Century kläderna, men till Betos ibland rena (och dåliga!) porr är det långt) med en fånigt orealistiskt dröm om att bli en superhjälte så blir det inte så värst intressant. Det blir dock bättre när en del andra välkända karaktärer dyker upp.
    • Beto gräver ner sig i Lubas familj med ödesdigert resultat, som redan nämnts härovan (som sagt, reflektionerna är oordnade 🙂 ).
Lova and Rockets - Penny Century

Jaime – Penny Century shoppar tillsammans med Izzy Ortiz

  • I volym 2 fortsätter trevandet efter intressanta historier. Beto svirar på men ärligt talat har ingenting av det jag läste i de tjugo numren fastnat i minnet; jag kommer ihåg att han gjorde en helt obegriplig serie som hette Julio’s Day som han själv verkade tappa intresset för efter första avsnittet. Jaime å sin sida fortsätter att jobba på med sina Locas-karaktärer, men som jag nämnde med minskande avkastning.
  • Sammantaget är problemet med seriens utveckling i grunden ganska likartat för både Jaime och Beto: Tidigt i utvecklingen hittade de några fantastiskt givande karaktärer och teman, men sen har de inte lyckats vare sig lösgöra sig från dem eller utvecklad dem åt nya intressanta håll:
    • När Beto lyckas avhålla sig från att skriva meningslösa och alldeles för kompakta politiska allegorier kan det glimta till av kvalité, men den begravs oupphörligen i den usla sexfixeringen som drabbar allt och alla, och till slut verkar han inse det själv när han hux flux tar livet av ett antal personer bara för att inte behöva fortsätta med sina intriger där alla ligger med alla.
    • Jaimes serier har jag mer till övers för och inte bara för de fortsatt utmärkta teckningarna, men liksom Beto tenderar hans karaktärer att bli mer och mer osympatiska ju längre han skildrar dem. Man hade kunnat hoppas att jag istället skulle fördjupa min förståelse för dem men min reaktion blir istället att de som jag tidigare kunde läsa in många olika tankar och känslor hos nu istället bara är trött på eftersom de är så ensidigt osympatiska gnällspikar. Det finns undantag, som Izzy Ortiz, men där han tidigare vågade gå på djupet och bli helt allvarlig när det krävdes känns det nu som om han undviker det, att det skulle bli alltför jobbigt, och allvaret blir aldrig mer allvarligt än i en genomsnittlig dagtidssåpa.
  • Men jag vill ändå avsluta med lite positiva tongångar:
    • Glöm inte bort att de bra Love and Rockets-serierna är genuint bra, så att andra inte når upp till de höjderna innebär inte att de är usla (även om det mesta av Betos produktion i andra halvan av de serier jag skriver om här nog är det).
    • Jag har förut läst någon enstaka serie i volym 3 och det kändes mer lovande igen, som att fokuset återfunnits. Jag hoppas att det stämmer, och vad gäller Beto så är åtminstone hans New Tales from Old Palomar som är bland de sista av serierna han gjorde innan volym 3 startade genuint bra igen. Det skulle förstås varit roligt att se en helt ny och lyckad miljö för hans serier men jag är rätt nöjd med att återse ett yngre Palomar.

Jag återkommer när jag läst volym 3 och det av volym 4 som då hunnit komma ut; förhoppningsvis kommer det ta mindre tid än ett år tills dess 🙂

Utgivningen av Love and Rockets har varit knölig men just nu är det bästa sättet att köpa de samlingar som kallas The Love and Rocket Library. Hittills finns 14 delar som samlar serien kronologiskt och de täcker nästan exakt de serier jag skrivit om idag. Börja med de två första, och de kan köpas hos bl.a.:

Love and Rockets v4

Postat den

Love and Rockets nummer 1, fjärde försöket

Ingen recension idag eftersom jag inte har läst dagens serier ännu, bara en knappt ett år sen brasklapp till mig själv och till andra som kan vara intresserade men kanske missat det: De tre första numren av Bröderna Hernandez Love and Rockets fjärde volym finns att köpa i välsorterade seriebutiker nära dig (hoppas jag!).

Love and Rockets är ett ständigt dåligt samvete för mig. Jag tycker riktigt bra om serierna men har sedan länge helt upphört att följa serien, även om jag fortfarande köper det mesta av den. Orsak: Den vanvettigt röriga utgivningen, parat med min egen snudd på tvångsmässiga instinkt att jag vill läsa ”allt” i samma ordning det kom ut. Den första volymen av tidningen, 50 nummer, var enkel att följa med i, men sedan började kaoset när bröderna började ge ut egna miniserier huller om buller, och oftast krävde de att man hade läst de tidigare om man skulle ha någon möjlighet att följa med i de komplicerade relationerna. Fantagraphics spädde på förvirringen i och med sina som det kändes som ständigt omstartade utgåvor av ”kompletta” samlingar.

Sen blev det en volym 2 med 20 nummer och en volym 3 med åtta, tillsammans med diverse originalalbum och några miniserier till, för att alltså nu förra hösten påbörja volym 4. Lika illa som DC & Marvels ständiga omstarter är det inte men snudd på…

Men jag tänker inte ge upp och planerar absolut att ge mig i kast med att läsa alltihop, förhoppningsvis riktigt snart nu 😀