Etikettarkiv: MAD

MAD: Don Martin 1965-1973

Postat den

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingen pryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MAD sin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

MAD: Don Martin 1956-1965

Postat den

Don Martin alltså, den tecknare som tillsammans med Dave Berg för mig symboliserar tidningen MAD efter att Al Feldstein tog över som redaktör efter Harvey Kurtzman år 1956. Och en tecknare som jag alltid varit ambivalent inför: Som liten knodd läste jag MAD sporadiskt, men Don Martins figurer var så personligt tecknade att jag omedelbart kände igen dem och kom att associera dem med tidningen. På sitt sätt uppskattade jag hans bidrag eftersom de kändes som ”vanliga” serier vilket lättade upp läsningen (det fanns en hel del mer text-tunga inslag som jag tyckte kunde vara jobbiga att läsa som liten), men hans typ av crazy-humor lämnar mig oftast likgiltig.

Med vissa undantag:

Jag kan inte analysera varför jag tycker en del sidor är roliga när de allra flesta resulterar i absolut ingenting när jag läser dem men så var det när jag var liten och så är det fortfarande 🙂

Vad jag däremot kan uttala mig säkrare om är att Don Martins inflytande var stort och att jag ser hans inflytande hos många andra senare serietecknare. Och dessutom hur mycket roligare hans serier var än det mesta andra i serietidningsväg, framförallt när det gäller ensidesserier. Av en slump har jag de senaste veckorna plöjt igenom Superman-tidningen från sent 50-tal till sent 60-tal (kanske skriver några ord om dem senare) och i dem finns som utfyllnad en mängd så kallade humorserier, som denna:

Jag lovar, oavsett hur kallsinnig jag ofta känner mig inför Don Martins serier så tycker jag ändå att det är helt överlägsna serier som den ovan… 😉

Men nog om Don Martin i allmänhet, nu några ord om dagens bokutgåva istället!

Boken samlar ihop hans MAD-serier från hans start 1956 och fram till 1965. Nyöversatta, så vitt jag förstår, men det märks inte eftersom översättningen känns tidstypisk så det förslår (på ett positivt sätt) och också med den rätta MAD-andan. Hans utveckling från en typisk för tiden MAD-humor till sin egen mer speciella (som med tiden i sin tur sågs som typisk för MAD) går snabbt, både vad gäller manus (som han med tiden oftare stod för själv) och teckningar.

Två saker sticker ut för mig när jag läste boken, bortsett från vad jag redan skrivit om mina personliga känslor för hans serier:

  1. Hur det trots det absurda innehållet serierna ofta ändå bottnar i urtypiska situationer för enklare humor : Den gnatiga frun, tandläkarbesöket, eller den lätt ekivoka handlingen:
  2. Att namnet Don Martin redan från början sammankopplas med hans serier. Om jag återigen jämför med andra serier från samma tid var det vanligt att serieskaparna inte över huvud taget nämndes med namn, och i de fall de gjorde det var det åtminstone inte som här med hjälp av stora rubriker / ingresser där det uttryckligen trycks på att nu vankas det en serie av just Don Martin och ingen annan. Uppfriskande, och en stor eloge till MAD för att de inte drog sig för att göra sina serieskapare till stjärnor i sin egen rätt!

I övrigt är det som vanligt när det gäller förlaget Cobolt en gedigen bok, med bra papper och trevlig design, och också en del extramaterial där den mest säregna men tyvärr inte med så lyckat resultat är Bud ”Ernie” Graces text som huvudsakligen handlar om hur gräslig Don Martins fru var…

Jag läste boken i stötar med ungefär ett års MAD-serier åt gången, för att inte bränna ut mig och för att kunna uppskatta de serier som fungerade för mig; för större Don Martin-fans blir det kanske sträckläsning som gäller. För min del finns det risk för det senare när det gäller nästa volym med MAD-serieskapare för då utlovas Sergio Aragonés och det ser jag fram emot. Jag kan visserligen inte påstå att hans serier i marginalen på MAD är det bästa han gjort, men jag tycker så innerligt mycket om hans teckningar som är så genuint charmiga 🙂

En återblick: MAD – Samlade årgångar del 1

Postat den

MAD - Samlade årgångar - Omslag

Well, inte en återblick till 1960-1961 för mig personligen eftersom jag inte existerade då, men en återblick rent historiskt sett alltså 😉

Jag läste en del MAD i de tidiga tonåren (och innan dess med), precis som många kompisar, och det kändes alltid som en udda fågel bland serietidningarna. Visst hade den serier, men serierna kändes udda jämfört med andra tidningarnas, med en helt annan känsla som gjorde att jag aldrig egentligen tänkte på den som en serietidning utan bara en tidning. Plus att en del av innehållet inte ens var serier utan snarare rikligt illustrerade texter/skämt, och det var ju både skumt, jobbigt att läsa och ibland roligt!

Så jag gillade den, var alltid medveten om att den fanns därute, men det var aldrig en tidning som jag prenumererade på även om jag gärna läste den när jag fick syn på den. Det jag framförallt gillade var filmparodierna; det finns fortfarande flera filmer som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller om jag bara läst MADs version av för efter att ha läst en drös av dessa var det lätt rätt att förstå vad som egentligen hände i filmen: MADs version gick ofta ut på att ta en riktig scen ur filmen och sen peppra den med textbubblor som gav en sanningsenlig representation av vad som hände förutom den sista repliken, den dräpande som var helt MADs egna. Så ignorera den och vips var det som om jag själv hade sett Hajen 2 (det dröjde många år innan jag till slut såg filmen och kunde konstatera att underhållningsvärdet var väldigt mycket lägre än att läsa om den i MAD…).

Men vad gäller de första decennierna av MAD på svenska så har jag aldrig läst dem, bara läst om dem och att den svenska redaktören Lasse O’Månsson hade gjort ett utmärkt jobb på att göra en lokal version av det amerikanska originalet. Så därför är Egmonts MAD – Samlade årgångar del 1, en bok som samlar ihop de första svenska numren av MAD, närmare bestämt de fyra första från åren 1960-1961, en utmärkt chans för mig att prova på tidningen. Till verket!

Först och främst är det fascinerande att så mycket känns igen från tidningarna trots att de är mer än tjugo år äldre än de jag läst förut. Dave Berg är med, Don Martin är med, och parodierna med. Aragones marginalkrumelurer saknas men istället finns det XO-diton som är mindre charmiga men rätt kul i sitt spartanska utförande. Humorn är sig lik, på gott och ont; den som någon gång läst en MAD-tidning lär känna igen sig utan problem.

MAD - Samlade årgångar - Dans

Sen är det roligt att se spåren från den första versionen av MAD, den som var en ren serietidning fylld med parodier av andra serier och liknande, och förlaget EC, som Wally Wood och Joe Orlandos teckningar. Med andra ord, det finns gott om inslag både från MADs historia och dess framtid.

Det tillsammans med innehållet gör att boken är en ypperlig tidsspegel: Jag tror aldrig att jag sett något avsnitt av vare sig TV-serierna Perry Mason eller Lassie men jag förstår precis vad de var för något, tack vare versionerna som syns här. Sidorna med tips för hur barn ska förstå sina föräldrar (dvs en omvänd spegelbild av böcker för föräldrar om hur man uppfostrar barn) visar att barn/föräldra-relationer nog i grunden inte ändrat sig mycket på 50 år, och samma sak med skildring av hur en TV-serie blir till (med inflytande från reklammakare, TV-moguler, osv).

Kort sagt skulle jag säga att en majoritet av sidorna här skulle fungera precis lika bra idag som då, vilket är rätt fascinerande 🙂

Så, är det roligt att läsa? Svaret på det beror nog helt på vad man tycker om MADs speciella typ av humor. Själv är jag lite kluven: När jag först läste MAD tyckte jag den var hur rolig som helst, men jag tröttnade efter ett tag med enstaka undantag (jag har till exempel alltid varit svag för Dave Berg). Humorn är inte heller lika unik som den nog var när den först kom ut eftersom crazy-humor nu funnits så länge att den sen blivit lika mycket en kliché i sig som någonsin buskis- eller pilsnerfilmshumor, och som antytts har MAD alltid haft ett litet problem med att den ibland blir lite mycket av en formel där man kan stoppa in till exempel en godtycklig helt förutsägbar Hollywood-film och få ut en lika förutsägbar MAD-parodi.

Det är egentligen inget större fel med det, poängen med en sån här samling är mycket den trygga och mysiga känslan av igenkänning. Men ibland blir det mer än så, där det blir genuint lyckat och fräscht; jag gillade till exempel sidorna om hur det måste funnits två Andra världskriget, med tanke på hur skildringen av detsamma förändrats i filmer gjorda medan det pågick och efteråt. Bra uppslag i sig, ännu bättre med sista sidans ”Om det fortsätter på samma sätt, hur kommer framtidens filmer se ut?” 🙂 Plus att jag av någon anledning verkligen fastnade för Daisys non sequitur-kommentar i en Blondie-stripp som den skulle vara om den skrevs av John Osborne, ”Jag är en stor ful ekorre”. 🙂

MAD - Samlade årgångar - Film

Lasse O’Månsson insats? Stort A, tveklöst. Det mesta materialet hämtades förstås från originaltidningarna, men det har anpassats på ett snyggt sätt så att tidningen känns mycket svensk. Typ byta ut en del uppenbart lokala amerikanska förebilder i Alfred E. Neumans stamträd mot svenska motsvarigheter, eller att ersätta några av de amerikanska dagstidningsserierna mot svenska serier när man går igenom hur olika serier skulle kunna tänkas sluta (om de någonsin gör det). Snyggt gjort och ambitiöst. Plus att frågan är om inte insändarsidorna är de roligaste och mest kreativa sidorna i tidningen, såhär 50 år senare.

Sist lite om utgåvan och vad som finns förutom de fyra tidningsnumren. Boken i sig är snyggt producerad och med väldigt bra tryck; jag vet inte vad för förlagor man haft men det är långt ifrån en halvdan fotokopiering och ser förvånansvärt snyggt ut. På några få stället är det lite svårt att läsa texten i mitten när det i tingen varit ett helt uppslag men det är svårt att undvika i en icke-inbunden bok. De inledande sidorna har en del intressant information, som mötesanteckningar för planerna med den svenska tidningen innan den kommit ut (som uppenbarligen någon sparat, och som sedan någon lyckats leta upp). De avslutande sidorna inkluderar två saker som jag faktiskt tänkte på medan jag läste att jag saknade (jag hade inte kikat i förväg): De delar av originalmaterialet som ersatts med svenska versioner, och ett index över vilka serieskapare som ansvarat för materialet.

Med andra ord, ett exemplariskt återtryck av en svensk klassisk humortidning. Jämfört med andra liknande projekt, som samlingar av tidningarna Kalle Anka, 91:an och Fantomen, tycker jag att det här är intressantare; för de sistnämnda läser jag nog hellre samlingar av originalserierna i sig, dvs exempelvis Barks-samlingar, enbart 91:an-serier (om det funnes såna samlingar), och dagstidningsseriestrippsamlingar (pust!), men vad gäller MAD är det själva tidningarna som är den, tycker jag, ”riktiga” utgåvan.