Etikettarkiv: Mary Perkins

Farväl Mary Perkins

Postat den

Det tog sisådär 10 år men nu är det över: I och med volym 15 av Classic Comics Press utgivning av Leonard Starrs dramasåpa Mary Perkins On Stage finns nu hela serien att läsa för den som vill, från starten 1957 till slutet 1979. Och det är en förträfflig läsning kan jag lova; jag har skrivit om serien flera gånger men några ord till kan jag nog klämma ur mig som avslutning 🙂

Och jag tror att de orden får bli lite av en sammanfattning av varför jag gillat serien så mycket; här är en oordnad samling saker som är bra i serien:

  • Teckningarna: Starr är en mycket skicklig tecknare i den realistiska Alex Raymond-stilen (dvs, Raymond à la Rip Kirby). Han är inte den allra bästa och saknar till exempel Stan Drakes experimentlusta, men till toppskiktet hör han tveklöst.
Mary Perkins - Rip Kirby

Apropå Rip Kirby ser det nästan ut som om han är på besök i serien i den här strippen från 1979

  • Teckningarna, kvinnorna: En detalj i hans teckningar som jag verkligen gillar är att han kan teckna kvinnor i alla åldrar och med varierande utseenden. Alltför många kan bara teckna typ pinuppor (där frisyr+hårfärg är det enda som särskiljer dem) eller gamla damer, men Starr är lika bra på teckna unika kvinnor som unika män. Well, nästan iallafall, och det är bättre än 99% av de andra tecknarna i den här genren…
  • Empatin: Mary & Pete är vad jag skulle kalla kosmopolitiskt liberala. De är medmänskliga och dömer aldrig andra bara för att de gjort andra val i livet, och det är förstående för att alla människor kan ha svagheter. Inklusive de själva; de kan bli arga på varandra (inte ofta, men det händer), men det betyder inte att klichéscenariot med ”Tänk om de skiljer sig? Tänk om de tror att den andra är otrogen?” används. Jag tror inte Starr en enda gång under alla de här åren, i en serie som i mångt och mycket är en såpa, någonsin låtsas att det är risk för det. Mary & Pete vet alltför väl var de har varandra för att börja misstro den andre, och de låter aldrig bli att prata om problem som uppstår.
  • Lös problemet-mentaliteten: En sak som jag märkt är att jag mer och mer uppskattar är författare som inte förlitar sig på spänning genom att låta sina huvudpersoner inte prata med varandra. Hur många serier/böcker/filmer/pjäser har jag inte sett där intrigen skulle försvinna i tomma intet om människorna bara pratade med varandra? Starr behöver inte använda så enkla knep för att göra handlingen spännande!
  • Manus: Manuset är som ni nog förstår av det ovanstående det som Starr riktigt briljerar med. Hans intriger är konstant spännande, och att inte veta hur det kommer gå är så ovanligt i den här genren att jag inte kan komma på någon som gjort det lika bra. Plus att historierna inte alltid knyts ihop i en prydlig rosett; en Happy End kan man inte lita på, och ibland slutar de till och med öppet, dvs jag som läsare vet inte hur det kommer gå. Argh!
  • Svåra frågor: Det går såklart inte att ta upp vilka ämnen som helst i en dagstidningsserie; om alltför många läsare blir upprörda kommer serien bytas ut. Därför är det fascinerande att se vilka ämnen som Starr ändå behandlar, och så gott som alltid på ett lysande sätt, känsligt men utan att vela. Vietnamkriget (med kritik av USA), våldtäkt/kvinnomisshandel (med belysning av hur den anklagande bemöts), droger (aldrig anklagande mot brukaren, alltid medkännande), religionsbluffar (som i sista volymen där en sekt utnyttjar ungdomar och bland annat skådespelare, ledda av Xeno/Zed) dyker upp, och det känns aldrig som några pekpinnar utdelas. Varför? Jo för att de som dras in i eländet är alla människor, och det är människorna som Starr vill berätta om, inte framföra plakatpolitik.
Mary Perkins - Cult

Mary läser brev skrivna av en ung kvinna som tagit livet av sig efter att ha tvingats prostituera sig av en religiös sekt

Att läsa den sista boken var givetvis lite vemodigt, som med alla engagerande långvariga serier där man ( = jag) har följt huvudpersonerna så länge. Att aldrig få läsa någonting nytt om Mary är trist men så kan det gå. Fast jag kan ju som tröst läsa de tidigare böckerna igen: Jag har glömt det mesta av hur serien var i sin begynnelse, så det kan nog bli roligt.

Och sen kan jag ju alltid hålla tummarna för att något förlag ger sig på att ge ut serien Starr tog över efter att Mary Perkins On Stage lagts ner: Little Orphan Annie. Jag har aldrig läst Starrs version men den sägs vara bra, och om inte annat vore det mycket intressant att se hur Starrs politik matchar serien, med tanke på hur genomkonservativ LOA var i originalversionen 🙂