Etikettarkiv: Mats Jonsson

Nya Norrland

Postat den

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Mats kamp

Postat den

Innan jag börjar med recensionen av den här självbiografiska serieromanen ska jag själv erkänna en sak: Jag har haft svårt för Mats Jonssons serier. Både teckningsstilen, som jag tyckt varit lite väl simplistisk och tråkig, och det i mitt tycke rätt ointressanta självbiografiska innehållet. Jag har generellt svårt för både biografier och självbiografier eftersom jag helt enkelt inte är så intresserad av att läsa om vad personer har varit med om och tyckt; till exempel har jag alltid föredragit att läsa författarens romaner istället för att läsa om författaren själv. En historia blir inte sämre för att den har hänt på riktigt men den blir heller inte bättre, och därför vill det till att det biografiska är intressant i sig, och inte för att berättelsen råkar handla om en person som är känd. Dessutom är det så lätt hänt att självbiografier så uppenbart är skrivna bara för att författaren tycker att det är intressant med händelser som han/hon själv varit med om, bara för att det hänt just honom/henne. Så med den bakgrunden, dags att starta!

Mats kamp tar vid där den tidigare boken Hey Princess slutade. Kampen i titeln är kampen att kunna vara förälder, något som Mats och hans flickvän Victoria bestämmer sig för att bli. Det som följer är berättelsen om beslutet, boendet, reaktionerna, graviditeten, födelsen, och barnet själv under hennes första tre år.

Allt avhandlas med hjälp av korta historier som berättas på olika sätt: Klassiska seriestrippar, heluppslag med husen de bor i, sidor fyllda med text med enstaka illustrationer till. Det inbjuder till att alltid läsa lite till, bara ett avsnitt till, och för min del slutade det med att jag sträckläste boken trots att jag började läsa den sent på kvällen.

För mina tidigare invändningar till trots: Mats kamp är en riktigt bra bok, till och med för en skeptiker som mig. Jonsson lyckas skapa ett scenario som gör att jag som läsare rycks med, men som också gör att jag får lust att debattera om bokens idéinnehåll (jag är inte alltid överens med Jonssons samhällsanalyser, men det gör såklart inte boken sämre, snarare tvärtom). Att jag tycker den är betydligt mer lyckad än Jonssons tidigare böcker är väl just det att Mats kamps innehåll är intressantare: Det handlar inte bara om just Mats Jonssons erfarenhet av att bli/vara förälder utan också om hur det kommer sig att erfarenheterna blir det de blir.

Teckningsmässigt kommer nog aldrig Jonsson att bli någon av mina favoriter men jag tänker heller inte klaga på dem. Den myckna texten i serien kompletterar i det här fallet illustrationerna bra; utan texten skulle det inte alltid vara helt uppenbart vad personerna på bilderna känner och tänker (när de känner någonting starkt är det alltid mycket uppenbart, men när de inte storgråter/skrattar kan det vara knepigare att tolka ansiktsuttrycken). Passabelt, med andra ord.

Mats kamp var för mig en glad överraskning. Till och med en så pass glad att jag funderar på att leta upp Hey Princess och Pojken i skogen för att läsa igenom hela historien från början till slut!

PS. Ett exempel på att verklighetsbakgrund inte nödvändigtvis gör en berättelse bättre eller starkare: En av personerna som det berättas om i Mats kamp, Robert, är en person jag kände rätt väl innan hans alldeles för tidiga död 2006. Men skildringen av honom i Mats kamp blir för mig varken mer eller mindre gripande för att jag vet vem det är; det som gör att berättelsen fungerar är att Jonsson lyckas förklara varför Robert betytt så mycket för honom, ingenting annat. DS.