Polly tar ingen skit

Drygt två år sedan senaste albumet av Mats Källblad, Lukas – 25 år mellan stad och land, får vi någonting som jag skulle kalla en pendang till denna: Polly tar ingen skit, där huvudpersonen är Polly som sågs till som Lukas bandkollega och mycket goda vän. Och som jag stilla hoppades på att få läsa mer om eftersom hon i ärlighetens namn var den intressantaste karaktären i serien; Lukas var sympatisk och trevlig att följa, men Polly med sin kantighet och starka/kompromisslösa personlighet var mer spännande. Vem är hon, var kommer hon ifrån, hur blev hon som hon blev?

I Polly tar ingen skit får vi svaren på frågorna tack vare en samling korta berättelser som visar Pollys liv som ung. Och föga överraskande är det inte precis en idealisk uppväxt hon har där hennes storebror Jerry är den enda i familjen hon kan lita på, så eftersom han gillar musik & att meka och definitivt inte tar någon skit han heller följer hon i hans fotspår. Det är precis den här typen av miljöer och människor som Källblad är så suverän att skildra: Människor långt från storstaden med stor integritet, med en må vara trasig familjebakgrund men som vet med sig vad de kan vilket ingen kan ta ifrån dem. Även om det finns gott om sexistiska och/eller rasistiska personer finns det också dem som man kan lite på, oavsett ålder, kön eller annat:

Polly räddar sig själv från en svår uppväxt, men inte utan ärr. Serien igenom är hon snar att ta till våld så fort hon ser någonting som inte är rätt; att först försöka prata någon tillrätta som hon ser som en idiot ligger inte för henne, det är knytnävarna som gäller. En kanske inte alltid hälsosam inställning, men en mycket förståelig med tanke på hennes bakgrund. I Lukas… där hon är äldre och vuxen har hon nått lite mer balans men här är hon råare, och ibland känns det som om hon är på väg att förtäras av ilska och självdestruktivitet (typ ”jag skiter i allt, inklusive mig själv”). Men det som hindrar henne från att sjunka är till slut musiken & mekandet, och när serien slutar är hon ännu inte framme vid den där balansen, men hon är åtminstone på väg.

Förutom den som alltid när Källblad är mer allvarlig utmärkta människoskildringen från miljöer som knappast någon annan skildrar idag, vare sig i serier eller andra medier, finns förstås också klassmedvetandet. Lite mindre här än i album som Hundra år i samma klass eftersom personerna är yngre och ännu inte politiskt medvetna, men likafullt är det omöjligt att missa att Polly kommer från arbetarklassen och att det är en fundamental del av henne. Som sagt är det politiska aldrig uttalat här, men det finns med som en stark underton.

Jag behöver väl inte skriva att teckningarna är lika lösa i konturerna men samtidigt spänstiga som alltid eftersom det är standard när det gäller Källblad? Fast det är klart, för några läsare är det här säkert det första albumet av honom som de läser och då kan det vara bra att veta att han är precis så säker på att teckna som han visar här 🙂 Hans lediga stil påminner en hel del om typiska svenska serier som 91:an , Uti vår hage, et al, men det är verkligen inte alla som alltid lyckas få till fysionomin lika säkert; det är lätt att slarva när man tecknar i den här typen av karikerad stil, men jag tycker helt ärligt att varenda bild här träffar rätt.

Det är hur kul som helst att Källblad kommit med ett nytt och så starkt album som det här. Han är inte den flitigaste av serieskapare så jag blir lika glad varje gång en ny bok dyker upp, men tusan vet om han inte är den svenska serieskapare som getts ut av flest förlag. Den här gången är det Albumförlaget som gäller, och om jag kollar på de album jag har ser det ut att vara det nionde förlaget som haft den mycket goda smaken att plocka upp en serie av honom 🙂

Från omslagets innersidor
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lyckan över att äntligen få tag på (för mig) halvbra serier: Sture Stelben – Raka rör & Sture Stelben – 1997-2002

Ibland har man tur. Som när man får napp på en notifikation från Tradera på sökordet Sture Stelben, det visar sig att annonsen innehåller exakt de två album som jag saknar, och att sen ingen mer bjuder 🙂 Att sen albumen precis som jag räknat med är småtrevliga men inte mer än så gör mig inte mindre glad; just den här typen av böcker som i teorin inte är värda ett dugg är ofta mycket svårare att hitta än dyrare böcker eftersom de senare oftare tas tillvara av deras ägare. Försök exempelvis hitta ett specifikt nummer av Starlet från 60-talet, och det kommer visa sig vara oerhört mycket svårare än att hitta, säg, ett nummer av Fantomen från samma tid. Tio gånger billigare när man väl lyckas, förvisso! Riktigt så svårt är det inte att hitta de två första Sture Stelben-albumen, men jag har ändå (lågintensivt) letat efter dem i mer än tio år 🙂

Första sidan i första samlingen, så eventuellt första sidan med Sture

Det betyder att jag nu har läst alla samlingar med Mats Källblads serie Sture Stelben från tidningen MC-Folket, och därmed vet jag mer om motorcyklar än jag någonsin gjort förut. För det här är verkligen en serie för MC-fantasten, med en huvudperson och hans vänner vars liv (relationer, vardag, drömmar) kretsar kring densamma. Eftersom Källblad är en så bra serieskapare finns det såklart mer än det, men motorcyklarna är ändå det centrala. Så en som jag, som inte har någon personlig relation till dem, kan roas av skildringar av de excentriska personer so omger Sture (och den beskrivningen passar nog allra bäst in på honom) och av att se hur Källblad utvecklas som tecknare, men mer än så är det inte. Fast det räcker rätt långt, Källblads teckningsstil och känsla för serier passar mig väldigt bra 🙂

Sture 10 år senare

Men nu har jag äntligen fått läsa dem och det var kul, både innehållet och att jag till slut fick tag på två album jag letat efter så länge. En bra början på 2020!

Kan köpas bl.a. här:

  • Fråga inte mig, mtp hur lång tid det tog för mig att hitta dem!

Lukas – 25 år mellan stad och land

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukas som tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut 🙂

För de som liksom jag inte stött på Lukas tidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och land är en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbaka är den inte; eftersom Lukas primärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukas i de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4 kunde dyka upp… 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Källblad är tillbaka: Lång väg tillbaka

Häromsistens var det en inte helt lyckad serie från Optimal; idag är det istället en mycket lyckad bok från samma förlag: Lång väg tillbaka av Mats Källblad (som de som läst den här bloggen från början vet är en av mina favoriter).

Lång väg tillbaka har samma persongalleri som Källblads tidigare serier Garagedrömmar och Vakna laglös, men den här gången är det korta berättelser som gäller; en del nytt, en del återtryck från antologier som Allt för konsten. Tillsammans med Isak som varit huvudperson i de två tidigare albumen får vi träffa Molly, målarinnan från Tores garage i Garagedrömmar, alltifrån barnsben till dess de är vuxna.

Boken är närmast en pendang till de två tidigare; det är riktigt bra små noveller, men för att få ut maximalt av dem bör man absolut läsa de två långa historierna först, för utan den bakgrunden riskerar en del av novellerna här att misstas för kliché-berättelser. Ta som exempel den fantastiska En för alla, en kort historia om bondsonen Konrad som tidigare publicerats i Allt för konsten 3. Även utan att ha läst om Konrad tidigare är det en liten pärla (mao ingen risk för att den ska klassas som kliché), men med den större klangbotten som läsningen av Garagedrömmar och Vakna laglös ger växer den till ett mästerverk i miniatyr.

Ur En för alla

Givetvis varierar kvalitén en smula; alla är bra men en del är mer bra än andra 😉 Generellt sätt tycker jag Källblad är som bäst när politiken är mest frånvarande. Det som jag verkligen gillar i hans serier om Isak är hur han lyckas fånga personernas känslor och reaktioner i deras nu, utan alltför mycket explicit filosoferande. När någon i Lång väg tillbaka uttryckligen analyserar sina känslor och samhället blir det lite predikande av det hela, dvs istället för att lita på att läsaren själv kan dra egna slutsatser så skrivs de på läsarens näsa. Inte mycket, och Källblad gör det bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det bryter närvarokänslan som han annars är så suverän på att förmedla.

Lite för mycket politik?

Teckningarna är lika bra som någonsin, oavsett om det är äldre serier eller nyare. De är genuint trevliga att titta på, och det ser jag som ett högt betyg.

Så den mesta måste-läsningen vad gäller nya svenska serier för året, utan tvekan, och ett alldeles utmärkt slut på berättelserna om Isak, Molly och de andra. Om Källblad skulle få för sig att skriva mer om dem så inte mig emot, men om inte så har han nu avslutat en fascinerande bra seriesvit. Applåder!

Ständigt denne Källblad

Mycket, mycket kort idag; jag håller fortfarande på att läsa serier på min iPad, och det fungerar fortfarande bra 🙂 Men några pappersserier har jag också hunnit med sen sist, där den bästa är det sista albumet av Mats Källblad som jag ännu inte hade läst: Vakna laglös.

Boken handlar om den fortsatta historien om Isak från Garagedrömmar, och jag har väl egentligen inte mycket att tillägga till det jag sa då. Av alla serier jag läst under det dryga år jag har bloggat här är det Källblads som har varit den största överraskningen för mig; varför har ingen berättat för mig hur bra han är? 😉

Med tanke på att Vakna Laglös är 14 år gammal vid det här laget är väl inte det här inlägget lika rykande aktuellt som det förra om iPaden, men vad tusan, lyd mitt råd: Om du inte redan läst Källblads serier, gå till din närmsta seriebokhandel eller beställ på nätet vad du kan få tag på. Det är inte varje dag man får chansen att läsa på samma gång lågmälda och milt humoristiska som djupt personliga serier som dessutom är gjorde på hemmaplan!

Och ännu mera Mats Källblad

Långsamt läser jag ikapp vad Mats Källblad har gett ut tidigare; nu har jag läst hans debutalbum Garagedrömmar och diverse kortare serier 🙂

Så, Garagedrömmar. För att citera baksidan:

Det var sommaren 1989, några månader innan muren skulle fall där i Berlin. Jag bodde kvar hemma, några kilometer utanför Osby, en liten sovande håla i norra Skåne.

Det är alltså en tvättäkta ungdomsskildring där huvudpersonerna bor i en liten småstad (vilket verkar vara ett genomgående tema hos Källblad) och är medlemmar i ett band. Men de börjar bli vuxna, och både bandet och kompisförhållandena börjar knaka i fogarna när jobb, familj och annat blir allt viktigare. Sista sommaren med gänget, alltså.

Folkbilen

Så tematiskt påminner den om andra serier som Barus underbara Blues i brallan eller Gipis Garage Band. Men, som den Källblad-diggare jag har blivit, Garagedrömmar är väl så bra som Baru och Gipis serier, trots de senares berömdhet. Det som gör Källblad så bra är att han verkligen kan fånga det personliga hos människor med bara några få repliker, och att hans karaktärer alla känns helt igenom äkta. Han undviker också de vanliga klichéerna i sådana här ungdomsskildringar (vilket Gipi inte gör), där allting blir så himla allvarligt för de inblandade. Visst är det lite sorgligt för huvudpersonen Isak att de andra inte längre vill satsa på musiken men det är inte världens undergång; lågmäldheten från Vimmelgrind-serierna finns redan här i Källblads första album.

Teckningarna tilltalar mig också väldigt mycket, med en säkerhet i stilen som inte är uppenbar om man bara ögnar igenom albumet men som vid en lugnare läsning blir uppenbar: I många serier som annars ser bra ut finns det enstaka bilder eller detaljer som inte är helt lyckade (hallå Richard Corben och hans ibland alldeles förskräckligt misslyckade anatomier), men Källblad lyckas med varenda vinkel, detalj och anletsdrag.

Så precis som Richard skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om Källblad gillade jag verkligen Garagedrömmar. Vakna laglös ska vara på väg i brevlådan och dyker förhoppningsvis upp snart, den med 🙂

Och sen har jag som sagt läst några kortare Källbladsserier också, alla mycket trevliga. Framförallt kan jag rekommendera Folkbilen från Allt för konsten 5, en trevlig liten lektion om hur bilar (ett annat genomgående Källblad-tema som också ingår i Garagedrömmar) blev folkliga. Serien är tecknad på ett lite annorlunda sätt än hans andra serier men det ser lika trevligt ut för det; hittills har jag inte läst en enda dålig Källblad-serie men om jag fortsätter gräva kanske jag kommer hitta någon till slut 🙂

Mera Mats Källblad

Jo, ja, jag är verkligen sen med mitt Källbladsläsande. Sisådär 10 år sen. Men efter att ha läst hans Vimmelgrind i somras och verkligen gillat dem har jag letat upp lite andra av hans serier; tyvärr är det svårt att få tag i allt eftersom de är slut på förlagen, och inte heller antikvariaten har dem inne 😦

Men tre album har jag snokat upp, och de förstärker bara min uppfattning att det här är riktigt, riktigt bra. Lika bra som Vimmelgrind är det inte, men de visar med all önskvärd tydlighet att jag borde skämmas som helt missat honom förut. Albumen ifråga:

Sigvard: En miniserie utgiven i Seriefrämjandets Lantis-serie. Det är en bagatell, men en mycket välberättad sådan om originalet Sigvard. Lite annorlunda mot de andra av hans serier, med en mer journalistisk ton, men inte sämre för det. Min enda invändning mot serien är att jag gärna skulle sett Källblads teckningar (blyerts?) utan den skumma rastreringseffekten som är pålagd.

Den märkliga historien om Allan Röde: Seriefrämjandet igen, men det här gången är det en rejäl bok à 130 sidor som samlar ihop alla serierna om Allan Röde; från Svenska Serier (skam till sägandes kände jag inte igen dem trots att jag måste ha läst dem då) till en långa historien Fem långa år. Framförallt den sistnämnda var fascinerande att läsa, där det känns som om Källblad under resans gång blir mer intresserad av att skildra de udda karaktärerna än av att knyta ihop intrigen. Det är alldeles utmärkt för det är de klart intressantaste delarna (men historien knyts ihop lite sådär i förbifarten också). Mycket ojämnt men spännande att se utvecklingen.

Sture Stelben – Irrfärder: Senaste samlingen av serien som publiceras i tidningen MC-Folket. Mestadels ensideshistorier, men då och då blir det längre berättelser vilket jag föredrar. Det är någonting fascinerande med det sävliga och låt gå-berättandet i Källblads längre serier som jag tycker mycket om; på något besynnerligt sätt kommer jag att tänka på Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina absoluta favoritserier, som visserligen är långt mer fokuserad på livets förgänglighet och liknande skrattframkallande saker, men det finns en likhet i grundkänslan. Tycker iallafall jag, men jag kanske är helt ute och cyklar 😉

Om jag någon gång skulle träffa Källblad skulle jag också passa på att fråga honom om han läst Terry LaBans utmärkta serie Unsupervised Existence som Fantagraphics gav ut i slutet på 80-talet. Personligheterna i LaBans serie är som amerikanska motsvarigheter till Källblads och vice versa, och en del av personerna ser bokstavligen ut som om de råkat klivit över från den ena serien till den andra. Det finns ansikten hos Källblad som jag hade kunnat ta gift på att de var tecknade av LaBan; absolut inte kopiering, men en själarnas gemenskap kanske 😉

Livet går sin gilla gång: Vimmelgrind

Ett stort tack till Weltklasse för tipset om Mats Källblads Vimmelgrind-serie; den har helt gått min näsa förbi, men nu när jag äntligen läst de tre utgivna albumen måste jag instämma i hurra-ropen. Utan att vara spektakulär lyckas Källblad frammana en helt egen stämning i den lilla byn Vimmelgrind, där saker som Mutterloppet, en biltävling där den som kommer längst utan muttrar på däcken, känns som den naturligaste sak i världen.

Källblad visar en stor spännvidd i de tre albumen om Vimmelgrind: Det första, Dillfälten, är en Huckleberry Finn-inspirerad historia om äventyrslusta; det andra, Mutterloppet, är den redan nämnda biltävlingen; det tredje, Det stora snöovädret, är en betydligt allvarligare historia om ett snöoväder, naturligtvis. Alla böckerna har samma lågmälda, underfundiga humor i botten, parat med ett allvar som inte är omedelbart uppenbart.

Vid första anblicken kan man nog tro att det är någonting liknande exempelvis Krister Peterssons Uti vår hage, men det är långt ifrån sanningen. Vimmelgrind är ingen Sörgårdsidyll frusen i ett idealiserat 50-tal; människorna i serien är långt mer realistiska än så. Alkohol, fattigdom och andra allvarliga problem dyker upp, men de tar aldrig över serien som istället behandlar dem som någonting som helt enkelt hör livet till. Kapten Reko kanske dricker lite för mycket, men det definierar inte vem han är; på samma sätt är Auroras ekonomiska problem bara en försvårande omständighet för henne, men hennes personlighet står fri.

Nu kanske det låter som en deprimerande serie men det är det inte alls; trots allt har den ursprungligen publicerats i 91:an. Men jag skulle inte klassa den som enbart en humorserie heller eftersom det vore att göra serien en otjänst; istället skulle jag säga att det är en unik slice-of-life-serie som för en gångs skull varken utspelar sig i staden eller är en självbiografisk serie.

Ju mer jag läser desto tydligare blir det att Källblad genuint känner för sina karaktärer, och detsamma gäller även mig, och det är synd att det inte finns mer av Vimmelgrind att läsa. Jag misstänker att de böcker som getts ut inte sålt alltför bra, med tanke på att de tre böckerna kommit ut på tre olika förlag, men jag hoppas ändå att det kommer mera.