Wanted Lucky Luke

Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke var ett charmerande album med utsökta teckningar, en intressant huvudperson uppenbarligen skildrad av någon som förstod sig på karaktären Lucky Luke in i minsta detalj, och ett starkt manus med både spänning och djup. Det var helt enkelt en riktigt bra serie och att den var en nytolkning, eller vad man nu ska kalla det, av en klassisk serie var en trevlig krydda, men jag är säker på att även om man aldrig hört talas om Lucky Luke innan man läste boken skulle man ändå kunna uppskatta den.

Därför är det lite lustigt att Bonhommes andra album i betydligt högra grad bygger på förkunskaper om LL. Här bjuds vi på en buffet av karaktärer från seriens persongalleri och referenser till jag vet inte hur många tidigare album, som Phil Defer, Doc Doxey, Dalton-släktingar, Apacheklyftan, och mer därtill. De presenteras och därefter är det tänkt att den som redan läst de äldre serierna med dessa karaktärer ska veta vad det är för filurer, men för den som inte känner till dem blir det rumphugget; utan förkunskaper är det betydligt mindre spännande att se LL kämpa mot en samling för den nya läsaren anonyma skurkar som man ingenting vet om.

De som förutom Luke själv har huvudrollen, syster-trion Angie, Bonnie och Cherry, är nya bekantskaper, men i jämförelse med brödratrion från MssLL är systrarna inte lika intressanta; förutom att de förvånar Luke med att vara skickliga i att hantera skjutvapen och driva boskap kan jag inte säga någonting om dem som personer, och kärlekshistorien (dvs det som finns av den) mellan Cherry och Luke känns inte precis brännhet. Och till och med Luke själv känns lite besynnerlig här, med ett uppförande och reaktioner som är långt ifrån den mer helgjutna människan från MssLL.

Så den stora skillnaden mellan det här albumet och MssLL är att min känsla är att i det förra albumet fick vi se en historia som Bonhomme verkligen ville berätta, en chans för någon som uppenbart är förtjust i serien att få berätta en helt egen historia i sin helt egna stil, och där referenserna till de äldre serierna i princip enbart fanns med för att den som läst serien förut skulle kunna känna ett visst mått av kontinuitet, men samtidigt förtjusas av det som var annorlunda. Här, i WLL, känns det istället som att jag läser ett album av en mycket skicklig serieskapare som blivit anlitad att göra ett album för att det tidigare albumet sålde bra. Jag saknar den personliga känslan från det förra albumet, den mer intima känslan av att tillsammans med Bonhomme få uppleva en klassisk karaktär på ett nytt sätt. Dessutom tycker jag att bristen på inlevelse gör att en scen där systertrion tillfångatagits av några banditer som mer eller mindre rent ut säger att de kommer våldta dem efter att först ha tvingat dem att dansa för min del kändes helt malplacerad och tondöv.

Delvis hårda ord, men med det sagt vill jag ändå rekommendera Wanted Lucky Luke, åtminstone för en del läsare. Bonhommes teckningar är lika snygga den här gången, och det är inte på något sätt ett uselt manus utan ett hyfsat hantverk, och allt presenterat i ett elegant designat album. Men sänk förväntningarna för här handlar det inte om en riktig nytolkning som står på egna ben utan snarare om ett album avsett helt och hållet för den som dels kan sin Lucky Luke, dels tycker det är kul i sig att en identifiera och känna igen personer som dyker upp som gubben i lådan.

En sida full av spänning, när Cherry väntar på att hennes systrar och Lucky Luke ska komma tillbaka
Kan köpas bl.a. här:

Europe Comics & Delcourt

Sommartider = inte så många recensioner här eftersom jag mestadels ligger i hängmattan och dåsar. Lite läsande blir det ändå, och eftersom jag inte vill släpa ut alltför mycket tunga böcker till landet blir det mestadels elektronisk läsning.

Och då skulle jag vilja slå ett slag för två förlag som översätter mängder av intressanta europeiska serier (dvs fransk/belgiska) till engelska, men som bara publicerar dem elektroniskt: Europe Comics & Delcourt.

Jag skriver ju ibland om scanlations av europeiska serier här på bloggen, men faktum är att det senaste året har jag läst betydligt färre sådana än förut, och skälet är just att det nu översätts så mycket mer officiellt än det gjorts förut. Jag skulle ju gärna se fler fysiska utgåvor också men det är såklart bättre med elektroniska än inga alls, och jag har full förståelse för att det är väldigt mycket billigare och enklare att ge ut digitala sådana. Så, de två förlagen:

Delcourt: Det här är förstås det klassiska franska serieförlaget som alltså nu satsar på att översätta en del av sina serier till engelska. Jag har skrivit om några av dem, som Josephine, Forever B%*#h,  och The Modern Man, och överlag är det mestadels serier av den typen som Delcourt satsar på, dvs moderna komedier som drar åt chic lit-hållet; bra underhållning, helt enkelt, som jag hoppas säljer tillräckligt bra för att de ska fortsätta. De översätter en del serier av annat slag också men de har definitivt en tydlig profil på det som de hittills gett ut.

The Invisible Lesbian - psykolog
Från The Invisible Lesbian av Oceanerosemarie/Magellan/Revel, utgiven av Delcourt

Europe Comics: Det här är däremot ett så vitt jag vet nytt förlag som alltså enbart satsar på det elektroniska formatet, och vars serier kommer från diverse förlag som de välkända Dupuis & Lombard. Och serierna spänner över ett brett spektrum; några exempel:

  • Dad, en serie om en ensamstående pappa och hans tre döttrar. Skriven och tecknad av Nob, vars Mamette finns på svenska, är Dad en komisk serie av samma typ som nämnda Mamette, Lou, Sisters, Tidresenärerna och andra nyare franska serier. Kul, även om den kanske förlitar sig lite väl mycket just på att en pappa som uppfostrar döttrar ska vara humoristiskt i sig.

Dad - filmtajm

  • Atar Gull, den utmärkta serien om den (med all rätt) hämndlystna slaven Atar Gull, som jag berömde för några år sedan när en scanlation dök upp. Men nu finns alltså en officiell utgåva också, sympatisk nog!
  • Esteban, en serie om den unge Esteban som i brist på bättre alternativ ansluter till ett valfångstfartyg efter att hans familj dödats av soldater. Hittills har fyra delar översatts, skrivna och tecknade av Matthieu Bonhomme, vars Mannen som sköt Lucky Luke är ett av årets bästa översatta till svenska album. Hittills!

Esteban - hav

  • Florence Cestacs (den hittills enda kvinna som vunnit Grand Prix de la ville d’Angoulême) moderna klassiker The Midlife Crisis och The Post-Midlife Crisis. Två album som är hur roliga som helst, där den första handlar om en medelålderskrisande kvinna och den andra om ett gäng något äldre kvinnor som sitter och pratar strunt albumet igenom. Stark rekommendation från mig!

The Post-Midlife Crisis - mens

Fler serier finns, som den ångestladdade och smått surrealistiska Forget My Name av Zerocalcare, rebooten av den gamla komedi-klassikern Superdupont, Michel Kichkas Förintelse-berättelse Second Generation – The Things I Didn’t Tell My Father, och så vidare.

För de som liksom jag inte har någonting emot att läsa serier i elektroniskt format och vars franska-kunskaper inte är sådär värst imponerande skulle jag tro att det sällan/aldrig någonsin förut funnits lika mycket intressanta serier som översätts till engelska. Så oavsett om ni har en hängmatta att dåsa i eller inte, sätt igång och läs! 🙂

Mannen som sköt Lucky Luke

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan 🙂

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs
Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper 🙂

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

William and the Lost Spirit

William and the Lost Spirit cover

Jag blir fortfarande glatt överraskad när bra allålderserier från det frankofona Europa översätts till engelska (jag skulle bli ännu gladare om det var till svenska men man tager vad man haver), och när priset dessutom är löjligt lågt, så mycket bättre. Case in point: William and the Lost Spirit, skriven av Gwen de Bonneval och tecknad av Matthieu Bonhomme, som samlar ihop tre franska album i en avslutad helhet om 152 sidor med bra papper och tryck, allt för det svårslagna priset $9.95.

Serien har ett klassiskt upplägg med ett syskonpar (William och Helise) vars pappa har dött och var mor nyligen gift om sig med en man som barnen inte riktigt litar på. Helise flyr fältet och William följer snart efter. På vägen genom ett delvis sönderkrigat medeltidsland träffar William på andra resenärer och han blir snart varse att alla inte är vad de ser ut att vara, och efter en dröm ser han det som sin plikt att hjälpa sin döde far att komma vidare i livet efter detta. Hans uppgift är svår och ofta vet han inte alls vad han ska göra för ingen han träffar har enkla och begripliga svar på hans frågor.

Så ett (på sätt och vis) föräldralöst syskonpar, en odefinierad medeltid, ett mystiskt uppdrag, magi, konstiga varelser och främmande länder, dvs en ganska typisk fantasy-serie. Men WatLS har sina egenheter, som att hans mission inte riktigt går som planerat och att det är knepigt att säga vilka av huvudpersoner som är goda eller onda. Vad jag inte är helt säker på är om den osäkerhetskänsla som infinner sig är medveten eller om det är ett tecken på att de Bonneval inte har full kontroll på sitt manus. Jag tror att det är det förstnämnda men då och då kan jag inte låta bli att undra över om en oklarhet här eller där är mer av ett slarv än ett konstnärligt val.

William and the Lost Spirit - Möte

Det jag är mer säker på är att Bonhomme vet vad han gör när det gäller teckningarna. De är väldigt typiskt franska men har ändå en viss särart, även om det i mångt och mycket är vad man får om man tar tecknare som Hermann (med klarare linjer) och blandar med en del modernare franska tecknare. Precis som när jag skrev om en annan serie av honom, Markisen av Anaon, så är det kompetent gjort, utan krusiduller, men kanske utan att vars sådär värst upphetsande heller. De bästa illustrationerna finns i mittenpartiet när William stöter på varelser som närmast verkar inspirerade av Hieronymus Boschs helvetsskildringar.

En helt OK serie som om man till exempel är i slukaråldern är mycket läsvärd, men kanske lite för svag för mg. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som småskaver men jag skulle säga att jag saknar känslan av att någon som var inblandad i skapandet av boken hade roligt under tiden; jag menar inte att serier behöver vara roliga eller ha ett gott humör, men jag vill känna att det finns en energi och ett driv och det saknar jag delvis här.

PS. För den som är intresserad finns det till och med instuderingsuppgifter i slutet boken eftersom förlaget ifråga, Lerner Publishing Group, fokuserar på böcker avsedda för skolklasser. Kanske inte någonting för mig, men iallafall 🙂 DS.

The Marquis of Anaon

En liten paus i SIS-recensionerna, och istället en fransk albumserie skriven av Fabien Vehlmann, den mycket produktiva mannen bakom bland annat Green Manor, Svart tomtebloss, diverse Spirou-böcker, och annat smått och gott. Albumserien ifråga, The Marquis of Anaon, är tecknad av Matthieu Bonhomme och består av fyra album (hittills): The Isle of Brac, Black Virgin, Providence, och The Beast.

Serien handlar om den franska adelsmannen Jean-Baptiste (åtminstone kallas han för markis) i början av 1700-talet och hans försök att utreda de mystiska och synbarligen övernaturliga händelser han bevittnar. Själv är han tvivlande, men hans försök att se realistiskt på det som hänt uppskattas inte alltid av andra; antingen är man vidskeplig och aggressiv mot icketroende, eller så kittlas man av det oförklarliga och vill inte störas av fakta.

Hittills har jag tyckt att det jag läst av Vehlmann har varit kompetent men inte särskilt upphetsande; trevlig läsning men inte mycket mer. Den här serien lyckas nästan bli någonting mera men den faller ändå på mållinjen. Upplägget är intressant med väl genomtänkta intriger och Vehlmann är noggrann, något som behövs i den här serien som ibland påminner om en något romantiserad CSI: 17XX. Jag uppskattar också att det är stor variation på de fyra albumen, och det är inte alltid skepticismen segrar.

Från The Isle of Brac

Bonhommes teckningar är distinkta både i linjer och färger; det är skönt att se i en tid när alltför många färgläggare väljer alltför blaskiga eller tonade färger (något jag klagat på förut). Det är inte de mest originella illustrationer jag har sett, men de gör det de ska utan krusiduller. I de senare albumen, framförallt det sista, ändras stilen och blir mer varierad och personlig, men samtidigt försvinner en del av tydligheten från tidigare. Men slutresultatet är bättre, mer spännande teckningar.

Från The Beast

Mållinjefallet? Personbeskrivningen, som liksom i de andra Vehlmann-serier jag läst är alltför platt. Alla personer, inklusive huvudpersonen själv, verkar bara finnas med för att driva handlingen framåt. Om någon är ond är det för att det behövs en ond person för intrigens skull; är någon ledsen är det likaså för att driva handlingen framåt (exempelvis genom  att någon annan tycker synd om personen ifråga och därför gör någonting).

Att skildra känslor eller personlighet bara för dess egen skull, för att bygga en mer tredimensionell bild av en människa är någonting som Vehlmann helt hoppar över. Nu är det inte någonting som jag tycker är ett krav för en bra serie (eller en bra bok för den delen; jag är ändock en stor diggare av klassisk science fiction som inte precis utmärker sig för djupare personskildringar), men problemet med serierna om Anaon-markisen är att det är en typ av serier där ett större engagemang hos mig för de personer jag läser om skulle göra serien mycket bättre. Typexempel: Det känns inte så himla spännande hur det ska gå för någon jag inte bryr mig ett vitten om…

I den sista boken, The Beast, kompliceras bilden en smula. Jean-Baptiste känns mer som en riktig människa med vänner och familj, och djupare tvivel om vad som är rätt och fel. Det är också den bok som mest avviker från CSI-modellen, och om det blir fler böcker om markisen kommer det bli intressant att se var de tar vägen.

Allt som allt en bra förströelse för stunden, med vissa anspråk på någonting mer i The Beast. Att som Yvan Delporte kalla Vehlmann för 2000-talets Goscinny är att ta i; produktiv är Vehlmann, men han har allt en bit kvar till kvalitén hos Goscinny 🙂

Från Providence: En fejkad pamflett om markisens äventyr

PS. Serien finns mig veterligen bara översatt till engelska som scanlations, och det är därifrån bilderna är hämtade. Som vanligt med scanlations är själva översättningen ibland småslarvig, men gjord med mycket hjärta, typ i pamfletten härovan! DS.