Etikettarkiv: Nagata Kabi

Lästips: Två tragiska uppföljare

Postat den

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär, som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

Hur gick det sen: My Brother’s Husband & My Solo Exchange Diary

Postat den

Förra året var serierna My Brother’s Husband och My Lesbian Experience with Loneliness två av de mest intressanta jag läste under året. Gengoroh Tagames berättelse om Yaichis möte med sin avlidne tvillingbror Ryojis kanadensiske make Mike blandade på ett förtjusande sätt det personliga med ett mer allmänt informativt tonfall om vad det egentligen kan innebära att ha en homosexuell familjemedlem, medan Nagata Kabis serie istället var något av den ultimata utlämnande självbiografiska, med en huvudperson som det är förtvivlat svårt att inte tycka om och tycka synd om i hennes kamp för att förbättra sitt liv.

I år har både serierna fortsatts och det förtjänar några ord, det med. Ergo:

My Brother's Husband 2 - cover

My Brother’s Husband volym 2 avslutar berättelsen om Yaichi, Mike, och Yaichis unga dotter Kana på samma finkänsliga sätt som den började. Även om alla inblandade har sina egna berättelser och insikter är det fortfarande Yaichi som är den otvetydiga huvudpersonen i sin fortsatta utveckling av hur han egentligen ser på Mike och i förlängningen sin bror Ryoji. Gång på gång har vi fått se scener där vi parallellt ser vad han egentligen tänker/vill säga samtidigt med vad han faktiskt säger, som hur han upprepade gånger önskar att han vågade presentera Mike för sina vänner som Ruojis make, inte bara som Ryojis vän. Och när Kanas lärare i ett möte med honom uttrycker skepsis mot att Kana pratar om sin farbror Mike vågar han äntligen göra slag i saken. Men i sann Yaichi-stil fantiserar han ändå om att han skulle våga vara ännu tydligare:

My Brother's Husband 2 - school 1My Brother's Husband 2 - school 2My Brother's Husband 2 - school 3

My Brother’s Husband är berättelsen om Yaichis resa till att slutligen helt och fullt acceptera vem Ryoji var, och hur det förändrar honom själv. Han inser att när Kana växer upp kan hon bli kär i vem som helst, och att det enda han egentligen önskar sig är att hon är lycklig, oavsett vem hennes kärlek visar sig vara. Det är också tydligt att den komplicerade relationen till Ryoji har påverkat honom; när han kommer till freds med sin känslor blir också samvaron med hans exfru bättre och mer avslappnad, och utan att någonsin ha sett Yaichi i hans liv innan Mikes tre veckor långa besök får jag ändå en tydlig bild av den han var med undertryckta känslor, besvikelse, och andra problem.

Helt sockersött och okomplicerat blir det aldrig för som jag skrev redan förra gången undviker Tagame aldrig svåra saker. Här i bok två finns ett tydligt exempel när Katoyan, en av Yaichis gamla klasskamrater, stöter ihop med Yaichi och Mike. Det visar sig att Katoyan var Ryojis enda homosexuella vän i skolan vilket Mike känner till men inte Yaichi, men Katoyan har aldrig kommit ut och ber därför privat Mike att inte säga någonting till Yaichi, och Mike går som han ombeds. Vilket leder till deprimerande tankar hos Mike som nu måste hålla någonting hemligt för Yaichi, och för Yaichi som märker att någonting känns fel, konstigt, när de möts hemma hos honom. Problemet får aldrig någon lösning för vare sig Mike eller Yaichi för så länge Katoyan känner att komma ut kommer leda till alltför stora problem för honom med tanke på omgivningen finns det ingen lösning som gör allt bra, för alla.

Men i det stora hela går det bra i My Husband’s Brother, någonting jag inte kan säga lika tvärsäkert när det gäller Nagata Kabis uppföljare till sin uppmärksammade bok. Efter att My Lesbian Experience with Loneliness kom ut och uppmärksammades anlitades Kabi för att fortsätta göra serier om sig själv. I samma anda som den tidigare boken blev resultatet en serie dagbokskapitel, adresserade till henne själv (…with Loneliness, som sagt), som nu samlats ihop i My Solo Exchange Diary.

My Solo Exchange Diary - cover

Som många andra självbiografiska serietecknare (Joe Matts Peepshow, Alison Bechdels Are You My Mother?) består stora delar av den nya boken av hennes egna och omgivningens reaktioner på det som avslöjats i den tidigare serien. Här är det Kabis ångest när hon samtidigt önskar att hennes föräldrar inte ska läsa den och att de ska läsa den för att förstå sin dotter. Givetvis läser de boken när de får den (Kabi lämnar den hemma hos dem) och givetvis bli deras reaktioner inte de som Kabi önskat sig. Men som hon själv inser så är hennes problem med ensamhet och intimitet delvis en följd av att hennes familj lidit av samma problem, och att familjemedlemmar inte nödvändigtvis måste älska varandra bara för att samhällets bild av familjer är att alla gör det.

Så Kabi fortsätter att argumentera med sig själv, fram och tillbaka, och allt presenteras i serien helt utan skyddsvallar. Men mitt i kaoset och humörsvängningarna fortsätter hon att med små steg försöka göra sitt liv bättre. Hon lyckas till slut flytta hemifrån och det känns fantastiskt bra, både för att hon inte längre behöver bo med sina föräldrar men också för att det gör att hon känner att hon klarar av saker själv, att hon är vuxen. Men det leder såklart också till ångest när hon inser att hon helt saknar ett socialt liv med vänner hon kan diskutera känslor eftersom allt sådant förut haft ett enda utlopp:

My Solo Exchange Diary - Mother

Svårscannad bok så sidan är lite avhuggen t.h. (Sorry.)

Serien startade som en webbserie och det är också på webben som hon gör framsteg i vänskapssökandet. När den första boken kommer ut ser hon en bekräftelse av sig själv i de positiva kommentarerna (även om hon när hon mår sämre anstränger sig för att leta upp de fåtaliga negativa skriverier som självklart finns, de med), och hon knyter till och med några kontakter via mail. Inklusive en som visar sig vara intresserad av att lära känna Kabi ännu närmare, dvs Kabi ser att till slut öppnar sig även för henne möjligheten till Kärlek:

My Solo Exchange Diary - Love?

Två steg framåt, ett tillbaka (eller kanske snarare flera mycket små steg framåt, följda av enstaka jättehopp bakåt) är melodin, och jag är lika fascinerad den här gången av hur någon som mår så pass dåligt som Kabi trots det orkar försöka göra någonting åt situationen. Inte alltid helt framgångsrikt, men ändå beundransvärt! Riktigt lika stark Wow-känsla som av den tidigare boken får jag inte vilket beror både på att första gången alltid känns mest överraskande och på att My Lesbian Experience with Loneliness hade en så extremt stark fokus på Kabis problem med närhet, medan My Solo Exchange Diary snarare är en samling mer eller mindre fristående essäer. Bra är det likafullt, och jag håller tummarna att nästa bok som är utlovad till februari 2019 är lika intressant den med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

My Lesbian Experience with Loneliness

Postat den

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀