Kort-kort: Sneeze

Naoki Urasawa fortsätter att inte göra längre serier utan istället hålla sig till det korta formatet. I höstas skrev jag om hans Mujirushi och tyckte väl sådär om den; det fanns bra inslag men i det stora hela var det en alldeles för stressig och ofärdig serie. Dagens bok, Sneeze, är däremot klart bättre, trots att det den här gången handlar om ännu kortare serier. Det som gör det kul är att se hur en mästerlig serieskapare som Urasawa tacklar genrer som han inte normalt pysslar med. Bland de åtta serierna i boken finns självbiografiska serier, dokumentärserier (han är uppenbarligen ett stort musikfan), en barnserie inspirerad av Looney Tunes, lättsam science fiction (som en förklaring till varför alla kaiju-monster alltid ger sig på Tokyo), med mera.

Urasawa på en Paul McCartney-konsert

Det känns som om Urasawa helt enkelt haft roligt när han gjort de här serierna, och detsamma gäller för mig när jag läser dem: Det är kort och gott en närmast perfekt blandning smågodis i serieform som erbjuds. Det ska sägas att jag är väldigt svag för Urasawas mycket lätt igenkännliga teckningar och hans raka och okomplicerade berättarstil 🙂

Mycket mer kan inte sägas om den här boken: Åtta serier med längder mellan handfull sidor upp till ett femtiotal, och ett lika varierande innehåll. Det enda gemensamma med serierna är att Urasawa ligger bakom dem, inklusive en som han tecknade helt på egen hand utan assistenter vilket han tyckte var så inspirerande att han i sin senaste serie Asadora! (vars första volym snart kommer på engelska och som jag redan beställt) själv tecknat många av bakgrunderna, så om ni gillar Urasawa så tycker jag absolut ni ska skaffa Sneeze om ni är intresserade av att se honom göra någonting annat än nagelbitsspännande thrillers.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Urasawa i racerfart: Mujirushi

Nja, det här var verkligen inte en Naoki Urasawa i högform. Om man gjort så bra serier som Pluto och 20th Century Boys så förväntar jag mig någonting mer än vad som bjuds i den här singelvolymen, och framförallt väntar jag mig någonting mycket mer spännande. När Urasawa är som bäst lyckas han frammana en krypande känsla av att någonting obehagligt/överraskande är på gång, att nästa gång jag vänder blad kommer det där ännu inte helt begripliga samtidigt förklaras och fördjupas, för att sedan leda vidare till nästa sekvens med än högre spänning. Det kan bli lite för många varv av det i en del av hans serier, men eftersom han gör det så bra gör det mig ingenting.

Men här, i Mujirushi, bjuds man istället på någonting jag mest av allt skulle likna vid en vanlig Urasawa-serie som komprimerats alltför mycket, varpå all spänning försvunnit. Några standardinslag i Urasawas serier:

  • En mystisk symbol med inledningsvis oklart ursprung och med tydligen multipla betydelser som avslöjar sig allteftersom
  • En myckenhet av nästan-huvudpersoner (dvs personer vars öde är en central del av berättelsen)
  • En myckenhet av intrigtrådar som slingrar sig om varandra
  • En äldre polis som försöker nysta upp den härva som intrigtrådarna utgör
  • Antydningar om att mysteriet har rötter långt bak i historien, inklusive gästspel av historiska personer
  • En kosmopolitisk handling som rör sig (oftast) mellan Japan och central-Europa
  • Kufar med komplicerade agendor där det inte alls är uppenbart om de står på de godas sida eller inte

Precis allt av ovanstående finns med i Mujirushi, och vanligtvis är det bara bra eftersom Urasawa är så skicklig på att jonglera hela konkarongen. Men här där allt ovanstående ska klaras av på drygt 200 sidor blir det istället smått parodiskt när så mycket ska trängas in på de fåtaliga sidorna. Detaljerna i serien är bra, som hur han lyckas introducera karaktärer som omedelbart fastnar i mitt minne, men vad gäller handlingen är det värre. Uppbyggnadsfasen, dvs den fas som nog är Urasawas starkaste, saknas fullständigt, helt enkelt på grund av att det inte finns plats för den, och det gör att alla små detaljer som skymtar till och som annars skulle förstärkt spänningen nu bara känns meningslösa.

Så vad mer kan jag säga om boken? Well, jag gillar Urasawas personliga sätt att teckna människor i all deras köttighet; när jag ser en av dem kan jag nästan själv känna tyngden i att ha en kropp (Urasawa tenderar att teckna personer med satt kroppsform). Och för den delen gillar jag också hur han tecknar barn, och eftersom huvudpersonen är den unga flickan Kasumi får vi se mycket av det. Relationen Kasumi har med sin pappa är inte dum skildrad, men dras tyvärr ner av att pappan egentligen aldrig får visa någon annan sida än sin förlorar-sida, och att skildringen av hennes mamma känns som någonting som måste finnas med snarare än någonting Urasawa ville ha med.

Vi bjuds också på en amerikansk president med mycket stora likheter med den nuvarande, och en uppsjö detaljer om Louvren. Faktiskt så många att jag började misstänka att det här kanske var en av serierna i den svit serier som Louvren stått bakom det senaste decenniet, även om det inte stod så på omslaget. Trodde jag alltså, tills jag hittade en minimal logga för ”Louvre Éditions” inklämd bredvid andra loggor för förlaget (Viz, FYI) på baksidan. Så jupp, en till i raden av på ytan eleganta och proffsiga serier om museet av mästerliga serieskapare som inte når upp till deras bästa (med enstaka undantag).

För det inbitna Urasawa-fannet* och även för andra läsare finns det trevliga saker i Mujirushi, och det är roligt att se en ny serie av honom översatt. Men det är nog bara den förstnämnda som borde leta upp boken för det finns många andra serier av Urasawa som är så mycket bättre 🙂

Kasumi + pappa på jakt efter ett mystiskt tecken

*: Funderade på vad ”fan” blir i bestämd form singularis, och kollade i SAOL som helt fräckt säger att det inte finns ett sånt ord; bestämd form pluralis finns, ”fansen”, men inte singularis. Mycket udda, undrar hur många sådana ord som existerar?

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Billy Bat

Billy Bat inleds i USA under tiden efter andra världskriget med att Kevin Yamagata, en japan-amerikansk serietecknare, står på randen till det stora genombrottet med sin seriekaraktär Billy Bat, en hårdkokt fladdermus-detektiv med stora likheter med Musse Pigg, likheter som kommer växa allteftersom Billy Bat fortsätter. Men en dag frågar någon Yamagata om varför han kopierat en figur som redan finns i Japan, och Yamagata som visserligen vistats i landet som tolk åt amerikanska armén under efterkrigstiden men inte har något inget minne av att ha sett någon fladdermusliknande karaktär förstår ingenting. Men han kan inte låta bli att fundera på det, och bestämmer sig därför för att resa dit och överlämna sin serie åt sin assistent Chuck Culkin. Väl i Japan börjar han nysta i historien och förstår snart att det inte bara handlar om en eventuella kopia av en serie utan någonting mycket viktigare, någonting världsomvälvande…

Jag har taggat det här inlägget med science fiction och det kan nog stämma, men jag kunde nästan lika gärna ha valt taggen fantasy eller skräck för precis som när det gällde Naoki Urasawas 20th Century Boys finns det mesta i Billy Bat. Vad sägs om parallella världar, mystiska krafter som styrt världens utveckling sen begynnelsen, grov rasdiskriminering i USAs sydstater, en konspiration som involverar bland annat Judas Iskariot/Hattori Hanzo/Frans Xavier/Einstein/Hitler/Kennedy-mordet/månlandningen/9/11, profetior, och annat smått och gott? Och då har jag ändå inte ens nämnt Billy Bat själv, seriefiguren som om och om igen uppfinns av olika serietecknare runtom i världen, ofta med olyckliga följder både för tecknaren och omgivningen.

Lee Harvey Oswald
Quiz: Vem är denna historiska karaktär som pratar med Billy? En ledtråd för den som inte känner igen honom är att mannens efternamn och namnet på en av Walt Disneys allra tidigaste figurer är detsamma.

Faktum är att det är lite för mycket av allt i serien. När Urasawa är som bäst får jag gåshud, och den reaktionen kan orsakas både av krypande skräckinslag och för att dittills disparata element plötsligt passar ihop på ett nytt, smart och (antagligen) olycksbådande sätt. I serier som psykothrillern Monster (ursäkta den krattiga recensionen men det var en av mina allra första här på bloggen) och 20th Century Boys förekommer båda delarna, men i Billy Bat är det mer ont om dem. Historien, skriven av Urasawa tillsammans med Takashi Nagasaki, är rejäl och med tuggmotstånd, och människorna vi lär känna är alla intressanta och personliga, även de med historisk bakgrund som här ofta får oväntade roller.

Men det bränner sällan till. Det finns gott om scener och idéer som känns som om de är på väg mot de där allra högsta topparna som finns i de nämnda tidigare Urasawa-serierna när spänningen är vid bristningsgränsen och sen exploderar, men när stämningen här borde vridas åt ett varv till avtar den istället och desarmeras. Det finns riktigt lyckade scener som en våldsamt spännande och obehaglig resa genom USAs sydstater, och en nattlig biltur på väg mot en ödsligt belägen japansk by där någonting otäckt pågår, men det är långt mellan dem. Så vad jag får nöja mig med är istället en skickligt berättad thriller med mycket stämning men där de riktiga höjdpunkterna saknas.

Sydstaterna

Och att serien saknar de där gåshudsframkallande scenerna gör också att jag den här gången störs lite mer av att det finns lite för många lösa trådar här. Jag kan verkligen inte säga att hans andra serier de heller omsorgsfullt knyter ihop handlingen för Urasawas styrka vad gäller intrigen är mer att skriva scener som framkallar starka känslor och att slänga fram fascinerande idéer och tankar snarare än att fullfölja dem, men här där det är längre mellan de där känsloutbrotten syns också bristerna i handlingen desto mer. Plus att jag saknar en förlösande avslutningen för här verkar det som om Urasawa när det är dags för serien att ta slut har ändrat sig om vad serien egentligen handlat om och det skaver en del. Slutet i sig är bra, men jag är tycker inte det passar som slut för just den här serien, typ.

Det som definitivt fungerar här är däremot persongalleriet. Jag tror inte att det finns en enda person i serien här som jag inte är emotionellt involverad i: Jag vill veta hur det går för dem, och blir smått irriterad när jag inser att jag inte kommer få läsa mer om deras historia. Framförallt är det några av de som börjar som bad guys som visar sig vara betydligt mer komplexa än de från början verkade vara som jag är svag för.

En annan sak som jag också gillar är hur Urusawa tecknar västerländska historiska personer här. Som med många Urasawa-serier utspelas stora delar av handlingen utanför Japan men den här gången dyker det också upp kända historiska personer som Einstein, Hitler och Chuck Culkin (en Walt Disney-kopia som har en stor roll i serien). De går alla lätt att känna igen men de ser samtidigt mycket annorlunda ut mot hur jag är van att se dem skildras; som uppvuxen i Sverige har jag sett dem karikeras och avbildas otaliga gånger och alltid av illustratörer med samma kulturella bakgrund, och därför är det fascinerande att se dessa ikoniska personer skildras av någon med en annan bakgrund som har andra idéer om vad som är utmärkande för deras utseende. Och sen gillar jag också Urasawas robusta sätt att rita människor där man verkligen kan känna hur fysiska de är, med tyngd och volym 🙂

Billy Bat är helt klart en bra serie, men som det nog framgått var jag också lite besviken på den. Jag väntar mig helt enkelt mer av Urasawa av en serie som den här som känns som om den borde passa honom, med den totala friheten att blanda in vadsomhelst både från fantasin och från verkligheten. Jag skulle säga att grundproblemet för min del är att karaktären Billy Bat själv aldrig klickar, vare sig som seriefigur i serien där det hela tiden sägs att serierna är så fantastiska men sidorna som finns insprängda är rätt så menlösa, eller som symbol för de okända krafter som påverkat mänsklighetens historia. Billy Bat borde vara karismatisk / sardonisk / olycksbådande / ironisk, men han är ingetdera, tyvärr.

Och som slutlig konsumentinformation kan jag nämna att jag läst serien som scanlation eftersom en officiell översättning till engelska saknas. Det kanske dyker upp en inom sinom tid men jag är inte så säker: Dels är serien inte lika vass som Monster/Pluto/20th Century Boys, dels kan det säkert vara lite knepigt med en serie där stora delar handlar om vad som uppenbart är Walt Disney och en seriefigur vars symbol i princip är identisk med Batmans -> två stora internationella bolag (Disney och Warner Brothers) kan ha copyright-invändningar mot serien och i ett land som USA där stämningar står som spön i backen kanske det inte är värt risken att ge ut en serie som knappast skulle bli en storsäljare hur som helt.

Master Keaton & Summit of the Gods: Halvbra serier av mästerliga tecknare

Idag blir det en ny titt på två serier som jag skrev lite om när de började översättas till engelska, förra året (Master Keaton) och 2009 (Summit of the Gods). Båda två japanska, båda två tecknade av några av mina favoriter (Naoki Urasawa: MK och Jiro Taniguchi: SotG), båda två skrivna av andra än tecknarna (Hajime Kimura: MK och Yumemakura Baku: SotG). Och, som rubriken säger, båda två flera snäpp under vad de två tecknare kan åstadkomma när de själva skriver manus :-/

Skälet att jag tar upp dem tillsammans är för att jag läste ett antal volymer av respektive serie förra veckan och slogs av de nämnda likheterna. Men låt oss ta dem en och en och se varför de inte lyckas så bra som jag hade hoppats.

Master Keaton

master-keaton-7-cover

Åtta av de totalt tolv volymerna har hittills kommit ut och nu är jag beredd att ge ett omdöme om hela serien: Efter att ha läst den första volymen beskrev jag den som ”Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer.”, men att det var episoderna som inte bara var ett nytt äventyr med Keaton som var de bästa, det vill säga de som kunde handla om lite vad som helst.

Och det stämmer, men tyvärr räcker inte de episoderna till; efter dryga 2000 sidors läsning är det bara att inse att det inte kommer ske någon utveckling i Keatons relation till sin dotter eller någonting liknande. Tvärtom blir de mer personliga episoderna färre, och när de förekommer tuggar de bara om samma saker som förut. Med andra ord så saknas förändringar; alla karaktärer är exakt de samma som de var första gången jag läste om dem.

Det är proffsigt gjort, men efter ett tag känns det som om serien enbart består av episoder som i mer lyckade serier skulle varit ”avkopplingshistorier”, dvs de som fungerar som en paus mellan de riktiga, matnyttiga episoderna. Men eftersom de sistnämnda aldrig dyker upp blir det en frustrerande läsning eftersom det känns som om det skulle kunnat bli någonting mycket bättre av det här.

Summit of the Gods

summit-of-the-gods-mallory-irvine

Här tyckte jag att den inledande volymen var mycket lovande: Taniguchis stämningsfulla teckningar, med ödsliga och serena berg, kopplat till ett bergsbestigningsdrama med förgreningar både till bergsbestigningens allra tidigaste dagar och till nutiden. Allt koncentrerat i fotografen Makoto Fukamachi och hans jakt efter den Jouji Habu, en bergsklättrare som varit försvunnen efter en misslyckad expedition till Mount Everest.

Och löftet infrias nästan. Taniguchi briljerar serien igenom; jag älskar hans lugna vardagsteckningar i serier som The Walking Man, men hans stil passar lika bra här, i scenerna från de snöklädda bergen. Även i scener där personer utkämpar inre strider om varför de agerar som de gör, oavsett om det handlar om att bestiga livsfarliga berg eller överge sina nära och kära, fungerar hans teckningar som de ska.

Manuset i sig är det inte heller något fel på, med en bra grundhistoria och en skicklig användning av Mallory och Irvines mytomspunna försvinnande 1924.

Så vad är problemet?

Serien lyfter aldrig riktigt; några gånger flaxar den till och lyckas lämna marken, men till Everests toppar kommer den aldrig. Några av problemen:

  • Huvudpersonen, Fukamachi, är den med marginal minst intressanta av karaktärerna. Hans personlighet känns oförutsägbar och inte helt underbyggd; han är mestadels djupt olycklig och frustrerad men varför han känner så saknar egentligen förklaring. Habus fanatism är betydligt mer välskildrad, och när Fukamachi följer i den senares bana framstår han bara som en svag kopia.
  • Serien känns ärligt talat bitvis seg, med alltför mycket inre monolog som inte leder någonstans. Även här är det Fukamachi som syndar eftersom det är hans inre monologer vi får följa, medan de mer karismatiska personernas inre förblir dolt. Det senare är inget problem, det är lite av charmen med dem, men Fukamachi är rent ut sagt tråkig. Baku skulle ha behövt läsa några av Nobuyuki Fukumotos serier för att lära sig hur man gör den här sortens känslokamp till fascinerande läsning.

Summit of the Gods är betydligt mer lyckad än Master Keaton och den är definitivt värd att läsas, så tack till förlaget Fanfare/Ponent Mon (fast som alltid har de en mycket skum utgivning, så det tog mig ett år att upptäcka att den femte och avslutande boken kommit ut), men jag drabbas av delvis samma slags frustration: Den skulle kunna varit så mycket bättre än den är.

Blänkare: Happy!

Happy! 23 - cover
23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder
Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko
Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna :-/

Master Keaton

Master Keaton vol 1 - cover
(Dagens bilder är från en scanlation, inte den amerikanska utgåvan, pga knepigt att scanna den)

Det är inte varje dag en ny serie av Naoki Urasawa börjar ges ut på engelska så det förtjänar åtminstone en blänkare, och här är den 🙂

Master Keaton är en av Urasawas tidigaste serier, ursprungligen utgiven för mer än 20 år sedan. Det syns inte på detaljerna, det är definitivt Urasawas mycket lätt igenkännliga ansikten som ses här, men det märks på layouterna som är mer konservativa och inte lika självsäkra som i senare serier av honom som till exempel Pluto eller 20th Century Boys; där växlar han mellan närbilder och utzoomade bilder, många mindre rutor och enstaka helsidor, medan han här tar det mycket lugnare.

Det kan förstås också bero på att Master Keaton inte är skriven av Urasawa själv utan istället av Hokusei Katsushika (pseudonym för Hajime Kimura), men jag tror mer beror på Urasawa själv. Så en gnutta tråkigare siddesign, men ändå väldigt väl berättande bilder som alltid med Urasawa; han vet hur man ska presentera en historia på ett bra sätt.

Historian ja, vad handler Master Keaton om? Upplägget (dvs i de två hittills utkomna tjocka volymerna) är enkelt: Huvudpersonen, Keaton, är en engelsk-japansk arkeolog till utbildning men eftersom han har problem med att försörja sig i den akademiska världen kommer hans huvudsakliga inkomst från de uppdrag tar från diverse försäkringsbolag att utreda diverse snåriga problem. Så korta episoder, typ 30 sidor, där han till exempel hjälper till med utredningen av misstänkta dödsfall, att hitta stulna juveler, och så vidare.

Keaton på uppdrag
Keaton på uppdrag

Om det var allt skulle inte serien vara så mycket att tala om; de här episoderna är proffsigt berättade både vad gäller manus och teckningar, men ärligt talat ganska själlösa. Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer, med berättelser vi alla läst förut och en huvudperson som är nästan övernaturligt skicklig i att hitta utvägar i farliga situationer: Keaton är utbildad SAS-man (brittiska armén, inte flygplanen) med specialitet på att improvisera vapen och detta tillsammans med hans intelligens gör att han alltid hittar en lösning (och det är givetvis därför försäkringsbolagen anlitar honom också).

Det som gör serien bättre än så är istället de episoder som handlar om annat: Hans relation med sin 15-åriga dotter Yuriko, antydningarna om varför han skilde sig från Yurikos mamma, hans tankspriddhet, de episoder när han bara slumpmässigt dras in i någonting (som när han träffar en som det verkar något senil gammal dam på ett tåg, eller när han hjälper en liten flicka hem till sin mamma efter att flickan rymt från sin elaka farmor). Eller för den delen, de episoder där Keaton försvarar utbildning för alla, oavsett bakgrund; att han försörjer sig på försäkringsbolagen är en sak, men det han verkligen brinner för är arkeologin.

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil
Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Lyckligtvis blir de mindre formulaiska episoderna vanligare efter att serien i början verkade som om den så gott som omedelbart halkat in i ett mönster: Keaton får ett uppdrag, Keaton förstår relativt snart vad som egentligen hänt, Keaton klarar kakan med någon ny improvisation tack vare sin SAS-utbildning och arkeologiska kunskaper. Jag var orolig efter att ha läst de första kapitlen att det här var allt serien skulle vara, men som sagt, sen började det dyka upp mycket intressantare avsnitt.

Jag har bara läst 600 sidor med totalt 24 kapitel så vi får väl se hur det här utvecklar sig, men jag är optimist. Lika bra som Urasawas senare mästerverk kommer det inte bli (om det inte händer någonting drastiskt), men jag tror och hoppas att det kommer kunna bli trevlig läsning om en underhållande personlighet. Mer Yuriko skulle jag gärna se förstås, hennes och Keatons relation är det bästa i serien. Hittills 🙂

20th Century Boys

20th Century Boys - Monster

Så har den då kommit ut på engelska, den sista delen av Naoki Urasawas 20th Century Boys (eller om man ska vara korrekt: Den andra boken i 21st Century Boys, som avslutar hela sviten). Och jag måste säga att det har varit en alldeles fantastisk resa, med svindlande toppar, några transportsträckor i lägre fart, obehagligt mörka tunnlar, och sen börjar allt om igen.

Att kortfattat redogöra för handlingen är omöjligt, och jag tror inte Urasawa själv skulle klara av det. Den här sf-thrillern utspelas samtidigt i perioder runt åren 1969, 2000, 2014 och 2017 där det mesta kretsar kring huvudpersonerna och framförallt Kenjis försök att komma ihåg och utreda vad som egentligen hände den där barndoms-sommaren när Kenji och hans vänner fantiserade ihop en berättelse om världens undergång, en profetia som sen kusligt nog visar sig stämma i detalj efter detalj.

Den röda tråden vindlar mellan bristfälliga minnen och hoppande framåt och bakåt i tiden, och varje gång en ytterligare pusselbit placerats rätt växer pusslet ytterligare. När det blir spännande så blir det ohyggligt spännande för Urasawa är mästerlig på att driva fram en känsla av att nu, riktigt snart, kommer någonting fasansfullt att avslöjas, och nagelbitandet när en avgörande scen långsamt nalkas sin upplösning är knappast hälsosamt för mig. Precis som i hans thriller Monster känns det hela tiden som om avgrunden när som helst kan öppna sig.

20th Century Boys - Mask

Nackdelen med berättarsättet är att om jag läser för mycket av serien på en gång kan det kännas smått frustrerande med de här spänningstopparna; när det verkar som om frågorna äntligen ska få sitt svar men det istället visar sig att kaninhålet fortsätter än djupare ner i marken, gång på gång, så tappar det effekten. Men det är mitt eget fel; Urasawa jobbade med serien i 8 år så att läsa den alltför snabbt är inte helt rättvist.

Men läser man den några volymer åt gången och sen tar en paus är det en fantastisk läsupplevelse. Riktigt lika bra som hans Pluto är den inte; topparna är väl så höga men efter 24 volymer så tror jag att historien inte riktigt håller ihop om man skulle granska alla detaljer; ärligt talat kan jag inte svära på det eftersom historien är mycket komplicerad, men jag kan inte tänka mig att den egentligen håller ihop om man är petig. Fast jag är inte petig när det gäller Urasawa för redan Monster visade tydligt att hans styrka inte är att sätta ihop en thriller som är tänkt att läsas som en roman utan istället att han till fullo vet hur man ska göra en thriller som är tänkt att läsas som en serie i fortsättningsform; med jämna mellanrum skruvar han upp spänningen till det yttersta, för att sedan efteråt börja om igen.

Det känns lite tomt att det nu för första gången på många år inte kommer finnas nya böcker av Urasawa på engelska sisådär varannan månad. Jag håller tummarna för att någon plockar upp hans senaste thriller Billy Bat men fram tills dess får jag nöja mig med de scanlations av hans ännu inte översatta serier som långsamt, långsamt dyker upp 😉

Rak, enkel underhållning: NASA

Jag håller på att läsa en hel del serier just nu som tar på krafterna. Precis klar är Bendis/Oemings Powers som just kom med sin femte inbundna mega-samling (och eftersom det var ett tag sen fyran kom ut behövde jag läsa om både den och nummer tre för att förstå vad som pågick, dvs drygt tusen sidor med Bendis text-tunga manus), och härnäst i kön ligger böcker som Vanistendaels When David Lost is Voice (300 sidor om cancer) och A Chinese Life (700 sidor kinesisk nutidshistoria). Bra saker alltihop, hoppas jag, men inte direkt vare sig snabb- eller lätt-läst.

Därför var det en fröjd att läsa Naoki Urasawas NASA, en samling med ett tiotal korta historier från hans begynnelse som mangaskapare. Förutom hans debutserie Beta!!, en absurd historia om en man som en dag vaknar upp och märker att alla tror han är en efterspanad brottsling, ingår historier som Crash Dance! om ett par mycket misslyckade bankrånare, och titelserien NASA om några män som drömmer om att bli Japans första astronauter.

Varför ser alla så oroliga ut?

Det är mestadels lättsamma bagateller, långt från Urasawas täta thrillerserier som Pluto och Monster; istället är det serier som Takahashis Rumic Theater och Midachis kortare verk som jag kommer att tänka på. Samma milda humor, samma ömsinta skildring av egentligen rätt udda människor med egensinniga drag som man inte kan låta bli att tycka om. Det finns inte en enda dålig historia i boken, och efter att ha läst den har jag blivit ännu mer sugen på att kasta mig över någon av Urasawas tidigare längre serier som Yawara! eller Happy! (han verkar gilla ! i slutet av titlar…). Tyvärr är ingen av dem översatt till engelska, och de scanlation-projekt som pågår har mycket kvar innan de är färdiga.

Även NASA är en scanlation, och för en gångs skull tänker jag länka direkt till översättaren:

http://hoxtranslations.blogspot.se/2011/08/nasa.html

Skälet till det är att det är en så trevlig liten bok att även de som kanske normalt inte orkar med att läsa serier digitalt borde försöka sig på den. Översättaren Hox har dessutom en del annat smått och gott som hen varit inblandad i; till exempel den alldeles charmanta serier Waters och en del serier av storheter som Matsumoto Taiyou och Yukinobu Hoshino.

Så plocka fram datorn/tabletten och koppla av en stund, det är du värd! 🙂

En mer lågmäld och allvarlig historia

Årets serie: Pluto

pluto3

OK, det är inte säkert eftersom det mesta av året återstår, men jag misstänker att mitt val till årets bästa (översatta) serie redan har kommit i och med att Naoki Urasawas Pluto avslutades i veckan. Jag skrev lite om serien när första volymen kom ut häromåret, och serien blev bara bättre allteftersom.

Det är alltså Urasawas version av en av de mest kända Tetsuwan Atom / Astro Boy-historierna, men den innehåller också referenser till Atoms skapelse, hans syster, och hela bakgrunden till den värld Atom bor i. För att jämföra med en annan ypperlig serie är det lite Astro Boy: Year One över det hela, och Urasawas är inte på något sätt underlägsen Miller & Mazzucchellis. Jag tyckte riktigt bra om hans Monster också, men Pluto är tätare i och med att den bara är hälften så lång och aldrig tappar farten som Monster gjorde i mitten.

Jag är också ruskigt imponerad av att Urasawa lyckas göra Astro Boy så intressant med tanke på att jag aldrig varit så vidare förtjust i Tezukas serier (bortsett från Black Jack). Bakgrunden till historien med de 7 starkaste robotarna i världen som en efter en dödas av Pluto är också rätt fånig, med brottarrobotar och andra konstigheter, men i Urasawas tolkning känns allting helt rätt. Jag brukar inte vara helt bra på att minnas alla bifigurer i serier jag läst, men Urasawa lyckas ge alla robotarna så starka personligheter att jag med lätthet kan räkna upp dem alla och beskriva dem, även de från de första volymerna som jag läste för ett år sedan.

pluto4

Urasawas egna tillägg med den politiska bakgrunden (med starka likheter med invasionen av Irak) passar också bra in, men det bästa med serien är nog hur han koncentrerar sig på att skildra Gesicht, en Interpol-robot som är en av dem som jagas av Pluto. Gesicht brottas serien igenom med hur han ska hantera sina starka hatkänslor, någonting som en robot förväntas vara utan. De andra robotarna har också svårt att förstå sig på de känslor de har, men Gesicht gestaltar Astro Boys huvudtema bäst: Vad innebär det egentligen att vara en människa?

SPOILER:

.

.

.

.

.

.

Efter Gesichts död i volym 6 tappar serien en smula i kvalité. Det är fortfarande ruggigt bra, men med det känslomässiga navet borta blir det mer av en spännande thriller än ett allmängiltigt drama. Det uppvägs delvis av att Pluto själv kommer i fokus men det räcker inte riktigt till för att uppväga förlusten av Gesicht.

.

.

.

.

.

.

Slut SPOILER.

Liksom i Monster fick jag gåshud flera gånger av hur bra serien är; Urasawa är rasande skicklig på att bygga upp en atmosfär av spänning och skräck. Och för den delen också på att växla mellan realistiska närbilder när någonting dramatiskt händer och mer poetiska bilder på avstånd, som sekvensen nedan från den första volymen när den krigströtte roboten North No. 2 möter sitt öde:

Överlag är Urasawa bra på rytm i serier, någonting jag tycker är extremt viktigt; en serie som alltid ligger på maxvolym alternativt alltid viskar är ingenting för mig, och att veta när man ska göra det ena eller det andra är svårt.

Jag tänker inte skriva någonting mer om Pluto nu. Med mangamått mätt är det en kort serie med bara 8 volymer, och jag kan bara rekommendera alla att läsa den. Och därmed basta!

Urasawa x 2

För några veckor sedan skrev jag om Tokyopos besynnerliga utgivning av Fujisawa, där de parallellt gav ut tre av hans serier trots att han inte gjort så många. Nu går Viz och gör samma sak då de börjar ge ut två av Urasawas då både första numret av Pluto och 20th Century Boys dök upp här i veckan. Jag har redan skrivit om hans thriller Monster och hur mycket jag tyckte om den här förut så jag tänker inte klaga alltför mycket på Viz, men lite konstigt är det allt.

20th Century Boys är liksom Monster en thriller, men om vad är lite knepigt att avgöra efter bara en bok. Jag har med flit undvikit att läsa om serien innan; en del av styrkan hos Monster var att det var långt ifrån uppenbart var historien var på väg, och jag misstänker att det också kommer gälla den här. Första volymen ger absolut mersmak med en lugn början (några försvinnanden, ett eventuellt självmord), och ett intressant upplägg av återblickar till några småkillars lek på 60-talet blandat med deras liv som vuxna; livet har inte riktigt blivit så spännande som de hoppats, men det som planterades i deras barndom har inte burit frukt ännu.

20th Century Boys
20th Century Boys

Pluto är någonting annat: Det är en nytolkning av en Astro Boy / Tetsuwan Atom-historia (svårt att veta vad man ska kalla figuren eftersom han i väst oftast kallats Astro Boy, medan hans originalnamn är Tetsuwan Atom) kallad The Greatest Robot on Earth som Tezuka skrev 1964, om hur världens sju mäktigaste robotar en efter en söks upp och sedan dödas av roboten Pluto.

Den här tolkningen påbörjades av Urasawa lagom till Atoms (jag kör på japanska namnet eftersom det är det som används i den här serien) födelsedag; i serien är detta 7:e februari 2003. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Atom, och jag har generellt lite svårt för Tezuka, men den enda Atom-episoden jag kommer ihåg är faktiskt just TGRoE, så det är någonting visst med den. Urusawas historia är lovande; istället för att ha Atom i huvudrollen ger han den till polisdetektiven/roboten Gesicht, som utreder morden. Gesicht är själv en av de sju stora robotarna, så hans intresse som här i början är huvudsakligen professionellt lär bli personligt också, vad det lider. När han söker upp den dittills enda roboten som dödat en människa för att få en ledtråd om vad som kan göra att en robot överträder robotologins lagar som förbjuder dem att skada en människa (den okände mördaren har mördat både en robot och människa i bokens början) möts han istället av en olycksbådande profetia om att han själv kommer bli inblandad.

Vi får se hur fri tolkningen jämfört med originalet kommer vara, men av det jag kommer ihåg så är det betydligt mer Urusawa än Tezuka här, och det är som sig bör med nytolkningar. Plus att jag föredrar Urusawa, såklart!

Allt som allt två intressanta nya manga-utgåvor, som dessutom förärats ett något lyxigare (och dyrare) format än vanligtvis. Jag lär återkomma till dem båda, även om det kommer dröja åratals innan alla volymer översatts (och Pluto är inte ännu avslutad i Japan).