Etikettarkiv: Naoki Urasawa

Master Keaton & Summit of the Gods: Halvbra serier av mästerliga tecknare

Postat den

Idag blir det en ny titt på två serier som jag skrev lite om när de började översättas till engelska, förra året (Master Keaton) och 2009 (Summit of the Gods). Båda två japanska, båda två tecknade av några av mina favoriter (Naoki Urasawa: MK och Jiro Taniguchi: SotG), båda två skrivna av andra än tecknarna (Hajime Kimura: MK och Yumemakura Baku: SotG). Och, som rubriken säger, båda två flera snäpp under vad de två tecknare kan åstadkomma när de själva skriver manus :-/

Skälet att jag tar upp dem tillsammans är för att jag läste ett antal volymer av respektive serie förra veckan och slogs av de nämnda likheterna. Men låt oss ta dem en och en och se varför de inte lyckas så bra som jag hade hoppats.

Master Keaton

master-keaton-7-cover

Åtta av de totalt tolv volymerna har hittills kommit ut och nu är jag beredd att ge ett omdöme om hela serien: Efter att ha läst den första volymen beskrev jag den som ”Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer.”, men att det var episoderna som inte bara var ett nytt äventyr med Keaton som var de bästa, det vill säga de som kunde handla om lite vad som helst.

Och det stämmer, men tyvärr räcker inte de episoderna till; efter dryga 2000 sidors läsning är det bara att inse att det inte kommer ske någon utveckling i Keatons relation till sin dotter eller någonting liknande. Tvärtom blir de mer personliga episoderna färre, och när de förekommer tuggar de bara om samma saker som förut. Med andra ord så saknas förändringar; alla karaktärer är exakt de samma som de var första gången jag läste om dem.

Det är proffsigt gjort, men efter ett tag känns det som om serien enbart består av episoder som i mer lyckade serier skulle varit ”avkopplingshistorier”, dvs de som fungerar som en paus mellan de riktiga, matnyttiga episoderna. Men eftersom de sistnämnda aldrig dyker upp blir det en frustrerande läsning eftersom det känns som om det skulle kunnat bli någonting mycket bättre av det här.

Summit of the Gods

summit-of-the-gods-mallory-irvine

Här tyckte jag att den inledande volymen var mycket lovande: Taniguchis stämningsfulla teckningar, med ödsliga och serena berg, kopplat till ett bergsbestigningsdrama med förgreningar både till bergsbestigningens allra tidigaste dagar och till nutiden. Allt koncentrerat i fotografen Makoto Fukamachi och hans jakt efter den Jouji Habu, en bergsklättrare som varit försvunnen efter en misslyckad expedition till Mount Everest.

Och löftet infrias nästan. Taniguchi briljerar serien igenom; jag älskar hans lugna vardagsteckningar i serier som The Walking Man, men hans stil passar lika bra här, i scenerna från de snöklädda bergen. Även i scener där personer utkämpar inre strider om varför de agerar som de gör, oavsett om det handlar om att bestiga livsfarliga berg eller överge sina nära och kära, fungerar hans teckningar som de ska.

Manuset i sig är det inte heller något fel på, med en bra grundhistoria och en skicklig användning av Mallory och Irvines mytomspunna försvinnande 1924.

Så vad är problemet?

Serien lyfter aldrig riktigt; några gånger flaxar den till och lyckas lämna marken, men till Everests toppar kommer den aldrig. Några av problemen:

  • Huvudpersonen, Fukamachi, är den med marginal minst intressanta av karaktärerna. Hans personlighet känns oförutsägbar och inte helt underbyggd; han är mestadels djupt olycklig och frustrerad men varför han känner så saknar egentligen förklaring. Habus fanatism är betydligt mer välskildrad, och när Fukamachi följer i den senares bana framstår han bara som en svag kopia.
  • Serien känns ärligt talat bitvis seg, med alltför mycket inre monolog som inte leder någonstans. Även här är det Fukamachi som syndar eftersom det är hans inre monologer vi får följa, medan de mer karismatiska personernas inre förblir dolt. Det senare är inget problem, det är lite av charmen med dem, men Fukamachi är rent ut sagt tråkig. Baku skulle ha behövt läsa några av Nobuyuki Fukumotos serier för att lära sig hur man gör den här sortens känslokamp till fascinerande läsning.

Summit of the Gods är betydligt mer lyckad än Master Keaton och den är definitivt värd att läsas, så tack till förlaget Fanfare/Ponent Mon (fast som alltid har de en mycket skum utgivning, så det tog mig ett år att upptäcka att den femte och avslutande boken kommit ut), men jag drabbas av delvis samma slags frustration: Den skulle kunna varit så mycket bättre än den är.

Blänkare: Happy!

Postat den
Happy! 23 - cover

23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder

Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko

Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna :-/

Master Keaton

Postat den
Master Keaton vol 1 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation, inte den amerikanska utgåvan, pga knepigt att scanna den)

Det är inte varje dag en ny serie av Naoki Urasawa börjar ges ut på engelska så det förtjänar åtminstone en blänkare, och här är den 🙂

Master Keaton är en av Urasawas tidigaste serier, ursprungligen utgiven för mer än 20 år sedan. Det syns inte på detaljerna, det är definitivt Urasawas mycket lätt igenkännliga ansikten som ses här, men det märks på layouterna som är mer konservativa och inte lika självsäkra som i senare serier av honom som till exempel Pluto eller 20th Century Boys; där växlar han mellan närbilder och utzoomade bilder, många mindre rutor och enstaka helsidor, medan han här tar det mycket lugnare.

Det kan förstås också bero på att Master Keaton inte är skriven av Urasawa själv utan istället av Hokusei Katsushika (pseudonym för Hajime Kimura), men jag tror mer beror på Urasawa själv. Så en gnutta tråkigare siddesign, men ändå väldigt väl berättande bilder som alltid med Urasawa; han vet hur man ska presentera en historia på ett bra sätt.

Historian ja, vad handler Master Keaton om? Upplägget (dvs i de två hittills utkomna tjocka volymerna) är enkelt: Huvudpersonen, Keaton, är en engelsk-japansk arkeolog till utbildning men eftersom han har problem med att försörja sig i den akademiska världen kommer hans huvudsakliga inkomst från de uppdrag tar från diverse försäkringsbolag att utreda diverse snåriga problem. Så korta episoder, typ 30 sidor, där han till exempel hjälper till med utredningen av misstänkta dödsfall, att hitta stulna juveler, och så vidare.

Keaton på uppdrag

Keaton på uppdrag

Om det var allt skulle inte serien vara så mycket att tala om; de här episoderna är proffsigt berättade både vad gäller manus och teckningar, men ärligt talat ganska själlösa. Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer, med berättelser vi alla läst förut och en huvudperson som är nästan övernaturligt skicklig i att hitta utvägar i farliga situationer: Keaton är utbildad SAS-man (brittiska armén, inte flygplanen) med specialitet på att improvisera vapen och detta tillsammans med hans intelligens gör att han alltid hittar en lösning (och det är givetvis därför försäkringsbolagen anlitar honom också).

Det som gör serien bättre än så är istället de episoder som handlar om annat: Hans relation med sin 15-åriga dotter Yuriko, antydningarna om varför han skilde sig från Yurikos mamma, hans tankspriddhet, de episoder när han bara slumpmässigt dras in i någonting (som när han träffar en som det verkar något senil gammal dam på ett tåg, eller när han hjälper en liten flicka hem till sin mamma efter att flickan rymt från sin elaka farmor). Eller för den delen, de episoder där Keaton försvarar utbildning för alla, oavsett bakgrund; att han försörjer sig på försäkringsbolagen är en sak, men det han verkligen brinner för är arkeologin.

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Lyckligtvis blir de mindre formulaiska episoderna vanligare efter att serien i början verkade som om den så gott som omedelbart halkat in i ett mönster: Keaton får ett uppdrag, Keaton förstår relativt snart vad som egentligen hänt, Keaton klarar kakan med någon ny improvisation tack vare sin SAS-utbildning och arkeologiska kunskaper. Jag var orolig efter att ha läst de första kapitlen att det här var allt serien skulle vara, men som sagt, sen började det dyka upp mycket intressantare avsnitt.

Jag har bara läst 600 sidor med totalt 24 kapitel så vi får väl se hur det här utvecklar sig, men jag är optimist. Lika bra som Urasawas senare mästerverk kommer det inte bli (om det inte händer någonting drastiskt), men jag tror och hoppas att det kommer kunna bli trevlig läsning om en underhållande personlighet. Mer Yuriko skulle jag gärna se förstås, hennes och Keatons relation är det bästa i serien. Hittills 🙂

20th Century Boys

Postat den

20th Century Boys - Monster

Så har den då kommit ut på engelska, den sista delen av Naoki Urasawas 20th Century Boys (eller om man ska vara korrekt: Den andra boken i 21st Century Boys, som avslutar hela sviten). Och jag måste säga att det har varit en alldeles fantastisk resa, med svindlande toppar, några transportsträckor i lägre fart, obehagligt mörka tunnlar, och sen börjar allt om igen.

Att kortfattat redogöra för handlingen är omöjligt, och jag tror inte Urasawa själv skulle klara av det. Den här sf-thrillern utspelas samtidigt i perioder runt åren 1969, 2000, 2014 och 2017 där det mesta kretsar kring huvudpersonerna och framförallt Kenjis försök att komma ihåg och utreda vad som egentligen hände den där barndoms-sommaren när Kenji och hans vänner fantiserade ihop en berättelse om världens undergång, en profetia som sen kusligt nog visar sig stämma i detalj efter detalj.

Den röda tråden vindlar mellan bristfälliga minnen och hoppande framåt och bakåt i tiden, och varje gång en ytterligare pusselbit placerats rätt växer pusslet ytterligare. När det blir spännande så blir det ohyggligt spännande för Urasawa är mästerlig på att driva fram en känsla av att nu, riktigt snart, kommer någonting fasansfullt att avslöjas, och nagelbitandet när en avgörande scen långsamt nalkas sin upplösning är knappast hälsosamt för mig. Precis som i hans thriller Monster känns det hela tiden som om avgrunden när som helst kan öppna sig.

20th Century Boys - Mask

Nackdelen med berättarsättet är att om jag läser för mycket av serien på en gång kan det kännas smått frustrerande med de här spänningstopparna; när det verkar som om frågorna äntligen ska få sitt svar men det istället visar sig att kaninhålet fortsätter än djupare ner i marken, gång på gång, så tappar det effekten. Men det är mitt eget fel; Urasawa jobbade med serien i 8 år så att läsa den alltför snabbt är inte helt rättvist.

Men läser man den några volymer åt gången och sen tar en paus är det en fantastisk läsupplevelse. Riktigt lika bra som hans Pluto är den inte; topparna är väl så höga men efter 24 volymer så tror jag att historien inte riktigt håller ihop om man skulle granska alla detaljer; ärligt talat kan jag inte svära på det eftersom historien är mycket komplicerad, men jag kan inte tänka mig att den egentligen håller ihop om man är petig. Fast jag är inte petig när det gäller Urasawa för redan Monster visade tydligt att hans styrka inte är att sätta ihop en thriller som är tänkt att läsas som en roman utan istället att han till fullo vet hur man ska göra en thriller som är tänkt att läsas som en serie i fortsättningsform; med jämna mellanrum skruvar han upp spänningen till det yttersta, för att sedan efteråt börja om igen.

Det känns lite tomt att det nu för första gången på många år inte kommer finnas nya böcker av Urasawa på engelska sisådär varannan månad. Jag håller tummarna för att någon plockar upp hans senaste thriller Billy Bat men fram tills dess får jag nöja mig med de scanlations av hans ännu inte översatta serier som långsamt, långsamt dyker upp 😉

Rak, enkel underhållning: NASA

Postat den

Jag håller på att läsa en hel del serier just nu som tar på krafterna. Precis klar är Bendis/Oemings Powers som just kom med sin femte inbundna mega-samling (och eftersom det var ett tag sen fyran kom ut behövde jag läsa om både den och nummer tre för att förstå vad som pågick, dvs drygt tusen sidor med Bendis text-tunga manus), och härnäst i kön ligger böcker som Vanistendaels When David Lost is Voice (300 sidor om cancer) och A Chinese Life (700 sidor kinesisk nutidshistoria). Bra saker alltihop, hoppas jag, men inte direkt vare sig snabb- eller lätt-läst.

Därför var det en fröjd att läsa Naoki Urasawas NASA, en samling med ett tiotal korta historier från hans begynnelse som mangaskapare. Förutom hans debutserie Beta!!, en absurd historia om en man som en dag vaknar upp och märker att alla tror han är en efterspanad brottsling, ingår historier som Crash Dance! om ett par mycket misslyckade bankrånare, och titelserien NASA om några män som drömmer om att bli Japans första astronauter.

Varför ser alla så oroliga ut?

Det är mestadels lättsamma bagateller, långt från Urasawas täta thrillerserier som Pluto och Monster; istället är det serier som Takahashis Rumic Theater och Midachis kortare verk som jag kommer att tänka på. Samma milda humor, samma ömsinta skildring av egentligen rätt udda människor med egensinniga drag som man inte kan låta bli att tycka om. Det finns inte en enda dålig historia i boken, och efter att ha läst den har jag blivit ännu mer sugen på att kasta mig över någon av Urasawas tidigare längre serier som Yawara! eller Happy! (han verkar gilla ! i slutet av titlar…). Tyvärr är ingen av dem översatt till engelska, och de scanlation-projekt som pågår har mycket kvar innan de är färdiga.

Även NASA är en scanlation, och för en gångs skull tänker jag länka direkt till översättaren:

http://hoxtranslations.blogspot.se/2011/08/nasa.html

Skälet till det är att det är en så trevlig liten bok att även de som kanske normalt inte orkar med att läsa serier digitalt borde försöka sig på den. Översättaren Hox har dessutom en del annat smått och gott som hen varit inblandad i; till exempel den alldeles charmanta serier Waters och en del serier av storheter som Matsumoto Taiyou och Yukinobu Hoshino.

Så plocka fram datorn/tabletten och koppla av en stund, det är du värd! 🙂

En mer lågmäld och allvarlig historia

Årets serie: Pluto

Postat den

pluto3

OK, det är inte säkert eftersom det mesta av året återstår, men jag misstänker att mitt val till årets bästa (översatta) serie redan har kommit i och med att Naoki Urasawas Pluto avslutades i veckan. Jag skrev lite om serien när första volymen kom ut häromåret, och serien blev bara bättre allteftersom.

Det är alltså Urasawas version av en av de mest kända Tetsuwan Atom / Astro Boy-historierna, men den innehåller också referenser till Atoms skapelse, hans syster, och hela bakgrunden till den värld Atom bor i. För att jämföra med en annan ypperlig serie är det lite Astro Boy: Year One över det hela, och Urasawas är inte på något sätt underlägsen Miller & Mazzucchellis. Jag tyckte riktigt bra om hans Monster också, men Pluto är tätare i och med att den bara är hälften så lång och aldrig tappar farten som Monster gjorde i mitten.

Jag är också ruskigt imponerad av att Urasawa lyckas göra Astro Boy så intressant med tanke på att jag aldrig varit så vidare förtjust i Tezukas serier (bortsett från Black Jack). Bakgrunden till historien med de 7 starkaste robotarna i världen som en efter en dödas av Pluto är också rätt fånig, med brottarrobotar och andra konstigheter, men i Urasawas tolkning känns allting helt rätt. Jag brukar inte vara helt bra på att minnas alla bifigurer i serier jag läst, men Urasawa lyckas ge alla robotarna så starka personligheter att jag med lätthet kan räkna upp dem alla och beskriva dem, även de från de första volymerna som jag läste för ett år sedan.

pluto4

Urasawas egna tillägg med den politiska bakgrunden (med starka likheter med invasionen av Irak) passar också bra in, men det bästa med serien är nog hur han koncentrerar sig på att skildra Gesicht, en Interpol-robot som är en av dem som jagas av Pluto. Gesicht brottas serien igenom med hur han ska hantera sina starka hatkänslor, någonting som en robot förväntas vara utan. De andra robotarna har också svårt att förstå sig på de känslor de har, men Gesicht gestaltar Astro Boys huvudtema bäst: Vad innebär det egentligen att vara en människa?

SPOILER:

.

.

.

.

.

.

Efter Gesichts död i volym 6 tappar serien en smula i kvalité. Det är fortfarande ruggigt bra, men med det känslomässiga navet borta blir det mer av en spännande thriller än ett allmängiltigt drama. Det uppvägs delvis av att Pluto själv kommer i fokus men det räcker inte riktigt till för att uppväga förlusten av Gesicht.

.

.

.

.

.

.

Slut SPOILER.

Liksom i Monster fick jag gåshud flera gånger av hur bra serien är; Urasawa är rasande skicklig på att bygga upp en atmosfär av spänning och skräck. Och för den delen också på att växla mellan realistiska närbilder när någonting dramatiskt händer och mer poetiska bilder på avstånd, som sekvensen nedan från den första volymen när den krigströtte roboten North No. 2 möter sitt öde:

Överlag är Urasawa bra på rytm i serier, någonting jag tycker är extremt viktigt; en serie som alltid ligger på maxvolym alternativt alltid viskar är ingenting för mig, och att veta när man ska göra det ena eller det andra är svårt.

Jag tänker inte skriva någonting mer om Pluto nu. Med mangamått mätt är det en kort serie med bara 8 volymer, och jag kan bara rekommendera alla att läsa den. Och därmed basta!

Urasawa x 2

Postat den

För några veckor sedan skrev jag om Tokyopos besynnerliga utgivning av Fujisawa, där de parallellt gav ut tre av hans serier trots att han inte gjort så många. Nu går Viz och gör samma sak då de börjar ge ut två av Urasawas då både första numret av Pluto och 20th Century Boys dök upp här i veckan. Jag har redan skrivit om hans thriller Monster och hur mycket jag tyckte om den här förut så jag tänker inte klaga alltför mycket på Viz, men lite konstigt är det allt.

20th Century Boys är liksom Monster en thriller, men om vad är lite knepigt att avgöra efter bara en bok. Jag har med flit undvikit att läsa om serien innan; en del av styrkan hos Monster var att det var långt ifrån uppenbart var historien var på väg, och jag misstänker att det också kommer gälla den här. Första volymen ger absolut mersmak med en lugn början (några försvinnanden, ett eventuellt självmord), och ett intressant upplägg av återblickar till några småkillars lek på 60-talet blandat med deras liv som vuxna; livet har inte riktigt blivit så spännande som de hoppats, men det som planterades i deras barndom har inte burit frukt ännu.

20th Century Boys

20th Century Boys

Pluto är någonting annat: Det är en nytolkning av en Astro Boy / Tetsuwan Atom-historia (svårt att veta vad man ska kalla figuren eftersom han i väst oftast kallats Astro Boy, medan hans originalnamn är Tetsuwan Atom) kallad The Greatest Robot on Earth som Tezuka skrev 1964, om hur världens sju mäktigaste robotar en efter en söks upp och sedan dödas av roboten Pluto.

Den här tolkningen påbörjades av Urasawa lagom till Atoms (jag kör på japanska namnet eftersom det är det som används i den här serien) födelsedag; i serien är detta 7:e februari 2003. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Atom, och jag har generellt lite svårt för Tezuka, men den enda Atom-episoden jag kommer ihåg är faktiskt just TGRoE, så det är någonting visst med den. Urusawas historia är lovande; istället för att ha Atom i huvudrollen ger han den till polisdetektiven/roboten Gesicht, som utreder morden. Gesicht är själv en av de sju stora robotarna, så hans intresse som här i början är huvudsakligen professionellt lär bli personligt också, vad det lider. När han söker upp den dittills enda roboten som dödat en människa för att få en ledtråd om vad som kan göra att en robot överträder robotologins lagar som förbjuder dem att skada en människa (den okände mördaren har mördat både en robot och människa i bokens början) möts han istället av en olycksbådande profetia om att han själv kommer bli inblandad.

Vi får se hur fri tolkningen jämfört med originalet kommer vara, men av det jag kommer ihåg så är det betydligt mer Urusawa än Tezuka här, och det är som sig bör med nytolkningar. Plus att jag föredrar Urusawa, såklart!

Allt som allt två intressanta nya manga-utgåvor, som dessutom förärats ett något lyxigare (och dyrare) format än vanligtvis. Jag lär återkomma till dem båda, även om det kommer dröja åratals innan alla volymer översatts (och Pluto är inte ännu avslutad i Japan).