Etikettarkiv: Naoki Urasawa

Urasawa x 2

Postat den

För några veckor sedan skrev jag om Tokyopos besynnerliga utgivning av Fujisawa, där de parallellt gav ut tre av hans serier trots att han inte gjort så många. Nu går Viz och gör samma sak då de börjar ge ut två av Urasawas då både första numret av Pluto och 20th Century Boys dök upp här i veckan. Jag har redan skrivit om hans thriller Monster och hur mycket jag tyckte om den här förut så jag tänker inte klaga alltför mycket på Viz, men lite konstigt är det allt.

20th Century Boys är liksom Monster en thriller, men om vad är lite knepigt att avgöra efter bara en bok. Jag har med flit undvikit att läsa om serien innan; en del av styrkan hos Monster var att det var långt ifrån uppenbart var historien var på väg, och jag misstänker att det också kommer gälla den här. Första volymen ger absolut mersmak med en lugn början (några försvinnanden, ett eventuellt självmord), och ett intressant upplägg av återblickar till några småkillars lek på 60-talet blandat med deras liv som vuxna; livet har inte riktigt blivit så spännande som de hoppats, men det som planterades i deras barndom har inte burit frukt ännu.

20th Century Boys

20th Century Boys

Pluto är någonting annat: Det är en nytolkning av en Astro Boy / Tetsuwan Atom-historia (svårt att veta vad man ska kalla figuren eftersom han i väst oftast kallats Astro Boy, medan hans originalnamn är Tetsuwan Atom) kallad The Greatest Robot on Earth som Tezuka skrev 1964, om hur världens sju mäktigaste robotar en efter en söks upp och sedan dödas av roboten Pluto.

Den här tolkningen påbörjades av Urasawa lagom till Atoms (jag kör på japanska namnet eftersom det är det som används i den här serien) födelsedag; i serien är detta 7:e februari 2003. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Atom, och jag har generellt lite svårt för Tezuka, men den enda Atom-episoden jag kommer ihåg är faktiskt just TGRoE, så det är någonting visst med den. Urusawas historia är lovande; istället för att ha Atom i huvudrollen ger han den till polisdetektiven/roboten Gesicht, som utreder morden. Gesicht är själv en av de sju stora robotarna, så hans intresse som här i början är huvudsakligen professionellt lär bli personligt också, vad det lider. När han söker upp den dittills enda roboten som dödat en människa för att få en ledtråd om vad som kan göra att en robot överträder robotologins lagar som förbjuder dem att skada en människa (den okände mördaren har mördat både en robot och människa i bokens början) möts han istället av en olycksbådande profetia om att han själv kommer bli inblandad.

Vi får se hur fri tolkningen jämfört med originalet kommer vara, men av det jag kommer ihåg så är det betydligt mer Urusawa än Tezuka här, och det är som sig bör med nytolkningar. Plus att jag föredrar Urusawa, såklart!

Allt som allt två intressanta nya manga-utgåvor, som dessutom förärats ett något lyxigare (och dyrare) format än vanligtvis. Jag lär återkomma till dem båda, även om det kommer dröja åratals innan alla volymer översatts (och Pluto är inte ännu avslutad i Japan).

Monster

Postat den
Johan

Johan

Det blir ofta lite knepigt med manga när en historia dras ut flera år; ibland fungerar det fint, som med Maison Ikkoku där det blev ett plågsamt nöje att vänta på nästa avsnitt som med myrsteg närmade sig slutet, men ibland blir det bara plågsamt. Monster av Urasawa hamnar någonstans mitt i: Det fungerar som följetong, men trycket sjunker oundvikligen lite i en thriller  på 4000 sidor som tar några år att publicera. Så jag gjorde som jag oftast gör med manga, dvs sparar några volymer åt gången innan jag läser.

Med Monster slutade jag läsa i och med volym 12 för att få en rejäl dos när den väl var klar eftersom den verkade värd det. Och det var den också, även om jag blev tvungen att börja om från bok 9 för att kunna hänga med i alla detaljer när jag nu läste klart den. Det är en tät historia som utspelar sig i efterkrigstidens Europa, främst i Tyskand och Tjeckoslovakien. Titelns monster är Johan Liebert, en pojke som blir tvångsrekryterad till ett experiment för att få fram den perfekte medborgaren: Alla känslor ska raderas, och självkontrollen är viktigare än någonting annat.

Upplägget är lite av gamla TV-serien The Fugitive: Hjärnkirurgen Kenzo Tenma får in en svårt skadad pojke som han lyckas rädda till livet. Men pojken försvinner från sjukhuset och många år senare mördas några av Tenmas kollegor. Han inser att det är pojken han räddade som ligger bakom morden (och en serie andra mord också), men blir själv misstänkt. Resten av serien skildrar hur han försöker få tag på Johan och döda honom, både för att rentvå sig själv men framförallt för att han känner sig skyldig eftersom han räddade Johans liv.

Allteftersom får Tenma reda på mer om vad som egentligen gjorde att Johan blev som han blev; hans familj, hans bakgrund från 511 Kinderheim, och de andra barnen som också deltog i experimenten. Det är bitvis rejält suggestivt och själv fick jag gåshud både här och där, men historien laggar lite ibland och skulle nog vunnit på att ha koncentrerats en smula. Absolut läsvärd är den dock, och kanske den bästa thriller i klassisk stil som jag läst i serieform; tusan vet om jag läst någon bättre i bokform heller.