Etikettarkiv: Nelly Karlsson

SIS 2019: Fantastik-fanzin

Postat den

Efter de fyra jordnära fanzinen jag skrev om sist är det nu dags för några som drar åt det fantastiska hållet. Och inte helt överraskande var alla utom ett fanzin förra gången i svartvitt, medan alla dagens är i färg. Såklart delvis en kostnadsfråga vilket man trycker i, men det hänger säkert också ihop med idéer om autenticitet och utförandets betydelse; som en (mycket drastisk och absolut inte 100% korrekt) generalisering skulle jag också säga att dagens fanzin i högre grad prioriterat teckningsskicklighet jämfört med de tidigare.

Ja men ponnyhästar typ & Det har sprungit bort

Två fanzin skapade av Kristofer Ahlfeldt om ett antal terapisessioner hos en pingvin, med gästspel av en tvättbjörn, en åsna, och säkert någon jag glömt. Huvudsakligen består det av en- eller tvåsidiga skämtserier, men det finns också en handling i det stora: När serien är över har (kanske…) en av patienterna botats, eller hen har åtminstone friskrivit sig själv. För psykologen själv är väl läget sisådär:

Det är en lite knepig serie att bedöma. Teckningarna är enkla, ofta kopierade ruta från ruta med minimala ändringar, men de fungerar ungefär på samma sätt som serien Dilbert: De gör det de ska utan åthävor. Så inte fantastiska, men helt OK.

Manuset tyckte jag i början var väl enkelt, med skämt som inte precis fick mig att skratta högt. Men den blir bättre efterhand; jag kommer in i humorn som i mycket bygger på långa pauser i sin timing, och faktiskt lär jag känna psykologen lite bättre vilket också gör skämten starkare.

En riktig fullpoängare blir det aldrig men eftersom jag i det här fallet fått höra att de två fanzinen utgjorde en sammanhängande berättelse läste jag det första på en gång, och gillade det så pass mycket att jag också köpte tvåan. Och det säger såklart en del 🙂

Villa Giacomina

Fjärde SPX på raken för min del där jag köper ett fanzin av Nelly Karlsson 🙂 En spökhistoria närmare bestämt, om Villa Giacomina i Lidköping, som Karlsson själv fick berättad för sig när hon var tonåring av sin pappa.

Historien själv är en typisk spökhistoria, med en grevinna och hennes två hundar som uppträder mer och mer besynnerligt, inklusive ett slut som är som gjort för att vara läskigt om man befinner sig i närheten av det lusthus som spelar en huvudroll i grevinnans slutgiltiga öde. Vilket såklart ramberättelsens Juno och Kim gör, dvs Kim berättar rysaren för Juno varpå de tältar bredvid lusthuset…

Fanzinet är påkostat med färg och bra papper; nästan lite för slickt faktiskt eftersom pappret är så statiskt att jag helt ärligt var tvungen att noga kontrollera varje gång jag bläddrade att jag inte råkade hoppa över ett uppslag pga att sidorna så gärna höll ihop 😉 Att trycket är så bra utnyttjas också av Karlssons teckningar som är ambitiösa i sin användning av färger. Och Villa Giacomina är ett strålande exempel på hur proffsigt det går att göra fanzin, utan att det blir löjeväckande dyrt!

Men jag är ändå inte riktigt lika förtjust i det som i hennes tidigare fanzin. Jag får ett lite mer opersonligt intryck den här gången, vilket kanske beror på språket som den här gången är engelska. Inget fel på det egentligen, men jag brukar oftast undvika fanzin av svenska serieskapare som är på engelska. Jag förstår lockelsen i en potentiellt mycket bredare läsekrets, men det är riktigt svårt att skriva lika flytande och naturligt på ett främmande språk, och lite lider Villa Giacomina av det.

Djävulens gitarr

Det här är en trevlig liten bagatell av Cajsa Nordlund: Ett kontrakt med djävulen där vinsten består i en gitarr, och givetvis ett kontrakt där den ordagranna lydelsen är huvudsaken. Åtta sidor serier med en berättelse utan krusiduller där kontraktet sluts och kontraktet fullföljs. Till det kommer en ovanligt resonabel djävul med låt-gå-mentalitet, och en kvinnlig huvudperson som verkligen vill ha en gitarr utan att behöva slösa pengar på det.

Kort sagt, ett bra exempel på ett fanzin av det lite mer action-artade slaget. Om i förra inlägget Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo! var det mest klockrena exemplet bland mer realistiska fanzin på hur ett fanzin kan vara lyckat utan att vara det mest polerade så är Djävulens gitarr lite av samma sak vad gäller fiktions-fanzin. Kanske inte riktigt lika bra som Skoglunds, därtill är Djävulens gitarr alltför enkelt berättad och tecknad i en genre där det har större betydelse, men den har samma känsla av att serieskaparen har satt sig ner och helt glatt börjat teckna sin serie, utan alltför mycket funderingar på form och innehåll.

Silverbarn

Dagens bästa fanzin är av Julia Magnusson, och består av två korta berättelser från en storstad där fem barn verkar vara de enda levande människorna. Snyggt och säkert tecknat, likaså med sobra och eleganta färger ser det här riktigt bra ut, och att fanzinets yttre med det halvt genomskinliga omslaget också lockar gör det bara ännu bättre.

Enligt förordet är det tänkt att komma många fler berättelser om barnen, och jag kan givetvis inte garantera att slutresultatet kommer bli bra, men starten är iallafall mycket lovande. Min egentligen enda invändning är att båda berättelserna huvudsakligen skildrar stämningen i gruppen och i staden, och att det nog kommer behövas åtminstone några berättelser som mer fokuserar på handlingen och på bakgrunden, så att det inte blir alltför menlöst.

Det finns mängder med fanzin (och andra typer av berättelser) där ansatsen är extremt ambitiös som sedan faller platt eftersom det är så mycket enklare att ha planer om si-och-så många böcker/sidor/tidningar än att faktiskt genomföra det, så jag kan bara hoppas att Silverbarn levererar 🙂

Legend

Och apropå inte fullföljda planer har vi fanzinet Legend av Jennie Sörensen (manus) och Sara Hernoldsson (bild) som tydligen fanns redan 2015 på SPX även om jag inte fick syn på den förrän i år. Enligt förordet var det tänkt att bli sex berättelser om världen Aeris, men en titt på serieskaparnas blogg ger vid handen att det tydligen inte blev så, med tanke på att sista inlägget är från 2015 :-/

Synd tycker jag, för den här historien om en värld utan mark där personerna lever i flygande zeppelinarstäder där gasen utgörs av hajgas (!) är knasig men kul: Flygande hajar som jagas för deras gasblåsors skull, människor som aldrig ens försökt att landa eller ens se marken (det är tabu att ens prata om någonting som heter ”mark”) trots att det borde vara trivialt att långsamt sänka sig ner mot vadhelst finns där nere, för att inte tala om fåren och fårhundarna:

Som synes tydliga mangainfluenser i framförallt hur människorna tecknas, men manuset är mer koncentrerat än hos de flesta manga (mangaserierna? mangas? andra förslag?). Faktum är att jag tycker Sörensens manus flyter på ovanligt bra med tanke på allt som måste inkluderas på blott 32 sidor, som hur världen fungerar, vilka personerna är och deras karaktärer, med mera. Hon utnyttjar att de flesta läsare nog redan har läst många andra berättelser om andra världar och att hon därför inte behöver förklara allt i detalj; den vana läsaren kan lätt fylla i detaljerna själv 🙂

Om jag skulle ha fel i att historien om världen Aeris aldrig avslutades vore det trevligt, så säg gärna till i så fall; annars är det ändå en underhållande läsning, även om historien skulle gjort sig mycket bättre som en del i en större helhet än en som det blev fristående berättelse.

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan 🙂

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 🙂

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!

SIS 2015: Fanzinen, del 2

Postat den

Nästa bunt fanzin från SIS 2015, den här gången med mer av vardagsskildringar (jag hoppas åtminstone inte att något av fanzinen i gårdagens inlägg skildrar någon läsares vardag…).

Polarnatt av Nelly Karlsson: Ok, min vardag är det inte, men för flickan Beive är det ingenting speciellt att följa med sin pappa på ett besök hos farfar, vilket innebär en liten tripp genom den frusna natten. Under en kolsvart himmel, förutom månen, och över ett snötäckt landskap får vi följa med Beive på hennes pulka och hennes pappa. Ett livsfarligt drama utspelas på hemvägen, men egentligen känns det rätt irrelevant; det är inte den spänningen som gör att jag tycker om serien utan för dess skildring av miljön och glimtarna av familjen jag får.

Polarnatt

Det är ett anspråkslöst häfte men enligt mig ett utomordentligt fanzin, med en berättelse som är precis lagom lång, och med teckningar som inte har minsta spår av en amatör utan istället känns fullfjädrade.  Det fanns fler serier av Nelly Karlsson på SIS men tyvärr köpte jag bara den här; jag skulle gärna läsa mer av henne och om Beive. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om de andra publikationerna också hade samma huvudperson men det är inte omöjligt, med tanke på att hon också dyker upp i andra serier på sajten bto.smackjeeves.com. Jag kanske läser några därifrån själv, men jag föredrar (oftast) att läsa serier på papper så det kanske dröjer till nästa SIS istället!

Skrubb-år av Hanna Alfredsson: Korta barndomsberättelser handlar det om här, närmare bestämt en serie om vad man kan hitta på som liten för att slippa gå på fritids, och en om att få sitt första husdjur.

Jag har nämnt flera gånger att självbiografier egentligen inte är min favoritgenre men att när de är i serieformat är jag mycket mer öppen för att läsa dem och gillar dem faktiskt ofta. På SIS finns det mängder av serier åt det hållet så varför plockade jag upp just den här?

För att jag bläddrade igenom den och gillade vad jag såg, förstås 🙂

Skrubb-år

Närmare bestämt så tyckte jag att teckningarna verkade vara tydliga och klara (ett stildrag jag oftast föredrar), och samma sak verkade gälla historierna; jag är ingen stor vän av oklara berättelser, framförallt inte när det gäller icke-fiktion.

Och allt det uppfylldes av Skrubb-år, både vid en första titt och en genomläsning. Två kort-korta berättelser om varsin separat händelse, fokuserat skildrat, och med både poäng och tydliga slut. Med andra ord precis vad jag hoppats på. Och som bonus lärde jag mig att ökenråtta faktiskt kan kallas för gerbil även på svenska!

Vad jag lärt mig: En mini-antologi av seriekollektivet Trippeltutte om mellanstadiet, med redan nämnda Hanna Alfredsson, Hanna Granlund, Astrid Tolke, Jasmine Berge, och Ylva Nilsson.

Mini-antologi till antal sidor alltså, men likafullt en riktigt bra tidning det här med. Små korta nedslag i mellanstadiebarns vardag; huruvida det är självupplevt eller inte har jag ingen aning om, men genuint känns det i varje fall, och med en spännvidd från allvaret i Ylva Nilssons Kärring till Hanna Granlunds uppsluppna redovisning av vad man kan ha i sina fickor 🙂

Vad jag har lärt mig - Fickor

Och mer finns det i dem!

Alla bidragen är bra, men de två saker jag kommer ihåg bäst är dels den nämnda fick-historien, dels detaljen med de besynnerligt friflytande ögonen i Jasmine Berges serie som trots den egendomliga placeringen ändå känns helt normala; det tog ett litet tag innan jag ens reflekterade över att ena ögat ständigt hoovrade bredvid ansiktet.

Vad jag har lärt mig - Ögon

Lite blygsammare presentationer har dagens tidningar jämfört med gårdagens, men innehållet är väl så bra!

Härnäst: Science fiction/fantasy! Kind of!