3 x Trondheim: Mamma mia!, Infinity 8 – Apocalypse Day, Stay

Tre stycken serier av Lewis Trondheim, och alla tre ärligt talat sådär. Men eftersom jag brukar skriva om hur mycket jag gillar honom tänkte jag att ett inlägg där jag tar upp några mindre lyckade verk kunde vara på sin plats 😉 Uselt är det inte, men i närheten av hans bästa saker är det verkligen inte. Alla tre med olika tecknare, så det är Trondheims manus det handlar om.

Mamma mia! 1 – Just the Girls, tecknare Obion: Ett digitalt album från Europe Comics som samlar ihop en ensides komediserie från tidningen Spirou. Gammel-mormor, mormor, mor och dotter tvingas av tillfälliga omständigheter dela bostad. Det blir rätt slitigt eftersom de är väldigt olika men också påverkats av sina respektive mödrar under uppväxten, och de flesta skämten handlar just om hur deras olika personligheter sammandrabbar:

Oftast är det som på sidan ovan Sophie, mormodern, som går på de andras nerver; hon har varit en globetrotter som mestadels lämnat sin dotter i sin egen mammas vård, och det har hennes dotter aldrig förlåtit henne för.

Så skoj hela dagen? Nja, även om jag gillar idén med de fyra generationerna under samma tak som ett upplägg för en komediserie är den förvånansvärt uddlös. Skämtet ovan är ett typiskt exempel, ett enkelt och ganska tråkigt gag serverat på ett enkelt sätt. Om serien hade satsat mer på att bygga upp trivsamma karaktärer skulle jag kunna nöjt mig med en mysfaktor, men det blir aldrig någonting av det heller. Obions teckningar är effektiva för en humorserie, men Trondheims manus är ack så ointressant i längden. Jag kan tänka mig att serien fungerade bättre i Spirou; en sida åt gången någon gång då och då skulle nog kunna vara småroligt, men ett helt album åt gång, inte värst.

Infinity 8 – Apocalypse Day, tecknad av Lorenze de Felici: Femte albumet av åtta i Trondheims serie om rymdskeppet Infinity 8 och dess undersökningar av den gigantiska rymdkyrkogården de stöter på. Den här, där Davy Mourier varit inblandad i manuset (Trondheim är egentligen mest idéman och organisatör av serien som helhet snarare än hands-on författare för de enskilda albumen), känns central eftersom vi till slut får ett hum om varför kyrkogården existerar, men boken är ändå en av de tristare i sviten. Och det trots en del roliga inslag, som hur huvudpersonen Ann Ninurta serien igenom långsamt håller på att bli en zombie till hennes medarbetares förfäran:

Ninurta och hennes professionalism och relation till dottern Syb är faktiskt en av de bättre huvudpersonerna hittills, men resten av serien känns oengagerad. Zombieapokalypsen är trist, och även om de Felicis illustrationer är klart godkända är ändå känslan efter att ha läst boken att den är alldeles för normal. De andra delarna är så mycket mer fantasifulla, och charmen med Infinity 8 har för mig varit lika delar setupen, den mycket charmiga fysiska utformningen av albumen, och den vildsinta handlingen, och Apocalypse Day fallerar tyvärr på den sista punkten.

Stay, tecknad av Hubert Chevillard: Det här är den klart mest ambitiösa av dagens böcker, en skildring av hur en semesterresa tar en tragisk vändning när Roland, Fabiennes make, plötsligt omkommer just när de kommit fram till semesterorten. Men istället för att sörja och ta hand om begravning mm bestämmer sig Fabienne för att fortsätta semestern. I Rolands anteckningsbok hittar hon hans planer för vad de skulle göra tillsammans, och med ett vad det verkar som initialt nollställt humör följer hon dem.

Problemet med boken är att jag aldrig riktigt kommer tillräckligt nära Fabienne. Det är intressant att se hur hon fortsätter att agera utan att som det verkar någonsin fundera mer på Roland, men inte ens när det framstår som att hon äntligen på riktigt tar in det hela känns det förlösande. Skildringen av henne som ett enigma är så framgångsrik att hon blir lite ointressant, och när hon till slut glimtar på dörren till sitt inre är det för min del försent. Men det finns kvalitéer i boken, som Chevillards teckningar, och i manuset också; om någon annan skulle hylla berättelsen skulle jag ha förståelse för det. Det är bara det att för mig är känslan när jag läst klart är en av tomhet, att ha läst en bok där författaren siktade högt i sitt försök att skildra en känslomässigt komplicerad situation men inte nådde målet.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions

En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.

Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.

Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).

Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.