Etikettarkiv: Oesterheld

Mort Cinder

Postat den

För några år sedan dök för första gången den argentinska klassikern El Eternauta upp på engelska i en mycket snygg utgåva från Fantagraphics. Jag blev positivt överraskad över hur intressant den var att läsa, inte bara som en klassiker utan som en också idag bra serie, vissa ålderdomliga skavanker till trots. Så jag blev sugen på att få läsa fler serier skriva av Héctor Germán Oesterheld (för det var manuset som var vassast), och därför är det glädjande att se att hans Mort Cinder, en nästan lika klassisk serie, nu också översatts, återigen tack vare Fantagraphics.

Om El Eternauta är en science fiction-serie med politisk inriktning (åtminstone i tolkningen av den; den går också utmärkt att läsa utan att göra paralleller till dåtidens Argentina) är Mort Cinder en skräckserie med humanistisk inriktning. Eller, den börjar åtminstone som en skräckserie som skulle passat perfekt in i tidningar som förlaget Warrens 60-talsmagasin (Creepy, Eerie, med flera; på svenska som Chock): Svartvitt, mycket suggestivt tecknat av Alberto Breccia, med en krypande stämning och egentligen aldrig helt förklarad intrig där antikhandlaren Ezra Winston obönhörligt leds av okända krafter till graven där Mort Cinder, en nyligen avrättad mördare, ligger. Breccia tecknar bra i början och efterhand fantastiskt och Oesterhelds manus är genuint skrämmande, med Ezra som den hjälplösa människan som dras in i någonting han inte förstår.

Den första episoden är huvudsakligen tecknad i liggande format

Vackert så, och efter att den första långa historien avslutas efter drygt en tredjedel av boken förväntade jag mig att den skulle fortsätta på ett liknande vis. Dvs, verkligt bra, framförallt tack vare Breccias bidrag, men kanske inte mycket mer än en bra berättad traditionell skräckis (inklusive dessas vanligtvis halvdana slut).

Men där hade jag fel, för vad som sedan följer är någonting annat och ännu bättre, nämligen åtta kortare historier där Mort för Ezra berättar om sina tidigare liv. Första världskriget, slaget vid Thermopyle (för den serieintresserade är det givande att jämföra med Frank Millers 300 som skildrar samma episod), uppförandet av Babels torn; Mort Cinder har varit överallt. Och han har så gott som alltid varit en vanlig person för det här är sällan hjälteberättelser utan istället tragedier (oftast) i det lilla formatet. Det är inte en värld som ska räddas eller gå under utan ”bara” ett liv eller två, och det behöver inte heller vara ”viktiga” personer.

Kanske tydligast skildras det i de två berättelserna som utspelar sig i ett fängelse i Oklahoma 1925, där Mort Cinder är fängslad. De vars liv står på spel är några av hans medfångar; varför de (och Mort) är fängslade är oväsentligt för handlingen. Istället är det deras kamp för att överleva/fly från det helvete de befinner sig i som är navet i berättelsen. De är inte skildrade som några oskyldiga duvungar, men de är likafullt människor, de med.

Jag uttrycker mig kanske lite klumpigt, åtminstone mycket klumpigare än vad Oesterheld gör, och får serien att låta pekpinnemässig men det är helt fel för sådana lyser med sin frånvaro. Det är istället grundtonen i serien som är just humanistisk, och det är kanske inte vad jag väntade mig efter de första nittio sidornas skräck 😉

Jag gillade som sagt El Eternauta, men den var ändå en serie som kräver att läsaren kan ha överseende med de mer pulpartade inslagen som känns som de mer hörde hemma i Alex Raymonds Blixt Gordon. Men vad gäller Mort Cinder behövs inga brasklappar för det här är en serie som är ruskigt bra, och att den har 50 år på nacken märks inte alls. Och, igen, Oesterhelds manus är verkligen bra, men det mest imponerande är nog ändå Breccia. Han varierar sin stil och är lika skicklig på dem alla, och reproduktionen i boken är så gott som alltid fantastisk; det ser nästan ut som om en del sidor är tryckta efter originalsidorna, så väl ser man Breccias streck, toningar, med mera. Och om det inte räckte som beröm vad gäller utgåvan måste jag också tillägga att omslagets kombination av hårdhet, mjukhet och tjocklek är en fröjd i handen. Kanske inte det allra viktigaste när det gäller en bok, men likaväl sant!

Kan köpas bl.a. här:

PS: Dagens bilder är tagna från den digitala utgåvan, men det här är definitivt en gång då den fysiska version är klart överlägsen. Inte bara för den redan nämnda excellenta känslan av att hålla i boken, utan också för att de digitala sidorna kan se lite för hårda ut, för sterila. IMHO, naturligtvis!

The Eternaut

Postat den

Årets sista dagar och till slut blev det lite snö här i Stockholm. Så varför inte några ord om en klassisk serie där oväntad snö spelar en stor roll: The Eternaut (i original El Eternauta), skriven av Héctor German Oesterheld och illustrerad av Francisco Solano López, den kanske mest berömda av alla sydamerikanska serier.

The Eternaut är en serie som jag hört talas om många gånger; som den stora klassikern inom argentinska serier; som ett politiskt inlägg mot militärdiktatur; som en science fiction-serie som var långt före sin tid. Vad jag däremot aldrig vetat är vad den egentligen handlar om, men nu, i och med att Fantagraphics äntligen översatt originalversionen från 1957-59 (Oesterheld gjorde 1969 en remake med teckningar av Alberto Breccia), har jag så fått chansen att bilda mig min egen uppfattning.

Erkännande: Jag hade inte så höga förhoppningar om en underhållande serie utan var mest inriktad på en ”viktig” serie, en som måhända haft stort inflytande och som nog mest skulle läsas för dess historiska roll. När jag fått hem boken och kollat snabbt i den var känslan densamma, den utmärkta bokdesignen till trots (boken kommer i ett speciellt kartongomslag och ett specialdesignat omslag som på ett smart sätt förmedlar den instängda känslan det innebär att på grund av en giftig atmosfär tvingas bära ett cyklop på land).

Men när jag väl började läsa blev jag glatt överraskad: Visst är sidorna belamrade med text, och visst är den yttre sf-handling precis som de sydamerikanska sf-romaner jag läst besynnerligt gammeldags, med starka drag av tidig pulplitteratur, men Oesterhelds prosa är suggestiv och historien har sin styrka i känslan av den pågående katastrofen, av den hopplöshet som långsamt faller över människorna i Buenos Aires tillsammans med den evigt fallande ”snön”:

Eternaut - Snö

Snön som omedelbart dödar alla som kommer i kontakt med den visar sig snart bara vara det första hotet av flera som huvudpersonen Juan Salvo får tampas med i sin hemstad Buenos Aires: Efter snön är det de andra människorna som är det stora hotet (tänk alla efter katastrofen-skildringar där civilisationen snabbt bryter samman), men senare är det snöns upphovsmakare, en utomjordisk invasionsstyrka, som han tillsammans med de få överlevande måste kämpa emot.

Det här skulle kunna ha blivit en rätt fånig historia, med utomjordingar som ofta påminner om de man kan se i serier som Blixt Gordon (dvs lätt genomskinliga varianter på vanliga jordiska djur, människoliknande intelligenta varelser som är mycket lika människor, osv) och den typiska hjältens kamp mot en på pappret övermäktig motståndare. Men det är inte den historien Oesterheld & López vill berätta för här är motståndaren inte bara övermäktig på pappret utan också i verkligheten: De små segrar som ibland uppnås känns alltid som om de i grunden är meningslösa, som myggans bett på elefanten.

Och till känslan av uppgivenhet bidrar också att hoten ofta är ogripbara, osynliga, från den tysta och vackra snön som dödar snabbt som blixten via den skakande marken när (dittills) okända krafter raserar hus i staden till de okroppsliga intellekten som styr invasionen. När det blir mer fysiska drabbningar, som regelrätta strider, känns det ibland som att kanske, kanske kan det här lösa sig, och människorna fylls av hopp, men det är bara tillfälligt.

Deppigt värre, med andra ord, men bra läsning, och bra illustrerat av López i en realistiskt stil utan krusiduller. Jag föredrar när historien utspelar sig i det lilla, som när Juan diskuterar med andra om vad man kan göra eller bara filosoferar själv över världen och vad som hänt/händer med den, och hur han och hans familj ska överleva; när till exempel de gigantiska Gurbo, en elefantliknande varelse, dyker upp känns det genast mindre suggestivt och vi är tillbaka i Blixt Gordons rike.

Politiken? Jo, den finns också där men egentligen bara som en känsla av maktlöshet inför grymma utomstående makter där den enda chansen som finns är att tillsammans kämpa mot den, även om oddsen är emot dig. Så räkna inte med några tydliga pekpinnar här eftersom det som finns är mer subtilt, med en invasion utifrån som du inte kan försvara dig ifrån (tänk USA eller den nationella militären) och en allmän undergångskänsla.

Eternaut - Fångar

Och hur är det med klassikerstatusen, är den välförtjänt?

Jodå, det är den allt. Det här är en väldigt bra serie och förunderligt väl sammanhållen och mogen, speciellt med tanke på dess ålder. Med, som sagt, en bitvis besynnerligt gammal typ av science fiction à la osofistikerat 30-tal (eller kanske ännu äldre)  uppblandad med en långt mer modern variant där känslor, politik och filosofi är betydligt viktigare än strålpistoler. Givetvis är också den noggranna skildringen av Buenos Aires täckt av snö och invaderad av utomjordingar mumma för läsaren; den typen av igenkänning är även den ett stort plus för lokala läsare. Att den i hela Sydamerika också blivit en symbol för kampen mot militärdiktaturer och USAs ingripanden förstår jag också för den tolkningen är alls inte långsökt.

Men framförallt är det bra underhållning; de 350 texttunga sidor slukades i ett nafs, och själv skulle jag gärna läsa både den senare remaken och även uppföljaren som Oesterheld gjorde på 70-talet 🙂