Etikettarkiv: Olivia Skoglund

SIS 2019: Vardagliga fanzin

Postat den

Jag tror nästan det knepigaste varje gång jag ska skriva om fanzin är om jag ska kalla ett exemplar för fanzin, fanzine, eller fansin. Just idag känner jag egentligen mest för fanzine, men eftersom jag tror jag helt konsekvent hållit mig till fanzin när det handlat om SIS (Stockholms internationella seriefestival) så får jag väl fortsätta med det. Grumble.

Hur som, festivalen gick av stapeln i helgen som gick, och den här gången var det Konstfacks lokaler i Telefonplan som användes, på grund av renoveringar av Kulturhuset. Jag var lite oroligt innan för att det skulle innebära betydligt färre besökare men trevligt nog hade jag helt fel; det var gott om folk där, åtminstone de timmar jag besökte festivalen lördag och söndag.

Och fanzin fanns det också gott om! Jag gjorde som jag brukar, dvs vandrade runt, tittade på fanzin (och som jag skrivit förut känns det alltid lite knepigt; jag får så dåligt samvete om jag tittar i ett och sedan inte köper det att jag måste samla mod innan jag börjar titta…), och köpte en del. Fast också som vanligt tycker jag nu, i efterhand, att jag borde köpt fler: Jag brukar gilla de flesta, och eftersom det inte är så ofta ett sånt här stort utbud visas upp borde jag ta chansen. Men-men, det blev ett tiotal iallafall, och i år tänkte jag ta upp alla i två separata inlägg. Så det är väl lika bra att börja med dagens serier dvs de som fokuserar på

Vardags- och privatlivet

Bara lite, bara ibland

Först ut får bli en gammal favorit, nämligen Jenny Berggrund som nu tänker fortsätta med serierna om Ink och hennes vänner och som därför släppt fanzinet Bara lite, bara ibland som ett smakprov på vad som komma skall. Jag tror att jag köpte de första fanzinen med Ink första gången jag var på SIS (eller SPX som det hette då, har jag för mig) för mer än 10 år sedan, så det är en långkörare. Och dessutom en serie som samlats ihop i albumet Med eller utan dig som kom ut för sex år sedan så det har varit en ganska lång paus, minst sagt 😉

Det betydde också att jag ärligt talat inte kom ihåg mycket av vem som var vem och vad som hänt, så jag fick läsa om Med eller utan dig igen. Trevligt att träffa gamla bekanta igen, och samma sak kan jag säga om fanzinet. Med sina blygsamma åtta sidor hinner inte mycket hända, och jag tycker att det syns lite grann på teckningarna att det är länge sen sist; personteckningarna är inte riktigt lika säkra och igenkännliga som de var i avslutningen av Med eller utan dig. Men det viktiga med fanzinet är det som utlovas på insidan av omslaget: Ett löfte om att det skall kommer mera. Så det är väl bara att vänta till nästa SIS antar jag!

Känn pressen

Ett till tunt fanzin, med åtta sidor teckningar, med Marre Huss bakom pennan. Om jag ska försöka beskriva det så kanske humoristisk vardagsångest i strippform passar bäst? Egentligen är det för få sidor för att jag på ett rättvist sätt ska kunna bedöma serierna, men jag hinner iallafall märka att teckningarna inte räds för att ge sig i kast med alla möjliga slags känslor (det kan vara lite si och så med sånt annars, där till och med så kompetenta tecknare som Adrian Tomine i stort sett helt undviker ansiktsuttryck som inte präglas av depression eller livsleda), och att jag gillar när den här typen av egentligen deppigt innehåll presenteras med galghumor.

Jag har läst alldeles för många deprimerande skildringar av vardagen som har varit alltför generiska, med alldeles för mycket inslag av sånt jag redan läst, presenterat på ett småtrist uppgivet sätt. Därför är det skönt att se liknande material presenterat med en annan infallsvinkel: Humor, ett överskott av energi, eller någonting annat som gör det lite mer personligt. Och tummen upp för ett utmärkt omslag 🙂

Samtidigt i Grodvik

Här är ett prima exempel på nackdelen med att rådda runt så planlöst som jag gör på SIS och att jag inte läser inköpta fanzin förrän senare: Jag köpte första delen i Elias Olssons Samtidigt i Grodvik som heter Sömnbrist och tristess, gillade den, men nu dröjer det väl ungefär ett år innan jag ser till del två & tre. Men jag kan ju iofs läsa hela serien på http://grodvik.tumblr.com tills dess.

Samtidigt i Grodvik är en mycket ambitiös serie som ger sig i kast med att via fiktion (hurra, säger jag som den fiktionsälskare jag är!) ge en bild av dagens Sverige via Hanna, en rätt uttråkad kvinna som totalt saknar mening i livet. Jobba-äta-Netflix-sova, repeat until death, ungefär. Och givetvis är jobbet inget som ger mening; hennes uppgifter är diffusa i en roll som blandar administration/vaktmästeri/IT-support/alltiallo på den lokala högskolan. Det mest spännande som händer i den här tidningen är ett besök på IKEA, och en övernattningskonferens med jobbet där Hanna konfronteras med organisations-klyschor som vore hon förflyttad till Dilbert.

Vad uppskattade jag i Grodvik? Ambitionen, både till omfång (48 sidor i den här tidningen, och tillsammans med de övriga delarna en riktigt lång historia) och utförande (riktigt bra tryck på bra papper), men framförallt ett inslag som det tar ett tag att märka: Humorn. Lågmäld och sällan explicit, som syns mest av allt på konferensen, i scener som den där Hanna blir den som slumpvist väljs ut att presentera gruppens resultat när de brainstormat om hur Grodvik ska bli världsledande till år 2025; givetvis ett absurt mål, och kanske ännu mer när det handlar om hur administrationen ska se till att så blir fallet:

Sen också en eloge för proffsiga teckningar. Jag kom lustigt nog att tänka på en gammal svensk favorit: Johan Höjers serie Snövita stålar. Tuschningen och människornas utseende är nog det som förorsakar associationen, eftersom andra saker skiljer sig som att Höjer premierar rörelse och fart i sin actionserie, medan Olsson snarast fokuserar på det statiska i sin mer vardagsgråa serie.

Jag är faktiskt inget pervo!

Det där med att jag ibland är dålig på att planera och därför ibland bara får ett fanzin med mig hem när jag borde köpt fler? Här är ett exempel till: Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo!. Jag kommer ihåg från bordet att det fanns fler fanzin men det blev bara ett och det var synd för det här är ett sånt där rått, mycket personligt och energiskt fanzin som jag alltid gillar att hitta. Från tidigare SIS finns exempel som Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud, Det första ragget, med flera; alla serier där det rena hantverket kanske inte är det allra stadigaste men det känns inte så viktigt eftersom innehållet istället lever på drivet.

Jag visste det inte när jag köpte tidningen men jag har faktiskt skrivit om Skoglunds serier förut, närmare bestämt förra SIS jag var på. Då handlade det om två charmiga fanzin som spretade åt alla håll, med serier som glatt ignorerade logik och handling när de kände för det. Jag är faktiskt inget pervo! är mer fokuserad, med serier som handlar om Olivias (som jag brukar använder jag efternamn för serieskaparen, förnamn för personen i serien när de har samma namn) liv som trans.

Knöligt, svårt och en omgivning som inte precis alltid gör det lättare, men serierna är inte deppiga utan mestadels energiskt och aggressivt roliga. Som hur man kan resonera framför chipshyllan: Är det en begynnande ”kvinnlig” vikt-noja att fundera på om man ska köpa vanliga chips eller hälsosamma grönkålschips, och hur agera? Eller så tänker man lite mer kreativt:

Fanzinet är kort men väldigt kul, så jag får väl se till att jag blir bättre på att komma ihåg vilka serieskapare jag redan läst och uppskattat till nästa års SIS, och sen kanske köpa > 1 tidning skapade av de som är bra. Smart plan!

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.