Etikettarkiv: Orbital

Orbital: Nu på svenska

Postat den

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok som innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta 🙂 Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt 🙂

Korta lästips: Orbital 5+6

Postat den

Orbital 6 - cover

Tredje gången jag skriver om Sylvain Runberg (text) och Serge Pellés (teckningar) serie Orbital, tredje gången jag rekommenderar den.

Album 5 & 6 (kallade Justice & Resistance, respektive) bildar den tredje (naturligtvis…) historien om de två agenterna Caleb och Mezoke och blir än mer politisk än de föregående: Efter nästan-katastrofen i Kuala Lumpur  i den föregående historien tar den jordbo-hatande rådsledamoten Ekkhlid chansen att åtala de båda men med den egentliga planen att störta den nuvarande ledaren av konfederationen. Dessutom visar sig både Caleb och Mezokes gamla liv, innan de blev agenter, dölja hemligheter som också har sin roll i det politiska spelet.

Bra igen, både manus och teckningar, med en tät och fascinerande historia som gör att våra huvudpersoner blir mer tredimensionella i och med att vi får se reda på mer om vilka de var förut och hur de blev de de nu är, och teckningar som fortsätter att ha en bra sense of wonder (även om jag gärna skulle se ett tryck som hade lite starkare färger, blir en smula urvattnat här ibland).

Orbital ep 3 - justice

Dagens bilder är från den digitala utgåvan, med betydligt mer mättade färger än den fysiska

Men lite synd är det att i och med att politiken blir viktigare så blir det mindre plats för det fascinerande myllret av diverse utomjordisk flora och fauna (och jag-vet-inte-vad), som varosashen i en tidigare episod, en av de mer suggestiva utomjordingar jag sett på länge. Politik kan jag läsa om varsomhelst, medan nya varelser som varosasher inte växer på träd!

Dock, som sagt, fortfarande utmärkt underhållande science fiction, och med två inslag som får lite extra beröm för mig:

  • Det ser ut som det är goda chanser att nästa episod kommer att ha en ny varelse, neuronomen, som en viktig del
  • En kosmisk science fiction-historia där upplösningen utspelas i Stockholms stadshus är förstås alltid välkommen

Orbital ep 3 - fight

Fortsatt bra sf: Orbital

Postat den

Ser man på: Album 3 & 4 i serien Orbital med de engelska titlarna Nomads och Ravages, skriven av Sylvain Runberg och tecknad av Serge Pellé, är om något snäppet bättre än den första historien, och det kan man sannerligen inte alltid säga. För den som inte läst serien innan kan jag referera till min tidigare recension; mycket kortfattat är det science fiction av den klassiska typen som erbjuds, där album 1 & 2 berättade historien om hur Jorden om några hundra år efter stora inre stridigheter slutligen gått med i den stora galaktiska konfederationen, och mer specifikt om huvudpersonen Caleb Swanys roll som diplomatisk agent.

Efter att ha klarat av sitt första uppdrag blir Swany och hans kompanjon Mezokes nya uppdrag att ge sig av till Jorden för att där övervaka en fredsceremoni. Men de som protesterade mot medlemskapet i federationen ser det som en chans att förstöra det fortfarande sköra bandet, och dessutom har några utomjordiska nomader slagit sig ner i närheten av Kuala Lumpur där ceremonin ska hållas. Nomaderna är fredliga men det verkar som om inte alla som följt med dem också är det…

Vad som blivit bättre i serien är en smula paradoxalt, med tanke på att handlingen nu flyttat till Jorden från planeten Senestam, skildring av utomjordiska varelser. Här är dessa både betydligt mer fantasirikt skildrade, och åtminstone en av dem (spoiler att avslöja vem, men det är uppenbart när man läst serien) skulle utan tveka platsa i Linda och Valentin, en serie känd för sina egendomliga varelser. Även teckningsmässigt lyckas Pellé bättre den här gången, med en del rejält suggestiva bilder.

Dessutom är den politiska delen av intrigen intressantare, nu när Runberg redan har stökat undan all den nödvändiga bakgrunden som ibland gjorde den första episoden lite väl fullmatad med handling. Ett plus också till skildringen av utomjordingarna som bosatt sig i Kuala Lumpur; det är inte en viktig del av handlingen men de utgör en bra detalj som gör att hela skildringen av vad som hänt med Jorden efter att man fått kontakt med andra världar känns mer fullödig.

Nu är det också svårt att inte jämföra med Linda och Valentin: En galaktisk federation. Politik. Fascinerande och svårförståeliga varelser. Ett agentpar i huvudrollen, där mannen har en tendens att följa order även när det inte är några bra order som ges, medan kvinnan/sandjarren har ett mer moraliskt sätt att resonera. Alldeles säkert har Runberg/Pellé inspirerats åtminstone delvis av LoV och det gör de rätt i; den här typen av serier är sorgligt underrepresenterade tycker jag. Därför hoppas jag också att det blir fler avsnitt men jag är inte säker eftersom avslutningen av det här skulle kunna vara avslutningen av hela serien. Vi får väl se, helt enkelt!

Orbital

Postat den

Ser man på, en till läsbar science fiction-serie, att läggas till den sorgligt lilla högen. Den här gången är det en serie i typisk fransk stil som skulle ha varit perfekt för en tidning som Heavy Metal, om den nu inte hade övergett alla aspirationer på att publicera bra historier (om serien nu inte råkar ha mängder av halv/helnakna kvinnor, i vilket fall man ibland gör ett undantag)…

Här är det framtids-sf som gäller; närmare bestämt är året 2298 och Jorden har efter stora inre stridigheter anslutit sig till en galaktisk konfederation med 781 andra intelligenta raser. Men många av dem är inte alltför förtjusta i att människorna har släppts in i gemenskapen eftersom de är en smula efterblivna teknologiskt och dessutom krigiskt sinnade, vilket de visade när de startade ett anfallskrig mot sandjarrerna, ett annat folk som är med i konfederationen. Efter att kriget stoppats av konfederationens styrkor försöker man att återanpassa människorna, trots de dubier som finns.

Precis som det låter är serien av den mer seriösa typen av science fiction, med en ambition att skildra inte bara ett enklare äventyr utan en hel civilisation. Den första historien, utgiven i två delar på engelska (Scars och Ruptures) följer Caleb och Mezoke, en människa respektive sandjarr, de första antagna av sina raser som special-agenter knutna till den diplomatiska kåren, och deras första uppdrag: Medla fred mellan en antagonistisk grupp människor och jävloderna (försvenskning av raserna här; Sandjarr och Jävlods på engelska…).

Handlingsmässigt är det en aktion-inriktad serie med stora inslag av politik. Författaren Sylvain Runberg (fransman, men tydligen ihop med en svenska så han tillbringar halva tiden i Sverige; om efternamnet kommer sig därav har jag ingen aning om) använder sig ofta av klipp i handlingen, och när jag läste serien insåg jag hur ovanligt det faktiskt är i serier av den här typen. Nästan alla tenderar att följa en eller ett fåtal huvudpersoner slaviskt, och att som här då och då flytta handlingen någon helt annanstans är något udda. På ett bra sätt, definitivt; det ger serien en egen och mer dramatisk känsla. Det är handfast, bra berättad action i en science fiction-miljö utan alltför stora krusiduller, som har ett slut som är för mycket deus ex machina för sitt eget bästa.

Teckningsmässigt är det adekvat. Inte upphetsande, inte dåligt, men det känns som om jag läst många serier som sett ut precis som Serge Pellés teckningar gör här. Andra delen är en gnutta bättre, men jag skulle gärna sett en intressantare tecknare ge sig i kast med manuset.

Hur är det då med de rena science fiction-delarna av historien?

Bra: Människorna framställs varken som smartare eller godare än de andra varelserna. De är lite primitiva och en smula våldsamma, men det är ingenting speciellt med dem, jämfört med andra. Det är alltför vanligt att även om människorna kanske för tillfället har sämre teknologi så skildras de ändå i science fiction som någonting unikt; ibland bra unikt (till exempel smartare än alla andra), ibland dåligt unikt (till exempel våldsammare än alla andra), men de utmärker sig alltid. Som exempel på nyare sf där det är fallet kan jag nämna de utmärkta böckerna i John Scalzis Old Man’s War-svit, där Vintergatan innehåller tusentals intelligenser och människan trots halvdan teknologi ändå visar sig vara absolut avgörande för den galaktiska fred som till slut infinner sig. Bra böcker, som sagt, men mycket traditionella.

Dåligt: Det är lite klent med fantasin när det gäller intelligenta utomjordiska varelser. De ser alla ut som någonting från Star Trek / Babylon 5, det vill säga människor i taskiga masker. När man har en obegränsad specialeffektsbudget så borde man kunna prestera någonting roligare än det här, men det kanske är Pellés begränsningar som slår till.

Med lite tur fortsätter förlaget Cinebook att översätta Orbital; den andra sviten, som också består av två album, är redan under utgivning på franska. Jag är alltid partisk när det gäller science fiction-serier, så jag vill gärna läsa fler delar av den här inte alltför originella men underhållande serien.

PS. Tänk inte ens på att bara köpa ena boken; det här borde bara varit en tjock bok eftersom det inte finns skuggan av avrundning i första boken, och inte en chans att följa med i handlingen om man hoppar in i den andra. DS.