Etikettarkiv: Peter Gross

The Unwritten: Slutrapport

Postat den

The Unwritten - Apocalypse 12 - cover

Dags för en del i den sällsynt förekommande följetongen ”Simon läser klart en längre serie som han skrivit om förut och kommenterar hur det var”: Mike Carey och Peter Gross (manus resp. teckningar) har precis avslutat sin serie The Unwritten efter 71 nummer och en serieroman, och jag har alltså läst hela klabbet och har några ord att säga :-)

Först det positiva: The Unwritten är smart skriven och idén med en pojke, Tom(my) Taylor, som är delvis riktig, delvis en fiktion, och tack vare det både kan påverka och påverkas av skönlitteraturens värld är inte alls dum. Det ger Carey chansen att exempelvis göra en pastisch på medeltida riddarlitteratur som interfolieras med det vardagliga och vulgära, alternativt att låta Taylor dyka upp i Jud SüßMoby Dick, eller andra klassiker, och väva ihop dem alla till en större berättelse.

Teckningarna är likaså skickliga och oftast underhållande, som den här sidan av Gross där huvudpersonerna söker efter den heliga graal:

The Unwritten - Graal

Eller den här sidan (layout Gross, teckningar Kurt Higgins) med Pauly Bruckner, en människa som i form av en kanin förvisats till Willowbanks Tales, några fiktiva barnböcker som är en blandning av Beatrix Potter och A A Milne:

The Unwritten - Pauly

Så, underhållande är det, tveklöst, och aptitligt presenterar. Men precis som när jag förra gången skrev om The Unwritten är det trots det med en känsla av lätt leda jag läser serien, och orsaken är densamma som då, fast nu ännu starkare: Den här typen av meta-litteratur finns det väldigt gott om och det gör att det ska mycket till för att det inte ska kännas som en trött upprepning:

  • Vad gäller humor är till exempel Jasper Ffordes böcker om Thursday Next överlägsna (och för den delen även när det blir allvarligare känslor inblandade).
  • För sense of wonder och fantasi finns det serier som Joe the Barbarian eller för den delen de första två delarna av Moore League of Extraordinary Gentlemen.
  • Till och med den ojämna Fables, en annan Vertigo-titel som kommit ut samtidigt med The Unwritten (och som också snart ska avslutas, skulle tro det blir en slutrapport där med) lyckas bättre med att leka med fiktion kontra verklighet, och att utnyttja möjligheterna.

Det finns en sak som skiljer ut The Unwritten från de redan nämnda alstren dock: Den tar sig själv på väldigt mycket allvar, och den gör anspråk på att handla om viktiga filosofiska spörsmål.

Och då är det synd att Carey är en så sällsynt ointressant filosof :-/

Serien igenom antyds det (eller sägs rätt ut) att världen styrs av någonting helt annat än vi tror, att det som är viktigt är oss fördolt. Vad är då den stora hemligheten, vad är det för filosofi som framförs i dessa 1500 sidor?

Jo, att 1) berättelser är viktigare än vi tror, och 2) författare har ett ansvar för sina påhittade karaktärer.

Tjena, liksom, det behövdes ju verkligen sägas för 1) är det ju ingen annan som någonsin har påpekat, och 2) är en verkligt allvarlig och viktig sak för fiktiva karaktärer är självklart minst lika viktiga som verkliga personer, eller hur?

Precis här har vi nog det stora skälet till att jag tycker The Unwritten är så mycket sämre än vad den på ytan verkar vara: De filosofiska inslagen som är en så stor del av serien (och allvarliga, humorn försvinner helt när detta ska behandlas) är antingen ytligare än vad som diskuteras på lunchen i gymnasiet, eller så har de redan tagits upp så mycket bättre på andra ställen (vad gäller punkt 2 så kan man till exempel läsa Grant Morrisons klassiska Animal Man #25 med dess dialog mellan Buddy Baker, alias Animal Man, och Grant Morrison själv).

Jag är rätt säker på att jag skulle gilla Carey bra mycket bättre om han helt struntade i filosofin och höll sig till fiktionen. De klart bästa inslagen i The Unwritten tycker jag är scenerna ur barnböckerna med Tommy Taylor och hans vänner i huvudrollerna. De påminner onekligen en hel del om andra barnböcker, som Harry Potter, Narnia med mera, men suggestiva är de; jag skulle gärna läsa mer av dem. Den serieroman som ingår, Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, är kanske det bästa i hela sviten.

Och med den lite udda slutklämmen, att det jag tycker bäst om i The Unwritten är de fiktiva inslagen i serien själv, är det dags att avsluta för dagen :-)

The Unwritten - Tommy Taylor and the Ship That Sank Twice - Demeter

Från Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, och ja, skeppet heter givetvis Demeter ;-)

 

Lite mindre navelskådning, tack!

Postat den

Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!

The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?

Existentiella problem under uppsegling

Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.

Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.

Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis  brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.

En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.

OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?

The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).

Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu?

Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat ;-) ). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!

Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.

Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut!

Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.

Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 202 andra följare