Etikettarkiv: Pierre Christin

Linda och Valentin: Samlade äventyr 4

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - omslag

Den fjärde samlingen av förlaget Cobolts utgivning av Christin och Mézières science fiction-klassiker Linda och Valentin har dykt upp, och den innehåller det som på många sätt är höjdpunkten i hela serien. Så låt mig sätta igång med genomgången av vad vi erbjuds i den här boken!

Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos: Den första historien är den hittills längsta i Linda och Valentin och spänner över två album. Och det är inte bara omfånget som är ambitiösare än vanligt för här satsar man stort: Det kosmiska är mer kosmiskt än någonsin, insatsen är högre (även om det inte är förrän i nästa historia som det klargörs exakt hur stor den är), och våra två huvudpersoners relation är för första gången någonting som verkligen känns som om den är någonting riktigt, som om det är verkliga människor vi läser om.

Stora idéer, och som tur är lyckas Christin & Mézières också ro iland det hela.

Först, det mest uppenbara: Teckningarna i serien har aldrig varit bättre än här, och ärligt talat blir de aldrig riktigt lika bra igen. Mézières layouter är lössläppta men ändå under kontroll här; som vanligt befinner sig Linda och Valentin på separata uppdrag historien igenom men där det tidigare skildrats på det konventionella sättet med några sidor om den ena, några om den andra, har vi här sidor som den här med en betydligt mer spektakulär övergång mellan de två:

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - övergång

Personligen tycker jag alla sidor där de två kommunicerar med varandra via tanken är hur lyckade som helst; Mezières har alltid gillat att leka med sidorna och här har han ett manus där det är fullkomligt naturligt att göra det.

Sen gillar jag också blandningen av de science fiction-miljöer som Linda rör sig i och de helt vardagliga (med vissa undantag) där Valentin befinner, på dagens (dvs, 80-talets) Jorden. Den där speciella känslan när vardagen plötslig (eller smygande!) invaderas av det Okända, det fantastiska, är väldigt suggestiv när det görs bra, som här.

Och även när det gäller det större känslospannet som krävs av tecknaren här, där personliga relationer för en gångs skull är väl så viktiga som den yttre handlingen, klaras också av med glans. För trots den spektakulära ytan, med en Linda som korsar galaxen för att spåra upp okända missdådare och en Valentin som spårar upp energimonster i Frankrike och USA, så är det här en historia där mycket av spänningen finns mellan Linda och Valentin själva.

Berättelsen i sig är återigen en där Christin inte gör det enkelt för läsaren: När serien börjar har handlingen redan pågått ett bra tag, och vi slängs in i den utan att initialt få reda på varför Linda och Valentin gör det de gör, men långsamt får vi reda på mera. Föga förvånande är det Linda som har hand om det större problemet, orsaken till allting, medan Valentin får finna sig i att försöka lindra verkningarna.

Redan i tidigare album har det ju varit så att Linda varit den som tänkt djupare, och här accentueras det gång på gång, med en Valentin som beklagar sig över att ingen tilltror honom att förstå vad som pågår (Albert, en herre han jobbar tillsammans med på Jorden, är en vänlig själ men han håller nog med om den bilden av Valentin) och en Linda som nästan varje gång de talas vid över ljusåren ger honom gliringar.

Det är ärligt talat nästan så att hon känns lite elak här, när hon varje gång påpekar att han inte hört av sig i tid, för att inte tala om vad han har för sig när hon inte är i närheten (se bilden härovan). Men hon har också rätt för Valentin är verkligen inte i  högform här, och beter sig rätt uschligt ibland. Inte illa ment, men obetänksamt.

Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar: Den andra historien i boken omfattar också den två album, och det handlar dessutom om en direkt fortsättningen på den första, så egentligen är det här fyra album som tillsammans helt förändrar förutsättningarna för Linda och Valentin. Vad exakt som händer tänker jag inte berätta mer om (tji spoilers, m a o) mer än att säga att efter den första historiens stringens och tajta berättelse är det här en betydligt mindre allvarlig historia, där det första albumet bara handlar om att samla ihop den grupp varelser som i det andra albumet ska ta reda på vad som pågår med Jorden och dess atomvapen.

Så nu när jag tänkte skriva några ord om boken som helhet är det för en gångs skull en riktig helhet det handlar om, en lång historia på några hundra sidor (det här är den enda samlingen som kommer innehålla fyra album, alla övriga innehåller/kommer innehålla tre) 🙂

Som sagt, igen, den första historien här är superb. High concept science fiction, med en upplösning som passar bra in på de teman som serien alltid innehållit, och allvar av ett annat slag än vi sett förut. Tidigare har album som Härskarens fåglar visserligen varit gravallvarliga men samtidigt har allvaret varit ganska ytligt, ett (övertydligt) politiskt budskap men ingenting mera. Här finns budskap, onekligen, men mer dolda, och den egentligen inte förut skildrade relationen mellan Linda och Valentin verkar plötsligt vara i fara, den är inte längre en sån där löjligt enkel sak som ingen behöver bekymra sig om, för här har handlingar också följder.

Plus att det är uppfriskande med hur olika de tvås upplevelser skildras. Valentins äventyr ser ut ”som vanligt”, dvs ungefär som i de tidigare albumen, men Lindas är en blandning av storslagna vyer och de mest vardagliga detaljer, allt berättat i jag-form för den stackars Valentin som har huvudvärk och därför har svårt att följa med.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Linda

Allvaret till trots, tro därmed inte att serien inte är rolig för det är den också, bara att det introduceras nya inslag i serien och att serien här, i just den här episoden, inte längre är en typisk fransk komisk äventyrsserie utan någonting mer, och mer inriktat på en vuxnare läsekrets (med sex som ett naturligt inslag, båda att det skildras mer öppet och att det är mer komplicerat). Så högsta betyg!

Och därför är det lite tråkigt att läsa den andra historien. Den är inte dålig, egentligen, för jag skulle definitivt säga att den hör till de bättre albumen i hela sviten, med mycket charm och humor. Men det där vuxna, det som komplicerar, har här försvunnit igen: När Linda och Valentin för första gången sedan just Härskarens fåglar agerar tillsammans i ett album så har det gnissel som syntes till i den första historien helt tystnat. I sig förstås OK eftersom de kanske pratat om det, men det känns också som om relationen faller tillbaka till den där simpla där allt är enkelt igen. Visst, det är tydligare att det är ett par än i de tidiga albumen (bra!) men det är också allt.

Lustigt nog känns också teckningarna enklare här, och inte på ett helt bra sätt. Det finns finfina sidor här med, men de blir aldrig riktigt lika tunga och fantasieggande. Delvis tror jag att färgläggaren Évelyne Tranlé bidrar, med färger som är något mindre mättade och även mindre expressionistiska, och tillsammans blir det, för mig, en serie som ser lite tråkigare ut att titta på.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Arktis

Att jag sen tycker att upplösningen känns alltför flat, med sin halvdana new age-SF-twist, gör förstås inte det hela bättre.

Men att jag inte är så förtjust i den senare historien i boken har nog allra mest att göra med att jag tycker att den första är så genuint bra att minsta missräkning i den andra känns så mycket mera. Så läs, för allt i världen, för här finns riktigt bra science fiction!

Linda och Valentin: Rymdstigar

Postat den

Linda och Valentin - Rymdstigar - omslag

När jag väl börjat skriva om en viss serie blir det lätt så att jag sen tar upp alla album allteftersom de kommer ut, oavsett om de förtjänar det (Usagi Yojimbo) eller inte (Sigges lagun, där jag gudskelov lyckats bryta (o)vanan). Dagens album hör definitivt till de förra: Linda och Valentin – Rymdstigar, utgivet på Cobolt liksom de övriga aktuella Linda och Valentin-böckerna. Inte egentligen för att innehållet är fantastiskt, utan för att en viktig lucka täpps igen i den svenska utgivningen i och med den här boken 🙂

LoV – Rymdstigar är en samling av sju korta historier med våra science fiction-vänner som ursprungligen publicerades i en fransk pockettidning 1969-70. Eller, ”vänner” är kanske inte helt rättvisande med tanke på att det här mestadels är en enmansshow med Valentin i huvudrollen. Det beror nog dels på att seriens franska titel bara innehåller hans namn och att de här serierna nog var tänkta att läsas av mer tillfällighetsläsare, med tanke på de korta avslutade historierna (16 sidor / episod), och därför är mer strömlinjeformade, men också för att de tämligen enkla berättelserna passar bäst till Valentins sinnelag; han är ändå den mer klassiska äventyrshjälten av de två. Plus förstås den enklaste förklaringen som är att Linda vid den här tiden ännu inte var den huvudperson hon senare blev 🙂

Linda och Valentin - Rymdstigar - första sidan

Första sidan av det första avsnittet

Hur som haver, vad boken innehåller är alltså sju berättelser där Valentin får ett diplomatuppdrag av sin arbetsgivare Galaxity, där han ska utforska en främmande planet, där han och Linda (jodå, hon syns till ibland!) ska hjälpa några forskare att förstå hur en planet där själva rymdtiden löpt amok egentligen fungerar, med mera, med mera. Med det blygsamma sidantalet som ges är det pang på rödbetan (där rödbetan = plotten) som gäller, så berättelserna inleds oftast med en texttung sida som redogör för bakgrunden, innan handlingen kickar igång.

Vidare djupsinnigt och sofistikerat blir det aldrig; ifall en sensmoral finns är den enkelt sammanfattad, typ teknologer som är så självsäkra på teknikens överlägsenhet gentemot mer ”primitiva” kulturer att de helt missar vad som egentligen sker. Så typiska korta seriehistorier alltså, gärna med en liten knorr på slutet.

Och jag gillar det här; jag är helt medveten om att stor seriekonst är det inte, och för en som inte läst LoV förut är det säkert svårt att förstå varför man ska läsa serien, men det är en mysig läsning för gamla fans som jag. Jag har läst de flesta av de här historierna förut, i en dansk utgåva, men ärligt talat var det bara en av berättelserna som jag svagt kände igen, mer intryck gjorde de inte. Men det ligger också i sakens natur: En kort berättelse om en relativt enkel situation fastnar inte lika lätt som när ett helt album kan fördjupa sig i sitt ämne.

Bästa berättelse: Den avslutande Lustiga prover, om den tidigare nämnda planeten där tid och rymd inte fungerar som de brukar. Förutsägbar men ändå kaotisk är den uppsluppet lekfull på ett sätt som passar det korta formatet, och dessutom med ett charmigt icke-slut 🙂

Linda och Valentin - Rymdstigar - Lustiga prover

Från Lustiga prover

PS. Eftersom ursprungsformatet var mindre än vanligt är det här albumet också mindre än vanligt och tur är det; det syns att teckningarna är gjorda för ett mindre format och hade sidorna blåsts upp till en större storlek än här hade det inte sett bra ut, med tanke på att Méziéres pennstreck då hade sett skakiga ut. Redan som det är syns det, med personer som ibland ser en liten gnutta slarvigt tecknade ut, på grund av de uppenbart också mindre originalteckningarna. Så eventuell kritik mot det mindre formatet på boken göre sig icke besvär! DS.

Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 3 - omslag

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska 🙂

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Linda och Valentin - Ambassadören som försvann

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Linda och Valentin - Den falska världen

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med 🙂

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

  • Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
  • De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Linda och Valentin - Vårdagjämningens hjältar

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå 🙂

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 2

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 2 - omslag

Den andra samlingen av Linda och Valentin har precis dykt upp, och som jag nämnde i recensionen av den första boken är albumen den här gången några av de enligt mig svagare i serien.

Varför? Huvudsakligen för att det finns så mycket bra saker i dem men att de samtidigt är väldigt irriterande.

Hurdå? Det kommer nog framgå i min genomgång av serierna. Först lite om handlingen i dem alla (utan alltför många spoilers); allons-y!

Stjärnlös värld: Ett klassiskt sf-tema den här gången, med en ihålig värld där invånare lever på insidan av planetens skal och ”solen” är det glödande kärnan. Vetenskapligt såklart Hmmm! men det är som sagt en gammal god idé och här fungerar det ovanligt bra, med den suggestiva miljön som ett utmärkt inslag. Plus också för att planetens bräcklighet och obalans spelar roll i handlingen!

Linda och Valentin - Stjärnls värld - Strid

Precis som i många album delar Linda och Valentin på sig; Linda färdas till en av de två huvudstäderna i världen, Valentin till den andra (Christin gillar uppenbarligen manus där handlingen växlar mellan två platser, med tanke på hur ofta det händer i LoV), för att ta reda på varför de två civilisationerna befinner sig i ett evigt krig. Och som alltid är Mézières fantasifulla teckningar ett starkt bidragande skäl till att serien är så trevlig att läsa, med diverse underliga varelser och miljöer.

Kampen om Teknorog: Teknorog är en gigantisk planet som utgör basen för Jordens rymdimperiums tillgångar av sällsynta grundämnen, mat, och energi, och den är därför också genomreglerad. Så när ursprungsbefolkningen som varit trodd utdöd men egentligen bara tagit sig en kortare semester på några tusen år återvänder och glatt ignorerar jordborna blir det något av kulturernas kamp.

Linda och Valentin - Kampen om Teknorog - Fiske

Igen är det miljöerna som briljerar här, både de högteknologiska terrestriella men ännu mer Teknorogs egen natur. Så full poäng till Mézières, lite mindre till Christin eftersom manuset den gången känns alltför enkelt.

Härskarens fåglar: Återigen är det bästa teckningarna, men här är inte heller Mézières i högform i den här berättelsen om en planet som är extremt toppstyrd, med den aldrig sedda men alltid åtlydda och straffande Härskaren som tvingar allt och alla att jobba för hans omättliga aptit.

Linda och Valentin - Härskarens fåglar - Ritual

Förutom de problem som nämns längre fram finns det någonting grått och lite småtrist över det här albumet tycker jag. Den sprudlande känslan av att allt är möjligt som ändå finns i de andra två saknas här; det känns rätt baktungt hela tiden. Teckningarna går också i samma stil, med en tråkigare monoton färgskala. Visst passar det på sitt sätt till berättelsen som är betydligt allvarligare och nästan helt utan lekfullhet, men jag gillar det inte.

Så, en snabb genomgång av handlingen i de tre albumen. Men jag har i min korta beskrivning inte tagit upp det som irriterar: De alltför övertydliga politiska inslagen.

I Stjärnlös värld är det könskampen som står i fokus (de två civilisationerna är ett patriarkat (Lindas stad) och ett matriarkat (Valentins)); i Kampen om Teknorog är det kolonialismen; i Härskarens fåglar är det kampen mot kapitalismen.

Det är inget fel på att ha ett politiskt budskap, men Christin är som sagt inte precis subtil här. Det är frustrerande när en så lovande science fiction-serie som de första albumen var förvandlas till en simpel propagandaskrift (Härskarens fåglar, med marginal värst i den meningen): Den oemotståndliga Härskaren som glupar i sig allting, aldrig nöjd, och som bara kan besegras genom att alla tillsammans står emot honom. Och när han fallit så måste givetvis faran med att segrarna själva tar hans plats nämnas (om jag ska vara cynisk så är det här Christins sätt att ursäkta folkmorden och övergreppen i Kina/Sovjet, det var rätt teori men segrarna gjorde sedan fel, så att säga).

De två första albumen lider också av liknande problem men inte i lika hög grad, men visst är det enerverande med den alltför förenklade bilden och framförallt de alltför enkla lösningarna på  riktigt svåra problem som presenteras där. Men de två har åtminstone också rikliga inslag av fantasi och annat, medan i Härskarens fåglar politiken tar över så gott som allt. Små bra detaljer finns, såklart, men…

Summa summarum är jag riktigt glad över att de här albumen finns tillgängliga på svenska igen, det hade jag nog aldrig trott om någon frågat för ett år sedan. De är inte de bästa LoV-serierna, men å andra sidan är de två kommande samlingarna desto bättre. Politiken finns kvar men i dem har Christin skruvat ner retoriken och låter läsaren tänka mer själv; de presenterar snarare problemen utan att samtidigt försöka presentera ett naivt svar på vad som ska göras.

Första delen kom lagom till SiS, andra delen lagom till Bokmässan; det verkar som om det nya (för Sverige) förlaget Cobolt tajmar sina utgåvor väl. Undrar om det innebär att det tredje dyker upp vid SiS nästa år 🙂

PS. En liten småsak jag irriterat mig på ändå sedan Kampen om Teknorog kom ut första gången på svenska: Den svenska titeln suger. Den franska, i direkt översättning Välkommen till Alflolol, känns betydligt bättre, med tanke på att poängen med albumet är att det handlar om hur ursprungsbefolkningens planet Alflolol har ockuperats av kolonialmakten Jorden, som också gett den ett annat namn, Teknorog. På något sätt känns det som att den svenska titelns val att välja kolonialmaktens namn är helt uppåt väggarna! Men nu heter albumet en gång för alla Kampen om Teknorog så jag tycker det är vettigt att behålla det i nyutgåvan; jag skulle bara önskat att om nu Carlsen If ville ha en mer action-betonad titel än det franska originalet hade man väl kunnat döpa boken till Kampen om Alflolol istället 🙂 DS.

PPS. Det måste sägas: De nytecknade omslagen på de här samlingsvolymerna är väldigt snygga. FYI! DS.

Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

Postat den

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - omslag

SiS 2014 är över så det närmaste inläggen kommer handla om vad jag hittade där (och kanske något inlägg om tillställningen i sig). Först ut på banan är också den bok jag först läste av de jag fick med mig hem: Volym 1 av den samlade utgåvan av Pierre Christin (manus) och Jean-Claude Mézières (teckningar) Linda och Valentin, den klassiska franska science fiction-serien. Jag har skrivit om serien förut då jag gick igenom dess utveckling från början till slut men utan att gå in på enskilda album, så den här gången blir det lite mer detaljerat är det tänkt. Men först några ord om den fysiska utgåvan 🙂

Förlaget bakom boken, Cobolt, har förut gett ut samma bok på danska tillsammans med många andra serier, varav jag recenserat en hel del här på bloggen. Men nu har Cobolt alltså glädjande nog börjat satsa på svensk utgivning också, där den här boken tillsammans med en Spirou-bok, Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man (recension av den svenska utgåvan kommer) är första vågen.

Tanken är att LoV-samlingarna ska komma med två böcker om året, med totalt sju böcker, så det är en ambitiös utgivningstakt. Men inledningen lovar gott: Det är bra tryck och bra papper, där det första som slog mig är hur mycket bättre och jämnare återgivningen av Évelyne Tranlés färger är jämfört med Carlsens äldre svenska utgåva där färgerna är betydligt mer (oavsiktligt) flammiga. Färgerna i LoV är framförallt i de tidigare albumen rätt impressionistisk så de är en viktig del av serien.

Sen har vi nyöversättningen av Tintin-översättaren Björn Wahlberg. Den gamla var gjord av Roland Adlerberth och är faktiskt rätt bra vilket inte är så förvånande med tanke på att även Adlerberths skönlitterära översättningar höll hög klass (jag menar, han lyckades till och med med konststycket att göra Tolkiens Silmarillion till en förträfflig bok på svenska!). Problemet med den äldre översättningen är snarast att Adlerberth liksom de flesta andra  70-talsöversättningarna av franska serier till svenska förenklade och förkortade en hel del, antagligen med syftet att anpassa serierna för en barnpublik. Kanske välmenande men knappast nödvändigt, med tanke på att barn förstår och snappar upp mycket mer än man ibland tror, plus såklart att originalets läsare klarade av läsningen utan problem. Wahlbergs översättning behåller däremot all information från originalet, och med tanke på hans insats för Tintin är det inte precis överraskande att den flyter på bra.

OK, nog om boken, till serierna!

Tre album plus en del redaktionellt material innehåller boken. I turordning:

De onda drömmarna: Det allra första äventyret är rätt annorlunda mot de andra, med en mycket enklare och inte så originell handling. Valentin får i uppdrag att jaga ifatt skurken Xombul, reser tillbaka till medeltiden, träffar Linda, och tillsammans ordnar de sen saken. Trevligt, javisst, och charmigt tecknat också, men det enda som sticker ut en smula jämfört med andra serier av samma typ från den här tiden är science fiction-bakgrunden.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - De onda drömmarna

Och just att Linda och Valentin är så uttalat science fiction är en sak som alltid gjort att jag gillat serien. Det är än i dag ovanligt med rena science fiction-serier; de allra flesta som nominellt sett hör till genren skulle lika gärna kunnat vara deckare, fantasy, eller någon annan genre. De onda drömmarna hör också till dessa: Historien skulle precis lika gärna kunnat utspelats helt på medeltiden, utan tidsresor osv som egentligen inte är nödvändiga. Men som sagt, fröna till en sf-serie såddes i albumet.

Det stigande vattnets stad: Nu blir det mer ren sf. Skurken Xombul är tillbaka (Christin undviker dock att göra honom till den eviga skurken à la Blake och Mortimers Olrik för det här är sista gången vi ser till honom) men nu har han en intressantare idé, nämligen att försöka rätta till alla fel (alltså, fel enligt Xombul…) i historien genom att använda en egen tidsmaskin.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - Det stigande vattnets stad

Fortfarande är dock Christin lite försiktig med sf-inslagen. De onda drömmarna utspelades på Jorden under medeltiden, medan Det stigande vattnets stad istället utspelas i den mycket nära framtiden i New York. Med andra ord, det är fortfarande rätt välbekanta miljöer som skildras. Men det här albumet är mycket mognare än det första, med intressanta bikaraktärer som den kriminella Sun Rae och två huvudpersoner som börjar få lite personliga egenskaper istället för att bara vara karbonkopior på de klassiska typerna Manlig hjälte + Ärtig sidekick. Ett bra album, tveklöst, som dessutom innehåller några sidor som var bortredigerade i den tidigare svenska utgåvan.

De tusen planeternas rike: Nu blir det rymden för hela slanten, av varianten där en främmande kultur och dess sociologi spelar en viktig roll. I förordet påpekas likheter med en del av Jack Vances romaner och det är en lyckad liknelse för det här samhället där tusen planeter delar samma sol påminner i sitt upplägg om Vances Alastor Cluster där tusentals planeter likaså delar ett relativt litet område. Det var en sf-idé som låg i tiden, bara några år skiljer Vance från det här albumet, och andra sf-författare som exempelvis Frank Herbert hade också börjat tänka i banor där ekologi och kultur var väl så viktigt som teknik. Så Christin var väl medveten om sf som litteratur, inte tu tal om annat.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - De tusen planeternas rike

Det som också märks i albumet är intresset för politik. Våra två huvudpersoner ska från början bara utforska världen men dras in i en revolt där underklassen gör uppror mot den utsugande överklassen. Det är inte en kapitalistisk överklass versus en arbetande underklass utan mer ett feodalsamhälle som skildras men 60-talets anda märks av, och i de följande albumen kommer det märkas ännu tydligare.

Men fortfarande är det här mer äventyr än politik, med de mystiska Kännarna som styr samhället medelst sina överlägsna kunskaper, rymdstrider med strålkanoner osv. Det känns lite konstigt för mig att Linda och Valentin utan betänkligheter använder sina mer avancerade vapen för att utplåna motståndarnas skepp, men jag misstänker att det även här är tidens anda som gör sig gällande: Mot förtryckare är våld ett självklart medel. Allt som allt ett bra album men trots de rikligare sf-inslagen (yay!) är det ett lite svagare album än Det stigande vattnets stad; handlingen är lite för fladdrig och ofokuserad, och jag tror att planetsystemet Syrten skulle behövt fler sidor på sig för att riktigt komma till liv.

Sammanfattningsvis:

  • Det är hur roligt som helst att Cobolt satsar på Sverige.
  • Linda och Valentin: Samlade äventyr 1 är en utmärkt start, med exemplariskt utförande och en serie som är väl värd att göras tillgänglig på svenska igen.
  • Jag gillar fortfarande science fiction-delarna bäst i Linda och Valentin; ju mer av dem, desto bättre tycker jag om serien.
  • Jag ser fram mot del två, trots att jag (spoiler!) tycker att albumen i den samlingen är bland de svagare i serien 🙂

Boken finns att köpa bland annat här:
Adlibris
Bokus

Nostalgi: Erindringer fra fremtiden

Postat den

Erindringer fra fremtiden - Omslag

För nästan exakt 3 år sedan trodde jag att jag hade läst mitt sista nya Linda och Valentin-album. Serien var avslutad (på ett bra sätt) och skaparna Christin & Mézières sa att det nu var slut. Men det visade sig vara inte riktigt sant för nu har det dykt upp ett album till, nyligen utgivet på danska: Erindringer fra framtiden. Fast på ett vis var det ändå sant för det nya albumet är inte ett traditionellt album utan istället är det vad som utlovas i titeln, nämligen en återblick på det som varit.

Erindringer fra fremtiden består av nio korta avsnitt som täcker upp de nio första albumen av serien. Avsnitten inleds med ett dubbeluppslag med en målning av Mézières + en teckning, som sedan följs av några sidor i vanligt serieformat. Serien är ibland en återberättelse av albumet ifråga med nya vinklingar på det som utspelade sig, ibland ett återseende av karaktärer från albumet. Som exempel på det första har vi den här sidan från serien som handlar om Det stigande vattnets stad:

Erindringer fra fremtiden - New York

Det här är naturligtvis ett album för de redan frälsta; nostalgi kräver ju att man redan vet vad det som refereras till handlar om. Och som ren nostalgi fungerar det också bra, det är en trevlig bok att sitta och bläddra i och minnas serierna. Som serie är den väl ärligt talat sisådär, med ganska menlösa berättelser och där det ibland syns tydligt att Mézières inte längre är lika stadig på handen (även om han slarvade även tidigare är det här mer av den varan).

Det blir ingen längre recension av Erindringer fra fremtiden eftersom det är så enkelt att förklara vad det är: En mysig kväll med några gamla vänner som onekligen inte längre är vad de har varit, men att småprata om gamla äventyr och gemensamma erfarenheter med sina vänner är inte heller det så dumt ^_^

Erindringer fra fremtiden - Linda

1000 sidor fransk science fiction: Linda och Valentin

Postat den

Så har jag nu läst klart en av mina favoritserier från tonåren: Linda och Valentin har nu officiellt avslutats som serie i och med årets publicering av album 21 (och äventyr 22 eftersom det allra första inte räknas in i albumnumreringen av någon anledning), L’Ouvre Temps. Tyvärr gav de svenska förlagen upp serien efter det sextonde albumet så det blir till att skaffa de sista fem på något annat språk om man vill läsa slutet på historien; för min del blev det Danmark som var räddningen. De album som fanns att köpa köpte jag, och de två som var slutsålda fick jag turligt nog låna från en bekant från Staffans läsecirkel (som förresten har möte idag, om Frances Del 2). Om jag hade varit tvungen att slita mig igenom det franska originalet hade nog den här recensionen dröjt några månader…

Läs mer