Etikettarkiv: Preacher

En liten hyllning till Preacher 53

Postat den

Preacher #53, Too Dumb for New York City, Too Ugly for L.A. (efter Waylon Jennings sång): En perfekt liten berättelse i Garth Ennis/Steve Dillons Preacher som jag fick lust att skriva några ord om efter att ha läst om hela serien 🙂 För den som inte läst serien, läs den istället för det här inlägget eftersom det dels kommer ha spoilers, dels förutsätter att man har koll på vem som är vem och vad som händer i Preacher.

Tidpunkt i serien: I faktiskt tid i den riktiga världen (dvs för alla serieläsare) har det gått mer än ett år sedan Jesses som det syntes oundvikliga död och Tulips därefter följande personliga kraschlandning och Cassidys senare svek. Men nu har hon lyckats slita sig ifrån Cassidy och har anlänt till sin vän Amy. Jesse å sin sida har spenderat några månader på flykt från sitt liv eftersom han trott sig se hur Tulip och Cassidy svikit honom, men har efter diverse äventyr nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv och är också han på väg till Amy, i hopp om att via henne komma i kontakt med Tulip igen.

Så spänningen är på topp, den stora återföreningen är på gång (#52 slutade med att Jesse tidigt på morgonen ringer på hos Amy dit Tulip just anlänt), så vad händer följaktligen i #53?

Jo, handlingen droppar tillbaka ett halvt dygn och hela numret är bara en skildring av Jesses bilfärd genom natten, genom USA, och hans samtal med diverse personer han ger lift, hans nattradio-lyssning, och hans funderingar.

Ennis må vara bra på grotesk humor och på vansinnigt bisarr handling, men det är ändå det här han är allra bäst på: Människor som snackar med varandra, som filosoferar, i en passande miljö. Ofta är det i hans serier pubar som står för det sistnämnda men i Preacher, hans mest uppenbara hyllning till USA och amerikanska drömmar och mytologi, känns det sällsynt passande att som här låta samtalen pågå i en bil under en nattlig körning.

Det som händer är ingenting som är viktigt för serien i det stora hela, det är en stunds avkoppling efter den tidigare tragiken och inför det mer apokalyptiska slutet (som jag gärna skulle vilja skriva mer om någon gång), men ack vilken lyckad avkoppling. Dillons teckningar är utmärkta, tillsammans med en färgläggning som fångar den speciella stämningen i en bil om natten, men det är Ennis manus som står för det mästerliga. Det är typiskt Ennis, som den första liftaren han tar upp, en porrskådespelare som precis lämnat branschen:

Preacher53_011

Så humor, överdrifter, en som det verkar kanske inte så värst smart men ändå vänlig själ, tillsammans med som alltid när det gäller Ennis en glödande kärlek till USA, en kärlek som återkommer i så gott som alla hans mer seriösa serier. Eller den sista han plockar upp, en man vars ansikte vi aldrig får se men som har ett mycket bekant sätt att prata…:

Preacher53_033

Återigen diskuteras den amerikanska drömmen, ”inget nonsens”-filosofin från södern som återkommer gång på gång i Preacher, och vad det innebär för det som jag skulle säga är huvudtemat i serien: Den andra chansen.

Jag skulle gärna klistra in fler sidor, som den likaså mycket Ennis-typiska studio-debatten, men det får bli en annan gång. Hyllningen av det här på ytan obetydliga numret med sina växlingar mellan humor och allvar som tjänar som en brygga mellan betydligt viktigare passager i historien är nu till ända 🙂

SPX-paus: Gammal goding

Postat den

Mitt bland all SPX-läsning råkade jag börja läsa en lite äldre favorit, Preacher av Garth Ennis och Steve Dillon. Och eftersom jag läst den så många gånger redan, och jag dessutom var lite seg vilket gjorde att jag för en gångs skull inte kände för något nytt, hände det sig att jag läste igenom  hela konkarongen igår: Nummer 1-66 + alla special-nummer.

Det var i och med Preacher som jag egentligen upptäckte Ennis; jag hade läst några av hans tidigare serier som Goddess utan att namnet hade fastnat, men Preacher var betydligt bättre än dem. Det som gjorde den så ovanlig var egentligen inte allt våld och dylikt som skildrades (alla Ennis-läsare vet att han tycker sånt är kul), utan att det är en rejäl historia med en stark handling som man får sig till livs, som dessutom hade tre intressanta personer i huvudrollen:

– Jesse, Preacher själv, en äkta Texas-bo med den mytiska delen av John Wayne som största idol, med allt vad det innebär; Jesse är onekligen navet i historien men är den av de tre som är minst överraskande och förutsägbar.

– Tulip, som även om hon har en del kliché-drag à la tuff brud ändå har en egen personlighet som gör att hon sticker ut

– Och slutligen Cassidy, den intressantaste av dem alla; här har Ennis både lyckats skapa en ny tolkning av vampyrmyten, men framförallt en sammansatt personlighet. På ytan handlar Preacher om Jesse och Tulips kärlekssaga, men det är inte helt fel att säga att Preacher egentligen är berättelsen om Cassidy och hans slutliga (?) försoning.

Det är fortfarande ovanligt med en så pass omfattande serie med en så pass sammanhållen historia (jämfört med exempelvis Sandman känns Preacher betydligt mer som en enda bok, både på grund av manuset men också för att det är samma tecknare från början till slut), och Ennis genomför det med den äran. Det är inte perfekt; exempelvis bränner han delvis sitt bästa krut i början av sviten i och med berättelsen om Angelvilles invånare, men det är definitivt en serie som vinner på att man läser alla numren som en enhet eftersom summan är större än delarna.

Att sedan alla Ennis vanliga förkärlekar finns med, som förluster av kroppsdelar (där alla viktigare personer i serien, förutom Tulip, blir av med ett eller annat tillbehör), är en självklarhet, liksom blandningen mellan humor och allvar. Det egentligen enda negativa med Preacher är att Ennis själv har gjort en ännu bättre serie i samma stil i och med Hitman, men det gör kanske inte så mycket 😉