Etikettarkiv: R M Guéra

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Spektakulärt bra: Scalped

Postat den

Jag började läsa Scalped tidigt i våras. Jag kommer inte ihåg varför; antagligen hade någon rekommenderat den men innan dess var jag bara vagt medveten om att titeln fanns, tack vare internannonser i andra Vertigo-tidningar. Det tog bara något enstaka nummer innan jag insåg att det här var riktigt bra, och efter att ha förstått att titeln var tänkt att avslutas med nummer 60 nu i sommar avbröt jag läsningen efter nummer 45. Skälet till det var att jag helt enkelt ville ha en bunt nummer att läsa i ett svep i samband med slutet; att läsa en tidning i taget och sen vänta en månad på nästa kändes som en deprimerande tanke eftersom jag hade insett att Scalped är en av de bästa serierna som Vertigo gett ut. Om man håller sig till långkörare så är det tveklöst decenniets bästa, och det är väl bara Sandman och Preacher som konkurrerar överhuvudtaget.

Det är egentligen en titel som inte skulle behövt ligga under Vertigo. Det är en realistisk, för att inte säga naturalistisk, thriller som i praktiken saknar det övernaturliga som annars är Vertigos signum. Men å andra sidan skulle den vara ännu mer malplacerad som en vanlig DC-titel så det fanns nog inte så många alternativ.

Scalped utspelar sig på Prairie Rose-reservatet i South Dakota; ett reservat som ägs av indianstammen Oglala Lakota. När serien börjar är det bara några dagar kvar till invigningen av det som är tänkt att bli den ekonomiska räddningen för invånarna: Kasinot Crazy Horse. Mannen bakom är Lincoln Red Crow, den valde presidenten i reservatet, och han kommer utvecklas till den kanske mest intressanta av alla i serien.

Men förutom Lincoln Red Horse har vi också den nominelle huvudpersonen, Dashiell Bad Horse, som kommer tillbaka till reservatet efter att ha flyttat därifrån som ung. Det är en motvillig återvändare: Han hatar reservatet, sin mamma som bor kvar där, och han hatar att han är där under  falsk täckmantel. Hans egentliga uppdrag är som FBI-agent under agenten Nitz, en man besatt av att klara upp ett mord på två FBI-agenter begånget av indian-aktivister på 70-talet. Både Lincoln Red Crow och Bad Horses mamma var med under dådet, men den enda som fällts för det är uppenbart oskyldig.

Vad som följer är en sällsynt dyster historia om idealism, korruption och makt. Alla huvudpersonerna förändras under resans gång, eller kanske snarare fördjupas min förståelse av dem när jag får se bakgrunden till vilka de är nu. Det är gott om tillbakablickar vilket ger en allt fylligare bild av vad som egentligen hände under aktivistgruppens existens, och framförallt Lincoln Red Crow framstår som en osedvanligt komplex människa; en man som (antagligen) vill väl men som har få skrupler för att åstadkomma det han vill. Makt korrumperar, och vi vet alla vad som händer med absolut makt.

Jag vill inte gärna gå in på detaljer om vad som händer för det här är en serie som bör upplevas snarare än beskrivas, och eftersom den precis har avslutats så misstänker jag att många ännu inte läst sista numret. Det ska sägas att Scalped tappar en smula i kvalité mot slutet då det känns både lite för serieaktigt med det överdrivna våldet och som om Guéra inte riktigt haft lika mycket tid att lägga ner på teckningarna som därmed blir lite svårtydda. Men det ska också sägas att när Scalped inte är riktigt lika bra som när den är som bäst är den ändå bättre än nästan allt annat storförlagen i USA får ur sig.

Guéra ja: Hans teckningar betyder mycket för serien. Några nummer har andra tecknare och det känns genast mindre intressant, med miner som inte längre klarar av att förmedlade de motstridiga känslorna hos personerna i fråga och miljöer som inte längre är lika ödsliga och/eller nergångna som de är suggestiva. Att Scalped känns så beundransvärt komplex är lika mycket Guéras förtjänst som det är Aarons, vilket inte heller är så vanligt för Vertigo-titlar som oftast är betydligt mer manus-fokuserade.

Jag ska erkänna att när jag läste Jason Aarons version av Punisher så var jag visserligen utbränd på Punisher-figuren men även utan den bakgrunden skulle jag haft svårt att tro att han kunde åstadkomma någonting så bra som det här. Scalped har liknats vid tv-serier som Sopranos, The Wire och Deadwood och visst finns det likheter mellan exempelvis den fascinerande och brutala Al Swearengen och Lincoln Red Crow, men jag gillar inte att jämföra den med tv-serier för att på så sätt höja dess prestige. Det jag kan säga är att jag fastnade minst lika mycket för Scalped som för till exempel Deadwood och det vill inte säga litet; jag kan med gott samvete rekommendera Scalped till alla som önskar sig en gripande men brutal berättelse som utspelar sig i en del av USA som de flesta nog inte vet så mycket om.

PS. Prairie Rose-reservatet är fiktivt, men Oglala Lakota finns på riktigt och har precis som i serien reservat i South Dakota. Och som i serien är levnadsstandarden förskräckande låg, med exempelvis en medellivslängd hos männen på 45 år och 85%-ig arbetslöshet. För den som är intresserad att läsa mer så råkar septembernumret av magasinet DN Världen som kom ut samma vecka som Scalped #60 ha som sin huvudartikel ett långt reportage om just Oglala Lakota; det är South Dakota-reservatet Pine Ridge som avhandlas och det är just det som stått som förebild för Prarie Rose: Kasinot, den lilla byhålan precis utanför reservatet som säljer löjliga mängder sprit till indianerna; allt finns med i artikeln som verkligen förtjänar att läsas. DS.