Etikettarkiv: Riad Sattouf

Framtidens arab 3: Conan Barbaren

Postat den

I Framtidens arab 3 – En barndom i Mellanöstern (1985-1987) är Riad nu sju år gammal och han börjar finna sina egna intressen. Exempelvis de fåtaliga hyrfilmer på Betamax som finns tillgängliga i Homs dit Riads familj ibland beger sig på besök från sitt hem i den lilla byn Ter Maaleh. Favoritfilmen framför alla blir Conan Barbaren som Riad tillsammans med några vänner fascineras av, och som deras lekar sedan inspireras av.

I de tidigare böckerna har Riad mest drivit med i vad som händer: Familjen flyttar, han tas med till olika släktingar vars barn han ska leka med, börjar skolan. Det mesta är för honom ganska oförståeligt och han uppmärksammar vad som händer men agerar sällan själv. Men här i den tredje boken börjar han bli mer vuxen, en som själv kan styra över vad han ska göra och vem han ska träffa. Åtminstone ibland; som sjuåring är det förstås föräldrarna som bestämmer det allra mesta men lille Riad börjar nu framstå som en egen individ snarare än som ett tillbehör till föräldrarna.

Conan-episoden är ett tydligt exempel på det: Ingenting tyder på att föräldrarna har en aning om Riads fascination över filmen och den roll den spelar i hans lekar. Riad har ett eget liv, skilt från föräldrarna, någonting som startade redan när han började skolan och som nu accentueras än mer. Detsamma märks när Riad upptäcker att pappans fruktodlingar utsätts för sabotage av några andra barn i byn. Han berättar inte om det för pappan; han är orolig för hur denne ska reagera och vill skydda honom från oro och besvikelser. Med andra ord har han börjat inse att andra människor har sina egna liv och känslor som han måste tänka på. Riad har kort sagt blivit äldre och mognare 🙂

I övrigt är mycket sig likt. Mamman blir mer och mer frustrerad över det begränsade livet hon för i Ter Maaleh, där hon inte kan jobba eller över huvud taget göra någonting annat än vara fru och mor, både av kulturella skäl och för att hon inte kan språket. Och apropå språket och Riads mognad: Här finns ett flertal scener där det pratas arabiska när man (dvs Riads pappa och släktingar) diskuterar familjen Sattouf där både Riad och mamman är med, och det blir tydligt att Riad nu förstår vad det innebär för henne att hon inte kan förstå vad som sägs (och pappan är givetvis inte intresserad av att översätta för henne).

Fadern fortsätter att försöka knyta band till inflytelserika personer i omgivningen; det är någonting samtidigt sorgligt och patetiskt över hur desperat han kastar sig över varje tillstymmelse till chans att klättra uppåt på samhällsstegen. Han fortsätter också att slitas mellan sitt som han ser det moderna jag, det som inte är religiöst, och det jag som ändå tycker att gamla traditioner kan vara bra att bevara. De snabba kasten mellan de två har vi sett förut, men här bränner det till än mer när han en dag offentligt bryter ihop och Riad (och vi läsare) får se hur plågsamt det är för honom att han inte kan förena de två sidorna:

Överlag fortsätter Sattoufs tydliga linje att inte kommentera utan bara skildra sitt liv rätt upp och ner att triumfera; han lyckas förträffligt med att aldrig ens antyda att serien är någon slags universal beskrivning av vare sig Syrien eller Frankrike (där ett kapitel i slutet av boken utspelar sig, och precis som förut känns det lika absurt som någonsin Syrien gör för Riad). Det finns en del kritiker som anser att Framtidens arab bidrar till nidbilden av araben som ”den andra”, men jag skulle säga att det inte är en brist hos Sattouf utan snarare en brist hos kulturvärlden: Hur många andra skildringar från de här delarna av världen uppmärksammas här, och skulle en självbiografi från exempelvis Tyskland på samma sätt anses utgöra en fullödig presentation av allt som Tyskland och tyskar är?

Framtidens arab är en alldeles strålande barndomsskildring, helt oavsett att den råkar utspela sig till stora delar i länder som jag inte har så mycket kunskap om. Det senare gör onekligen att jag lär mig en del om livet i de länderna men jag är mycket medveten om att det jag ser är Riad Sattoufs erfarenheter och inga andras. Och fascinerande erfarenheter är det; de två scener som jag tycker är starkast i den här boken är dels omskärelsen i Syrien, dels kattungarna i Frankrike; jag är glad att det var någon annan än jag som var med om de båda och att det var någon som kunde berätta om dem för mig istället 😉

Framtidens arab 2: Skoldags

Postat den

Framtidens arab 2 - omslag

När vi sist såg till Riad (när jag skriver ”Riad” i fortsättningen avser jag Riad Sattouf som han framträder i boken, medan ”Sattouf” avser serieskaparen) i den förra boken var han, skräckslagen, på väg tillbaka till Syrien. Rädslan var såklart inte orsakad av att han skulle till Syrien, utan för att han skulle börja skolan. Det enda han visste om den var att några kamrater till honom sagt att läraren skulle spöa honom eftersom han ännu inte kommit dit trots att han borde. Inte så värst lockande för en orolig liten pojke…

Framtidens arab var en av mina favoritböcker förra året. En mycket personlig skildring av Riad Sattoufs första år och hans familjs vistelser i Libyen, Frankrike (hans mammas hemland) och Syrien (hans pappas hemland). Den var underhållande, stundtals nästan surrealistisk, och dessutom intressant för mig eftersom den utspelade sig i miljöer som jag inte visste så mycket om.

Men framförallt var den en skildring av hur Riad själv upplevde världen, och det perspektivet fortsätter att dominera i Framtidens arab 2, precis nyutkommen på Cobolt förlag. Här får vi följa Riads första tid i skolan och precis som han fruktade är det inte ett ställe där man har roligt. Lärarna är anhängare av ”Spar på riset och du fördärvar pilten”-pedagogiken, och alla pojkarna lever i ständig skräck för att de ska bli måltavla för lärarnas vrede. Riad behandlas inte annorlunda av dem, hans ovanliga bakgrund till trots, men det är väl ungefär allt beröm jag kan ge dem.

Det skulle lätt kunnat bli en klassisk skräckskildring av en skola, kryddad med för mig säregna inslag (som nationalsångsinlärningen), men det är inte Sattoufs mål. Att Riads upplevelser verkar bisarra och bitvis mycket underliga är egentligen inte så konstigt: När man är så liten som Riad är här vet man inte vad och varför saker händer; allt är lika rimligt/orimligt och det gäller bara att acceptera. Jag, som vuxen läsare, kan tycka att det jag läser om är helt absurt och uppåt väggarna galet, men för lille Riad är ingenting mer underligt än någonting annat.

Framtidens arab 2 - Syrien

Alla skolor är egentligen rätt besynnerliga när man börjar i dem

Ta exempelvis hans föräldrar. Som jag nämnde när jag skrev om den förra boken verkar pappan vara rätt hopplös och mamman ett enigma; pappan pratar om allt han tänker göra och hur bra allt ska bli men har svårt att få någonting vettigt gjort, medan det är tämligen oförståeligt varför mamman bara accepterar allt pappan får för sig, som att flytta till pappans födelseby i Syrien när livet där är så pass komplicerat och svårt.

Men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden: Sattouf håller stenhårt på att bara skildra skeendena ur Riads synvinkel, på det sätt som Riad upplever dem. Och eftersom han är för ung för att vara med i föräldrarnas planering av hur de ska leva får jag som läsare inte heller veta det. Här, i bok 2, finns det dock två scener där jag får veta lite mer om föräldrarnas gemensamma liv: Dels när ett våldsdåd inom pappans släkt inträffar och Riad smyger upp på kvällen och tjuvlyssnar när föräldrarna diskuterar vad de ska göra, dels när mamman råkar undslippa sig i ett samtal varför de egentligen flyttat till makens hemort.

Små ledtrådar om hur de tänker, men de gör att jag får lite mer sympati för pappan (men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han är extremt egocentrerad där alla samtal alltid handlar om honom och vad han tycker, helt utan empati för mamman och Riad) och lite mer förståelse för mamman (men inte mycket, om jag ska vara ärlig). Man måste fylla i många detaljer själv när man läser Framtidens arab, åtminstone om man vill försöka förstå vad som pågår ur de vuxnas perspektiv 🙂

Riad Sattouf fortsätter att imponera med Framtidens arab. Det skulle så lätt kunnat bli en exotiserande skildring där det spännande bestod i att visa upp en annorlunda värld för många av läsarna. Men den känslan saknas helt: Riads skola må vara mer brutal än den jag är van vid, men boken handlar inte om hur skolor i Syrien är värre än skolor i Frankrike. Boken handlar istället om den unge Riads liv, ett liv som är hans alldeles egna och inte ett liv som ska ses som representerande ett visst land eller nationalitet. Visst gör Syriens dagsaktualitet att läsningen blir snäppet intressantare, när Riad besöker Homs eller semestrar i Palmyra, två platser som just nu omnämns dagligen i tidningarna, men det är ärligt talat en bisak till Riads historia.

Framtidens arab 2 - Frankrike

Frankrike är i Sattoufs skildring snäppet mer exotiskt än det för honom mer bekanta Syrien

Framtidens arab

Postat den

Framtidens arab - omslag (liggande)

Eller, för att använda den fullständiga titeln, Framtiden arab – En barndom i Mellanöstern (1978-1984), den första delen i Riad Sattoufs kritikerrosade självbiografiska serie som nu smått överraskande dykt upp på svenska på Cobolt förlag. Överraskningen är egentligen inte att boken översatts men att det är Cobolt som ger ut den, med tanke på att förlaget hittills satsat på serier i den traditionella franska traditionen (Spirou, Linda och Valentin, Thorgal). Men det är klart, om man tittar på det senaste decenniets största framgångar vad gäller franska serier kan man utan dåligt samvete argumentera för att den här boken är ett utmärkt exempel på nyare franska serier i mittfåran.

Hur som helst är det mycket roligt att se Fa-EbiM på svenska för det är en utomordentligt bra serie. Som konsumentupplysning kan jag nämna att den här boken täcker in hans första sex levnadsår: Frankrike, Libyen, tillbaka till Frankrike, Syrien, och Frankrike igen; när boken slutar är en förtvivlad Riad på väg tillbaka till Syrien, hans pappas hemland, tillsammans med sin familj. Nästa volym kommer på franska i juni och det är bara att hoppas på att den också översätts till svenska 😉

Det finns olika sätt att berätta om sin barndom, och det här är en biografi berättad helt utifrån den mycket unga Riads ögon. För en vuxen är mycket av det Riad ser helt uppåt väggarna galet, men för honom är allt ungefär lika (o)begripligt; att man i Khadaffis Libyen är tvungen att alltid ha någon som stannar hemma i lägenheten eftersom det är olagligt att äga hus och vem som helst har rätt att flytta in i valfritt hus om ingen är hemma (då och då blir den hemmavarande mamman tvungen att säga till att lägenheten är upptagen när någon okänd öppnar lägenhetsdörren för att kolla om fältet är fritt) är för Riad bara en upplevelse bland andra. Han är liten och har inga förväntningar på att världen ska vara möjlig att förstå.

Framtiden arab - Libyen

Av och till undrade jag när jag läste vad det var för underliga människor, både barn och vuxna, som han träffar men efter hand insåg jag att det bara handlar om att Sattouf verkar ha väldigt tydliga minnen av vad han tänkte och kände när han var mycket liten. Och är du bara typ 3 år gammal och en smula brådmogen är förstås andra barn och deras okända lekar omöjliga att förstå sig på till en början. Med andra ord, det är en helt rimlig skildring av världen, sedd med ett litet barns ögon som noterar allt vad som händer men sällan eller aldrig reflekterar över varför det händer.

Ibland kan det perspektivet vara frustrerande, till exempel vad gäller Riads föräldrar: Hans pappa framstår som en synnerligen osympatisk person men det finns antydningar om att det beror på hans förvirring om vem han egentligen är (ateist/muslim/fransman/arab/syrier/…), medan jag inte har en susning om varför hans mamma går med på pappans frekventa helt själviska infall. Men det här är den springande punkten: Jag kan ha totalt feltolkat dem eftersom det enda jag har att gå på är en utifrån-skildring av deras handlingar, sedd genom ett litet barns ögon. Så framförallt mamman är hittills ett mysterium, ett lite irriterande sådant men samtidigt engagerande; Sattoufs sätt att berätta om sin barndom gör att jag tänker rätt mycket på vad som egentligen pågår, och vilka resonemang och tankar som ligger bakom föräldrarnas agerande.

Teckningarna är också i vad jag skulle säga är en modern icke-realistisk stil, som i sin runda och lätt karikerade anda påminner om många andra moderna tecknare som Rabagliati och Delisle. Jag tycker om den, med dess tydlighet i berättandet och överskådlighet. En liten twist som Sattouf adderat gör också sitt till: Varje land har sin egen huvudfärg, så sidor som utspelas i Frankrike går huvudsakligen i blått (det finns ibland med enstaka föremål med andra färger, men i princip har varje sida endast en färg), Syrien i skärt, och så vidare. Precis som teckningarna i sig bidrar det till ett väldigt effektivt berättande, en omedelbar hint om att vi nu befinner oss i ett annat land, en ny miljö för Riad att leva i.

Slutomdöme: Läs. Läs den för att det är en underhållande, intressant och stimulerande bok att läsa. Sen är den förstås också mycket aktuell just nu, med tanke på kriget i Syrien och att man här får en bakgrund till hur landet fungerade, åtminstone för några decennier sedan (och med den nuvarande diktatorns pappa som diktator), men det viktigaste är förstås att det helt enkelt är En Bra Bok 🙂

Framtiden arab - Syrien

 

PS. När jag taggade det här inlägget märkte jag att jag tydligen har skrivit om Sattouf förut, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad det kunde vara för en serie eftersom jag inte mindes någon som påmint om den här. När jag kollade visade det sig vara en scanlation, The Frozen Child, där Sattouf stod för teckningarna. Låt mig säga så här: Sattouf som ansvarig för både manus och teckningar, med teckningar i en karikerad stil, är väldigt mycket bättre än Sattouf som en andra klassens realistisk tecknare till andras manus… DS.

Mer scanlations: Alexia, The Frozen Child och Beautiful Death

Postat den

Dags för några ”nyutkomna” scanlations igen; en är ett återseende från förr medan de andra två är fristående böcker. Och om ni bara är intresserade av riktigt bra serier för att vilja läsa dem på läsplatta/dator så kan ni hoppa till slutet för Beautiful Death är den av de tre som är överlägset bäst 😉

Först serien jag redan skrivit om: Alexia’s Demons (liksom förut kallar jag vanligtvis serierna för deras scanlaterade namn) av Vincent Lodewick och Benoît Ers. Förra gången önskade jag mig att det fjärde albumet i serien skulle översättas för att på så sätt avsluta den första sviten, men det blev bättre än så efter alla sju originalalbumen nu finns att läsa på engelska. Trevligt, på min ära, eftersom det händer då och då att de som jobbar med scanlations (”scanersättningar” kanske funkar på svenska?) tröttnar innan de avslutat det de påbörjat.

Här får man läsa hur det egentligen ska gå för Alexia med sitt dubbla arv: Ska den svarta sidan representerad av hennes häxkunskaper ta över eller den vita exorcistdelen? Märk väl att det inte nödvändigtvis är så att svart = ont & vitt = gott; både bok 5 (The Angel’s Blood) och bok 6 (Tears of Blood) handlar om de förödande följderna för både Alexia och hennes vänner men även för världen på grund av hennes avsaknad av balans.

Alexia’s Demons fortsätter att kännas som en slags fransk Hellblazer Lite med vilseledande gulliga teckningar men betydligt mörkare manus. Vad som tyvärr blir mer uppenbart efter att ha läst alla sju albumen är att Lodewick ibland famlar efter den röda tråden. Der här är en serie som kräver ett fokuserat manus men det blir ibland alltför pladdrigt och för många oväsentliga utvikningar. Avsikten är säkert att göra personerna mer tredimensionella men det fungerar inte riktigt, och istället för personlighetsdrag känns det oftast som ganska klichéaktiga personer med tics. Som den förrädare som presenteras i bok 5 vars skäl till förräderiet är mer än lovligt tunna.

Alexia är ändå en trivsam serie. Jag tycker om teckningarna och den lite udda handlingen, men ärligt talat förstår jag varför den aldrig översatts kommersiellt eftersom det finns många bättre serier som borde betas av innan.

Om The Frozen Child, samlingsnamnet på tre seriealbum skrivna av Éric Corbeyran och tecknade av Riad Sattouf, ska räknas till dessa är lite svårt att säga däremot. Serien utspelar sig på 1800-talet där titelpersonen är en flicka som som baby blir utsatt för ett fruktansvärt experiment av läkaren Mervent: Han stänger in henne i ett rum där hon ska växa upp utan kontakt med andra människor och på så sätt bevisa att människans intellekt är medfött. Starka vibbar av Kaspar Hauser alltså, och det hela går givetvis snett.

När flickan en dag lyckas fly sitt rum stöter hon ihop med en ung man som visar sig besitta en förunderlig läkningsförmåga bara genom att röra sjuka människor. Han har fått den när han la händerna på en gammal stendös som barn, och i resten av serien får vi följa honom, flickan och de andra som dras in i härvan av det inhumana forskningsprojektet.

Precis som det låter är det en tragisk serie; med den start på livet som flickan fått kan det knappast bli någonting annat. Corbeyran lyckas presentera bakgrundshistorien allteftersom utan att det känns krystat, och på samma sätt verkar det helt naturligt att huvudpersonerna alla på ett eller sätt hör samman, även om jag misstänker att om jag läste om serien och fokuserade på det skulle det finnas en hel hög osannolika sammanträffanden. Men som sagt, Corbeyran lyckas få mig att fokusera på annat istället.

Sattoufs teckningar är i ärlighetens namn inte så värst upphetsande. Det ser helt OK ut, och här och där till och med riktigt vackert, men The Frozen Child är definitivt en serie jag uppskattar mer för manuset. Men det är inte heller fläckfritt där den största fläcken är att det egentligen bara är flickan som känns som en riktig person; de andra är mer utfyllnad. Så i jämförelse med Alexia’s Demons har vi en mer lyckad personskildring men tristare teckningar; det är en smaksak vilken av dem jag skulle säga är bäst. Personligen dras jag mer till Alexia eftersom det är en serie av en typ jag tycker bättre om, men som sagt, det är jag det!

Slutligen den av dagens serier som jag alltså kan rekommendera mer förbehållslöst: Beautiful Death, skriven och tecknad av Mathieu Bablet.

Beautiful Death är en drömsk berättelse om världen efter katastrofen, en katastrof som utplånat så gott som hela Jordens befolkning. Vad som egentligen hänt dröjer det länge innan vi får reda på, och länge trodde jag att Bablet kanske inte tänkte ta upp frågan överhuvudtaget. Och det hade faktiskt inte gjort någonting efter BD i så hög utsträckning lever på sin lätt overkliga och melankoliska atmosfär.

Långa helt tysta sekvenser som enbart bygger upp stämningen och kantiga teckningar som på en del sätt påminner om en del manga som till exempel Naruto, men här kombinerat med tunnare streck och en utsökt färgläggning. En sak till som bidrar till den speciella känslan: Här och där kastar Bablet ur sig teckningar som känns som vore de ”tagna” med en förvriden lins, där kanterna på bilden dras isär. Subtilt, men det förstärker intrycket av någonting fantastiskt, någonting omöjligt.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om serien för då riskerar jag att avslöja för mycket; manuset håller samma höga klass rakt igenom och teckningarna likaså. Det här ett seriealbum och en scanlation som får högsta möjliga betyg: Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.