Etikettarkiv: Rick Geary

Lästips: Fyll på Rick Geary-förrådet

Postat den

Det vill säga, gör som jag och

  1. Kolla vilka Rick Geary-album du har i hans svit om berömda rättsfall; det finns uppåt 20 stycken nu.
  2. Jämför med vilka du redan har.
  3. Köp resten.

Alternativ kan du

  1. Kolla vilka av albumen du läst/äger.
  2. Kolla vilka titlar ditt bibliotek har.
  3. Beställ de av dig olästa från biblioteket, och kom ihåg att det finns fjärrlån så du kan få tag på böcker från andra bibliotek!

Själv följde jag nyss den första listan och köpte därmed tre böcker jag missat:

  • The Terrible Axe-Man of New Orleans: En fruktansvärd historia om hur flera olika italienska immigranter som driver livsmedelsbutiker blir mördade av en yxman som bryter sig in i deras hus på natten för att sen hugga dem i huvudet med en yxa.
  • The Lives of Sacco and Vanzetti: Om de ökända dödsdomarna mot de två anarkisterna, där domarna kantades av hemlighållna bevis, rasistiska domare, och andra oklarheter.
  • Black Dahlia: Om mordet på Elizabeth Short, som även skildrats i flera filmer, böcker, och andra seriealbum.

Alla tre billiga (under 100 kr/st), fruktansvärda och fruktansvärt bra. Geary är en mästare på att i sin lakoniska och sakliga stil skildra våldsbrott utan att det någonsin känns snaskigt eller att offer avhumaniseras. Istället sugs jag in i berättelserna och de gruvliga händelserna känns i märgen, inklusive sympati för offren. I de fall där mördaren är känd (Geary skildrar lika gärna olösta brott som lösta) får jag även en förståelse för vad som låg bakom, som i The Adirondack Murder jag nyligen skrev om. Han lyckas på ett förunderligt vis genom sitt obönhörliga fokus på detaljer och raka berättelser om vad som hände komplicera bilden och ge läsaren förståelse för händelserna både på ett logiskt och känslomässigt plan.

Det låter kanske lite flummigt men jag har svårt att rättvisande beskriva vad som gör Gearys serier så speciella. Men jag får heller inte glömma att berömma teckningarna där Geary utvecklat sin helt egna stil i hur skuggor och skuggningar kan tecknas; jag tror inte det finns någon som gör det på samma sätt som Geary. Egentligen borde hans myckna raka streck resultera i stelhet och platta bilder men precis som med manuset blir resultatet istället det omvända, med varma tredimensionella teckningar.

Så lästipset är egentligen hur enkelt som helst: Läs mer Rick Geary 🙂

Chester & Grace – The Adirondack Murder

Postat den

chester & grace - the adirondack murder - cover

Rick Geary fortsätter att göra kusliga serier i sin mycket säregna stil, men i det senaste albumet, Chester & Grace – The Adirondack Murder, tillkommer en ny detalj: Färg. Men det skulle inte vara likt Geary att bara göra en enkel ordinär färgläggning och mycket riktigt är färgerna urvattnade, urblekta, som om de härstammade från samma era som den serien utspelar sig i, dvs det tidiga 1900-talet.

Men bortsett från färgen känner jag omedelbart igen mig som läsare. Det som gör Gearys serier så lockande och samtidigt obehagliga är berättarstilen där alla människor och händelser betraktas som genom ett mikroskop. I detalj får vi se hur Grace Brown och Chester Gillette färdas genom Adirondack, vilka de möter, och vad som slutligen sker. Geary själv kommenterar aldrig så när som här Chester allteftersom ger olika förklaringar till vad som hänt med Grace skildras de alla lika precist, oavsett hur de olika versionerna motsäger varandra.

Men det handlar inte om något Rashomon-liknande där det inte går att säga vad sanningen är, utan här ligger osäkerheten i att även om det finns en enda sanning vet vi inte vad den är, och det kanske alltid kommer förbli så. Överlag är det ofta så i Gearys mördarberättelser att det aldrig utretts tillfredsställande vem som egentligen var mördaren eller vad motivet var, men jag blir aldrig frustrerad över det. Poängen med Geary är inte en spännande dokumentär som leder mot det stora avslöjandet utan istället är det vägen dit och de inblandade personerna som fascinerar honom: Hur hamnade Chester och Grace någonsin i den här situationen? Varför handlade de som de gjorde?

Geary ger aldrig ett uttalat svar på några frågor utan fokuserar istället på att tillhandahålla ett ödesdrama där det tragiska slutet känns oundvikligt. Han är noga med att alla detaljer ska stämma, men vilka detaljer han väljer att ta med görs på ett sätt som nästan känns slumpartat; ett av hans stildrag är hur han ibland i sina teckningar väljer att låta en ruta helt fyllas med vad som verkar vara en oviktig detalj. Allting bygger upp en stämning där vardagen ter sig hotfull och där tingens betydelse är okänd. Efter att ha läst en Geary-serie känns det som om någonting oroväckande kan hända när som helst, hur hemtrevligt det än må se ut där jag är.

Så jo, jag gillar verkligen Rick Geary, han är en serieskapare av helt eget snitt, och Charles & Grace – The Adirondack Murder är lika pålitligt bra som han brukar vara. En brasklapp: Boken går inte att köpa via de sedvanliga bokförsäljarna eftersom det är ett självtryck, finansierat via Kickstarter. Och trycket är inte heller något vidare, med dålig svärta, lätt pixelering, och en smula suddiga sidor. Men på något egendomligt sätt irriterar det mig inte alls utan bidrar närmast till känslan av att det inte är en modern bok utan ett gammalt skillingtryck som letat sig fram till mig, med en gruvlig berättelse om kärlek och ond bråd död.

chester & grace - suitcase

 

The True Death of Billy the Kid

Postat den

The True Death of Billy the Kid - cover

Förra året läste jag en ny serie om Calamity Jane, en människa jag varit intresserad av sen barnsben tack vare Lucky Luke, och nu är det dags för ytterligare en sådan person: Billy the Kid, vars död skildras i Rick Gearys senaste bok The True Death of Billy the Kid. Om Calamity Jane-serien fick godkänt så var det mycket tack vare att jag som sagt är intresserad av henne som person eftersom manuset svajade en del, men den här gången behövs inga brasklappar för Gearys serie är som alltid när det gäller honom utmärkt 🙂

Precis som i hans serie om kända mord väljer han att istället för att göra en grundlig och detaljerad genomgång om allt som finns att berätta om Billy the Kid att fokusera på dennes död och tiden som föregår den. En del av Billys tidigare historia finns med men bara i den mån det behövs för att kunna skildra händelsen i Fort Sumner när Pat Garrett sköt honom efter att Billy rymt från Garretts fängelse där han inväntade sitt dödstraff för ett tidigare mord.

Jag har sagt det förut men det förtjänas att nämnas igen: Gearys mycket speciella berättarstil där han noggrant och steg för steg går igenom händelseförlopp med minimal dialog men riklig berättartext och utan känslosvall passar förträffligt bra till hemska berättelser som den här. Det är en klinisk stil som skulle kunnat kännas torr, men Gearys teckningar som kanske inte i vanlig mening är realistiska ger en närvarokänsla som få andra tecknare. Alla människor har unika utseenden, de få detaljer som finns med på sidorna är valda med omsorg, och sidor som då och då är upplagda mer som scheman/kartor/planritningar än vanliga seriesidor gör att hans rekonstruktion av riktiga händelser känns ännu mer trovärdiga.

Några ord om hans linjer också. De har under åren blivit tjockare och svartare; om jag jämför hur hans senaste serier ser ut med de tidigaste har han tagit bort många av de irrelevanta detaljerna från förr och istället känns varje linje genomtänkt och medvetet placerad, precis som de föremål som syns till i rutorna. Sin vana att ibland zooma in på ett föremål och låta det fylla upp hela serierutan finns kvar, men nuförtiden används greppet mer sällan och när det gör det är det med mer laddade föremål; förut var det mer ett komiskt grepp med absurda inzoomningar men nu är det mer av ett dramatiskt grepp. På sitt sätt påminner han om Brian Bolland, en annan tecknare som är extremt petig med sina linjer. Sensibiliteten är helt olika mellan de två, men noggrannheten delar de 🙂

The True Death of Billy the Kid - balkong

Som alltid lyckas Geary också ge nya infallsvinklar även på skeenden som jag (tror jag) har bra koll på. Jag är säker på att för en inbiten fan av sanna berättelser om vilda västern finns det nog ingenting nytt i den här boken, men eftersom Geary klarar av berättelsen på så få sidor (64) och den utspelar sig under en så begränsad tid blir de fakta som han väljer att inkludera extra viktiga. Här märks det i hans fokus på att ständigt återkomma till Billys relationer till människorna i Fort Sumner dit han ofta återvända och där han alltså också dog: Hans relationer till flera kvinnor och motvilligheten att prata om honom när Garretts män anländer till staden.

Det är svårt att få en klar bild om människorna är tystlåtna för att de vill skydda Billy eller för att de är rädda för honom (dvs den bild av Billy som man får i Lucky Luke). Och det är givetvis Geary nöjd med eftersom hans serier gärna går igenom vad som rent faktiskt hänt men som resolut nekar till att ge svar på varför och istället överlåter sådana frågor till läsaren. Det gör att jag så gott som alltid efter att ha läst en av Gearys dokumentär-serier fortsätter att fundera över dem, som i det här fallet över Garretts drivkrafter, över Billys, över Pete Maxwells.

Eller för den delen, över varför Billys alla repliker i Fort Sumner är på spanska. Det är förstås ingenting konstigt i sig att han kunde spanska eftersom det var ett vanligt språk i de här trakterna (något som ofta skippas i vilda västern-genren), men Geary kunde lika gärna ha låtit honom prata engelska åtminstone på något ställe. En del av replikerna är ordagrannt de som Garrett senare sa att Billy yttrat men några är Gearys påfund, och även om det är naturligt att tro att även de var på spanska anar jag att Geary här vill sätta fingret på just det faktum att för många av invånarna var spanska modersmålet och att Billy the Kid i viss mån integrerats i det lilla samhället.

Precis som förra gången jag skrev om Geary en oherrans (dvs nio) massa år sedan glömmer jag ibland bort att köpa hans böcker eftersom de sällan syns till i seriebutikerna. Det är dumt av mig eftersom jag är så förtjust i honom, framförallt i hans dokumentära serier som den här, så det får nog bli en genomgång av vilka av hans serier jag har/inte har, och sen blir det förhoppningsvis en del nya inköp 🙂

The True Death of Billy the Kid - death

Den kanske vackrast tecknade sidan i boken: Billys död

Mördande detaljerat: Rick Geary

Postat den

Då och då glömmer jag bort att se efter om Rick Geary har kommit med något nytt i sin serie om viktorianska mord, A Treasury of Victorian Murder. Jag gillar serien men det är lite för långt mellan böckerna för att jag ska kunna hålla den i minnet, och då blir det så att jag kan missa någon bok här och där. Alldeles nyss kom den senaste boken, Famous Players, ut i kartonnerad utgåva och då passade jag på att köpa de andra jag missat för att kunna läsa dem i ett svep. Och ett trevligt svep blev det, som alltid när Geary är inblandad.

Famous Players (som egentligen är andra boken i A Treasury of XXth Century Murder, där Geary tar upp mord av senare datum) handlar om mordet på den amerikanska filmregissören William Desmond Taylor och utspelar sig i ett ungt Hollywood.

För den som inte läst någon av de andra böckerna av Geary så är det alltid fråga om riktiga mordfall, och det är oftast fall där den skyldige aldrig kunnat fastslås med säkerhet. Famous Players skiljer sig inte från det mönstret; ingen blev någonsin fälld för mordet på Taylor. Geary är alltså inte ute efter att skildra en deckare där whodunnit är den enda poängen. Istället använder han sig av morden som ett sätt att fokusera blicken på de personer som på ett eller annat sätt är inblandade i fallen, och med sin extremt prydliga stil som påminner om foton i sin statiskhet lyckas han nästan alltid både bokstavligt och bildligt teckna karaktärer så att jag som läsare tycker mig känna dem, trots den annorlunda värld de lever i.

En annan poäng med Gearys motivval är att han också får chansen att skildra mer eller mindre svunna kulturer, som 1800-talets skitiga och bitvis brutala New York eller skotsk borgarklass från samma tid. Återigen spelar hans teckningar en viktig roll; med sin precisa och egentligen odramatiska stil skulle man kunna tro att de inte skulle passa för de våldsamheter som ibland skildras, men istället gör just deras speciella karaktär att den journalistiska känslan snarast förstärks.

Det är definitivt inte serier som alla kommer tycka om, med sitt långsamma tempo och berättelser som avslutas utan att förövaren åkt fast. Själv tycker jag att Gearys takt med ungefär en bok per år är lagom; om det vore oftare skulle det nog bli lite för repetitivt, men om det vore alltför sällan är jag rädd att jag helt skulle glömma bort honom. Böckerna är billiga, runt $10 för de icke-inbundna utgåvorna, så jag skulle definitivt rekommendera de som inte läst någonting av Geary att ge honom en chans. Börja med vilken som av böckerna, de är alla bra, och sen är det bara att fortsätta med resten 🙂