Etikettarkiv: Rob Guillory

Färdigtuggat: Chew

Postat den

Precis som planerat blev det 60 nummer av tidningen Chew, och nyligen kom också följdriktigt den sista samlingen ut med serien om detektiven med de skumma matkrafterna, Tony Chu, som jag givetvis har läst. ”Givetvis” eftersom jag tycker så mycket om den här serien och den bisarra världen som den utspelar sig i; när jag först skrev om den var det med viss oro för att den kanske var en entricksponny som inte skulle hålla i längden men det visade sig att så var det inte alls 🙂

Tvärtom vinner mycket av Laymans särdrag som manusförfattare på upprepningens behag: De återkommande bildlösningarna (där min favorit nog är fågelperspektivsbilderna på en säng med varierande människor i dem, alltsom oftast i liknande poser), introduktioner av nya mycket specialiserade men fantasieggande matkrafter, leken med förväntningar tack vare saker som de rutor från det sista numret som dyker upp i mycket tidigare nummer. Tillsammans med Guillorys närmast uppsluppet karikatyrliknande teckningar gör det att serien hela tiden känns rolig och överraskande, det egentligen gruvliga innehållet till trots.

Definitivt en av de mer normala fågelperspektiwbilderna på en säng från Chew, och en glad sådan också!

Men slutomdömet om serien som sådant blir ändå inte riktigt en fullpoängare. Det är frustrerande nära men det finns en sak som drar ner omdömet, nämligen slutet. Utan att avslöja för mycket har de avslutande numren av tidningen en helt annan ton än resten; blandningen av humor, crazy och genuint drama finns serien igenom och balansen är hela tiden utmärkt, men mot slutet kapsejsar det. Tony Chu är alltid en väldigt arg och oförlåtande person, men eftersom så många av hans nära och kära är (oftast) charmiga knasbollar tar hans humör och svartsyn inte överhanden; han kan inte ens upprätthålla sin avsky för sin oerhört frustrerande och nonchalanta polispartner John Colby eftersom även denne egentligen gillar Tony, deras olika personligheter till trots.

Och mot slutet bli det alltför mycket elände och Tony Chu-raseri utan förmildrande omständigheter när den charmiga humorn saknas nästan helt, och läsningen känns därför märkligt deprimerande. Personligen anar jag ett misstag från Laymans sida: Han har berättat att han ändå från seriens begynnelse vetat exakt hur serien skulle sluta, och även om det har funnits fördelar med det (som alla referenser framåt i tiden i serien) har det här lett till att han inte kunnat låta bli att skriva just det slutet som han redan bestämt sig för. Men under årens gång har serien nog blivit någonting delvis annorlunda än den kanske var tänkt från början: Mycket tidiga skisser på karaktärer gjorda innan serien ens startat på riktigt visar en mer realistisk och allvarligare stil, och en del intervjuer jag läst antyder detsamma. Det kan nog helt enkelt vara så att Guillory extremt underhållande teckningar drivit serien åt ett lättsinnigare håll, och tyvärr matchar inte det sedan länge planerade slutet den faktiskt existerande serien :-/

Men jag måste trots missräkningen med slutet ändå säga att Chew har varit en av de absolut mest underhållande och roliga serier jag läst de senaste åren. Varje gång en av de mer eller mindre årliga samlingarna dykt upp har jag kastat mig över dem för att återigen få läsa om Tony, Toni, John, Poyo och den märkvärdiga värld de lever i, och det tycker jag fler ska göra 🙂

En mycket liten detalj som jag ändå fastnade för i Chew: Typsnittet som används när någon person med matkrafter ska beskrivas är alltid detsamma, och bidrar IMHO faktiskt rätt mycket till den alldeles egna karaktär serien har 🙂

Smaken är som baken: Chew

Postat den

En cibopath-kollega till Tony Chu

Häromsistens handlade det den utmärkta serien I Kill Giants som helt hade gått mig förbi; idag handlar det om en annan kritikerrosad serie som jag visserligen har varit medveten om, men inte läst förrän nu: Chew, en annorlunda serie om mat, skriven av John Layman och tecknad av Rob Guillory.

  • Cibopath: En cibopath kan genom att smaka på ett föremål få en psykisk förnimmelse om vad föremålet varit med om.
  • Cibolocuter: En cibolocuter kan kommunicera via mat, även komplicerade meddelanden.
  • Saboscrivner: En saboscrivner kan beskriva mat så exakt att den som läser texten känner det som om han/hon själv ätit den.
  • Med mera mystiska matkrafter…

Huvudpersonen Tony Chu är en polis och en cibopath. Därför blir det hans uppgift att oavsett hur ickigt det är provsmaka vadhelst man kan finna på en brottsplats för att se vad som hänt. Ruttnande hundlik? Jupp. Bita misstänkta personer? Jupp. Äta misstänkt kyckling kött (för i den här världen är kycklingkött förbjudet efter ett utbrott av fågelinfluensa som dödat miljoner människor)? Jupp. Det är ett hårt liv, och inte blir det bättre av att även vanlig mat är en obehaglig upplevelse eftersom han känner allt den varit med om. Som misshandlad tamboskap. Eller vårdslöst plockade frukter. Det enda som inte ger honom några intryck är rödbetor så det är hans huvudföda.

Därför är det inte konstigt att han blir förtjust i Amelia Mintz, en saboscrivner, för när han läser hennes recensioner kan han ”äta” mat utan obehagliga psykiska intryck. Det är klart, när hon är på dåligt humör och beskriver en horribel sylta så att alla som läser morgontidningen omedelbart måste spy så är det lite knepigare, men det är ändå värt det för Chu.

Ett matkrig i skolan går lite väl långt

Det är som nog framgår inte en så värst allvarlig serie, Chew. Men den är å andra sidan inte en ren komedi heller för en hel del av charmen i serien är den ibland helt allvarliga handlingen som förlagts i en så galen värld. Hallucinogena grodor som medvetet muterats med hjälp av kyckling-DNA för att undvika förbudet mot kyckling-kött, utomjordiska växter som smakar precis som kyckling (mycket av polisens arbete går ut på att stoppa kycklingsmugglare, olagliga kycklingrestauranger, och liknande), och oförklarliga ljustexter i himlen är en del av den smått vansinniga värld som Chu lever i, men handlingen i sig är egentligen helt allvarlig; det är bara allting runtomkring som är så udda.

Guillorys teckningar är precis lagom skruvade, i sin trevligt karikatyrartade stil med en bra spänst i linjerna, och Layman leker också med själva berättandet, där ett vanligt grepp är att berätta historierna med stora hopp i tiden. Framåt, bakåt, och ibland är hela numret bara en bakgrundshistoria till var handlingen för tillfället befinner sig. Inte ens tidningsnumreringen är rakt på sak: Nummer 27 kom ut efter nummer 19, bara för att Layman & Guillory kände för att teasa läsaren om vad som ska komma. Det påminner en smula om den första Haruhi Suzumiya-animen, även om den hoppade ännu mer fram och tillbaka på ett uppfriskande sätt.

Sen kan jag väl tycka att Chew sin underhållande charm till trots inte riktigt når upp till alla lovord. Risken är att den alla galenskaper till trots ändå är en entricks-ponny, där grundidén med bisarra matkrafter kanske inte räcker hela vägen fram (Chew är en uttalat begränsad serie; om jag kommer ihåg rätt så har skaparna sagt att det blir 60 nummer, inte mer). Jag har läst de första 20 numren (plus ”framtidsnumret” 27), och tycker att energin har avtagit en del i slutet. Min känsla är att det krävs nya fräscha infall hela tiden eftersom grunden i serien är ganska tunn, och vi får väl se om Layman/Guillory klarar av att leverera sådana serien igenom.

Men trevligt hade jag, inte minst för att det är skönt att läsa en kriminalserie som vågar vara rolig istället för enbart dödligt allvarlig. Och en del saker som ska smakas på är onekligen rätt kul 😉

Osmakliga bevis för Tony Chu