Etikettarkiv: Roger Langridge

Digital sommarläsning: En drös serier

Postat den

Tillbaka från ett svettigt Italien, dags för uppsamlingsheat!

Rocket Girl, manus Brandon Montclare, teckningar Amy Reeder: Ursprungligen en miniserie à fem nummer som kom ut förra året, men jag fick syn på den i år i och med att nummer 6, som fortsätter historien, kom ut för några månader sen. Omslaget såg inte oävet ut, en snabbtitt på teckningarna likaså -> varför inte läsa den?

Rocket Girl

Well, kanske för att den helt enkelt inte är så bra?

För tyvärr är den här superhjälteserien (nominellt är det sf eftersom det är en tidsresehistoria där huvudpersonen reser tillbaka från ”framtiden” (2013) till år 1986 för att förändra framtiden till det bättre, men i praktiken är det en superhjälteserie det handlar om, må vara en där superkrafterna fås genom avancerad teknisk utrustning istället för någonting inbyggt) inte alls bra.

Framförallt är det Montclares manus som är undermåligt: En uppsjö personer, alla utan egen personlighet, ett överflöd av plottrådar som vare sig förklaras eller utreds (en katastrof när det gäller tidsresor som kan bli nog så knöliga ändå att följa med i), en total avsaknad på spänning (eftersom det inte går att förstå vad de olika personerna egentligen vill åstadkomma). Det verkar som om Montclare tror att det räcker med att inkludera coola detaljer (en värld där poliskåren består av ungdomar, alla under 20 år; en ung tjej med ett jetpack; osv) och sen löser sig liksom allting annat av sig själv. Ett tips: Det gör det inte.

Men Reeders teckningar visar sig vid en närmare läsning inte heller vara så värst bra. De är överlastade med alltför mycket detaljer och för oorganiserade för att man enkelt ska kunna följa med i vad som sker, givetvis mest påtagligt i actionsekvenserna. Huvudpersonen har fräknar vilket kanske är lite ovanligt, men det är ungefär allt för resten ser väldigt generiskt ut allesammans; snyggt vid en snabbtitt, sterilt och trist vid en noggrannare läsning. Jag gick iallafall på det :-/

Slutomdöme: Tja, manus och teckningar matchar varandra bra eftersom de har ungefär samma brister båda två.

Abigail and the Snowman, manus & teckningar Roger Langridge: Det här var mycket roligare! Trenden med bra barnserier på engelska fortsätter, och att Roger Langridge skulle göra det bra är inte precis överraskande med tanke på vad han gjort förut. Här är det fråga om en fyra nummer lång miniserie om den lilla flickan Abigail som samma dag hon ska börja i en ny skola råkar på en yeti, på flykt från en organisation som vill använda hans krafter (han är osynlig för alla vuxna visar det sig) som ett vapen.

Abigail and the Snowman - Möte

Vibbar av gamla klassikern Stanley and His Monster (där det bara var Stanley som kunde se monstret) alltså, och det gamla konceptet fungerar fortfarande bra. De andra barnen blir först överrumplade men sen accepterar de yetin, och Abigail gillar honom förstås omedelbart. Blanda i konflikter med den onda organisationen, en snäll pappa som inte riktigt förstår vad som pågår, en myckenhet charm, lite sorg, några klumpiga agenter som visar sig ha ett hjärta när det behövs, och en enda riktigt elak agent som står för spänningen, och de fyra numren är slut alldeles för snabbt.

Slutomdöme: Mysigt!

Blue Note – Final Hours of the Prohibition, manus Mathieu Mariolle & Mickaël Bourgouin, teckningar Bourgouin: En europeisk scanlation bestående av två album som utspelar sig parallellt de sista skälvande dagarna innan förbudstidens slut. Platsen är en oidentifierad storstad (tänk New York), och det första albumet följer den irländska boxaren Jack Doyle som lockas tillbaka till staden som han avskyr för att återuppta sin boxningskarriär. Mot sin vilja dras han in i de intriger som vävs av olika gangstrar som positionerar sig för tiden som ska komma. Det andra albumet följer gitarristen Ray Jameson som däremot vill till storstaden för att kunna spela inför så många som möjligt, för att visa upp sin briljans på de hetaste klubbarna; samma klubbar där också Doyle vistas eftersom de drivs av gangsters som också styr boxningsvärlden.

Jag måste säga att när jag började läsa den här serien var det på näppen att jag slutade läsa efter de första sidorna: Jag tyckte teckningarna var lite väl tråkiga i sin murriga och lätt vaga stil, och att manuset verkade vara alltför likt alldeles för många franska serier/böcker/filmer som fascineras av USA, 30-talet, jazz och boxning (det finns gott om dem, tro mig!). Men jag fortsatte ett tag till och det blev faktiskt betydligt bättre efter hand. Doyle blir lite intressantare när man lär känna honom, och den labyrintiska handlingen klarnar också, framförallt när jag läste det andra albumet; jag visste inte att det handlade om två parallella album, där samma bipersoner finns med i båda, och att de saker jag inte riktigt förstod i första albumet blev betydligt klarare i det andra. Plus, Jameson är en intressantare person än Doyle, och teckningarna när Jameson svävar ut i sitt gitarrspelande är bland de bättre, så album två är helt klart de bättre av dem (men att bara läsa ett av dem är rätt meningslöst).

Blue note - Ray Jameson

Slutomdöme: Nä, inget mästerverk, men helt okej läsning om man inte har någonting bättre för sig. Det kanske låter som rätt svagt beröm, och det är precis vad det är menat som också 😉

The Demon, manus Garth Ennis, teckningar John McCrea: Jag tycker att Ennis Hitman är det bästa han gjort i det längre formatet (med Preacher som given tvåa, mycket lite bakom) så därför tog jag till slut och läste igenom hans och McCreas (som tecknade Hitman) nummer av The Demon som är bland det tidigaste han skrev för DC, och där Hitman dyker upp i gästspel innan han fick en egen tidning.

Varför har jag inte läst de här numren förut om jag nu tycker så mycket om Hitman? Jo, jag har faktiskt börjat men fastnat eftersom de var så förgjordat trista. Det som framförallt gör tidningen svårläst för mig är huvudpersonen, demonen Etrigans, eviga rimmande (han rimmar, alltid); jag tycker att det bara gör det jobbigt att läsa, utan vinst. Rim ibland, javisst; rim alltid, bleurk!

The Demon - Deklaration

En demon med rim galore
gör min läsning alltför svår

Men den här gången kom jag igenom de cirka 20 numren, och jodå, det fanns några nummer som gick att läsa. Hitmans gästspel fungerade, och det är ganska uppenbart att Ennis serien igenom är mycket mer intresserad av gangsters och krig än av övernaturliga shenanigans; varje gång han får chansen att slänga in referenser till exempelvis världskrigen blir det lite bättre, men sen blir det demoner, änglar med mera (plus rim, ständigt dessa rim!) och då går det trögt igen.

Slutomdöme: Håll er undan; inte ens om man är ett Ennis-fan som jag som vill se hur hans tidigaste serier var finns det någonting av intresse här egentligen…

Varför inte?

Postat den

Civil War - Choosing Sides cover

Ni vet de där monstruösa crossoverna som jag inte är sådär värst förtjust i? Ni kanske hört talas om Marvels Civil War-dito som för ungefär 5 år sedan förpestade utspelade sig i alla Marvels titlar? Ni har kanske hört talas om Howard the Duck, den cyniska 70-talsankan med den grova munnen, också känd från en spektakulärt usel film? Ni kanske undrar vad i hela friden de har med varandra att göra?

För åtminstone jag blev förvånad när jag råkade få syn på en hänvisning till att Howard deltog i Marvels spektakel. Visserligen bara med en kort historia i tidningen Civil War: Choosing Sides men ändå, och eftersom den ofta trevliga Ty Templeton stod för manuset kunde jag inte låta bli att leta upp serien.

Först ska jag väl nämna att tidningen även innehåller 4 andra kortare berättelser men trots lovande namn som Ed Brubaker och Robert Kirkman är de alla helt förglömliga. De är enbart till för att introducera nya/bortglömda karaktärer som i och med Civil War skulle få egna tidningar (eller nystarter som karaktärer), och att de bara är lätt maskerad reklam för de tidningarna är uppenbart; de är inte avslutade berättelser utan bara intron till andra.

Howards historia är däremot inte avsedd som det och är redan därför mycket roligare att läsa för en läsare som mig som inte läst någonting annat från Civil War (förutom de delar av Brubakers Captain America som utspelade sig under kriget). Och halleluja, det visade sig att Roger Langridge stod för teckningarna så de var också en fröjd för ögat! 🙂

Howard the Duck - Köer

Jag ska kanske undvika de alltför stora orden med tanke på att det är 8 sidor underhållning utan anspråk på storverk men det var en mycket bättre serie än jag egentligen trott (jag var mest nyfiken på den för att det lät så bisarrt att Howard the Duck skulle vara med i en så gravallvarlig tillställning som Civil War…), och det är därför jag tipsar om den för de  som kanske vill ta sig en titt. Howards kamp mot allehanda byråkrater när han försöker registrera sig som ”superhjälte” (och därmed få del i de belöningar som väntar de som registrerar sig) var hur trevligt som helst att läsa, och det är bara synd att Marvel inte gör mer sånt här; jag skulle iallafall gärna läsa mer av samma slag. Det finns små guldkorn i havet av superhjälteserier även om det ibland tar några år för mig att hitta dem 🙂

Mini-recensioner: Roger Langridges Snarked! & The Show Must Go On

Postat den

Synkroniciteten slår till igen! För några månader sedan blev jag livligt uppmanad att ta en titt på Roger Langridges serier så jag beställde The Show Must Go On, en samling kortare historier från diverse håll, och Snarked!: Forks and Hope, den första volymen som samlar ihop tidningen med samma namn. Och nu när jag tänkte skriva om dem har precis Rikard på Shazam.se recenserat just Snarked! (och han håller med om att den är värd att läsa). Med tanke på att nästa bok i mini-recensionshögen är Darwyn Cookes The Score som Shazam också skrev om alldeles nyligen är det härmed bevisat att den där recensionshögen har blivit liggande lite för länge 😉

Jag började med att läsa TSMGO som visade sig vara en varierande upplevelse. När Langridges uppsluppna crazy-humor fungerar som i de längre episoderna om Mugwhump the Great, en vaudeville-artist av den inte så sofistikerade typen (om det nu finns sofistikerad vaudeville…) så är det hur bra som helst, men det är gott om mer lättviktiga serier här. Alla är roliga men flera av de kortare serierna är verkligen av typen slit-och-släng som skulle passa bra in i en tidning som utmärkt utfyllnad, men som kanske inte fungerar lika bra i en bok fylld av enbart likadana serier. Men som sagt, Mugwhump-episoderna med sitt lite större allvar, även om ”allvar” verkligen är relativt här, och även de surrealistiska dialogserierna med Frankensteins monster & Shirley Temple är höjdpunkter som gör boken väl värd att läsa, och sen får man resten som en slags bonus.

Mugwhump är försenad till sitt uppträdande

Det är däremot ingen tvekan om att Snarked! är mer fullödig. Forks and Hope är första boken i en berättelse om den mycket unga prinsessan Scarlett och hennes ännu yngre lillebror Rusty och deras sökande efter deras försvunna föräldrar. Allt utspelar sig i en värld befolkad med diverse figurer hämtade ur Lewis Carrolls böcker; Jabberwock, gripen Cheshire-katten dyker alla upp.

Men framförallt är det valrossen och snickaren som har väl så stora roller som prinsessan och prinsen. Wilburforce J. Walrus är en genial skapelse som elegant snyltar sig fram genom livet. Han är en som lever på samhällets botten samtidigt som han framställer sig själv som en samhällets stöttepelare, och i viss mån med rätta eftersom hans svada alltid (nästan) räddar honom när han ständigt råkar ut för problem och kan få vem som helst att tro att han är en pålitlig man. Han är en Cosmo Kramer men kanske ännu mer en reinkarnation av EC Segars Frasse/Wimpy (till och med namnet är likt, J. Wellington Wimpy), en av mina favoritkaraktärer; en person som antagligen vill väl men helt saknar moral när det gäller att sko sig själv. Därför är det inte så konstigt att Langridge också anlitats för att återuppliva just Karl-Alfred/Popeye; jag har läst de två första numren och de är mycket lovande även om de ännu inte når upp till Snarked! 🙂

Nästa volym i Snarked! är redan beställd, jag funderar allvarligt på att leta reda på Langridges Mupparna-serier också, och hans Popeye hoppas jag också kommer samlas ihop i framtiden den med. Så trevligt var det att läsa Langridge!