Etikettarkiv: Rubén Pellejero

Corto Maltese: Under midnattssolen

Postat den

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Dieter Lumpen: Corto Maltese in spe?

Postat den

dieter-lumpen-cover

Från första gången jag läste någonting om Dieter Lumpen (hädanefter DL), äventyraren som har huvudrollen i serien med samma namn skriven av Jorge Zentner och tecknad av Rubén Pellejero, har alltid Corto Malteses ande svävat i bakgrunden:

  • När serien dök upp i Heavy Metal första gången var det i numret efter att Corto Maltese (CM) publicerats i samma tidning, varför det kändes som en ersättning av den sistnämnda
  • I svenska tidningen Casablanca varvades CM-episoder med DL-episoder, för övrigt två av de ytterst få läsvärda serierna i just den tidningen 😉
  • De har både en huvudperson av det mer passiva slaget, en man som mestadels reagerar snarare än agerar
  • De utspelar sig i ”exotiska” miljöer under första hälften av 1900-talet (CM i början av perioden, DL i slutet)
  • Trots en äventyrare i huvudrollen är det ofta tämligen lugna serier
  • Teckningarna har en hel del likheter, framförallt när serierna tryckts i svartvitt

Det har gjort att jag inte varit så förtjust i DL: När jag läst serien som ett surrogat för att läsa CM har den givetvis kommit till korta, både vad gäller manus och teckningarna. ”Inte så dum men det är ingen CM precis!” skulle jag kunna beskriva mitt omdöme.

Och det är förstås orättvist; man ska inte bedöma en serie efter vad man tror att den är utan för vad den faktiskt är. Läser man DL på det sättet blir den också mycket bättre och mer givande 🙂

Layout 1

Första sidan, första episoden

Varför denna lilla text idag? Jo för att man numera kan läsa alla serier om Dieter Lumpen i en samlad utgåva på engelska: The Adventures of Dieter Lumpen, 264 sidor lång och den andra titeln i förlaget IDWs bokserie Eurocomics (där den första givetvis var CM…).

Och den här gången, när jag gav mig tusan på att inte tänka på CM medan jag läste, var det riktigt underhållande. Förut, när jag bara läst enstaka episoder, fick jag aldrig något riktigt grepp på Dieter Lumpen själv, men nu framstod han tydligare: en cyniker utan egentlig egen vilja som bara driver med. Inte ond, inte god, utan bara en man utan mål och moralisk kompass. Eller kanske mer rättvisande: Han har ett hum om moral och vet nog egentligen vad som är rätt och fel, men han har inte karaktärsstyrka nog att följa den om priset är högt. Ju mindre som hände i serien desto mer tyckte jag om den, som exempelvis den sena och album-långa episoden Caribbean där det nästan helt saknas handling när Lumpen tillsammans med diverse egenartade karaktärer befinner sig i Karibien.

Pellejeros teckningar uppskattade jag också mer den här gången, nu presenterade i en bitvis mycket ambitiös färgläggning (där tyvärr stora svarta ytor ibland ”fläckats” av de omkringliggande färgerna) som verkligen framhäver djungeln, öknen, havet, eller vilken miljö nu handlingen utspelas i. DL ser bra ut i svartvitt men är nog ännu bättre i färg (till skillnad från CM!).

Så jo, jag förstår varför DL har rosats av så många. Den har stil stil och stämning; det finns en hel del andra serier som försöker vara någonting liknande men de allra flesta misslyckas och blir bara exotiserande dravel med vita män på tillbakalutade äventyr i kolonierna.

dieter-lumpen-car

Men riktigt stor tycker jag inte att den är. Det där sista lilla, det som verkligen sätter sin egen stämpel på serien, tycker jag nog saknas; i jämförelse med serier som (japp, här kommer den igen!) CM där huvudpersonen är någonting unikt, och likaså sättet som andra människor och miljöerna skildras, är DL alltför generisk. Den är ett mycket bra hantverk men ingredienserna är det ingenting speciellt med.

Väl värd att läsa är samlingen, men jag undrar jag hur Zentner och Pellejeros framtida och redan omskrivna serie kommer att bli: För den som inte redan vet det är det nämligen så att Corto Maltese ska återupplivas som serie, och gissa vilka som anlitats för detta…? 😉