Etikettarkiv: scanlation

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!

Pizza Roadtrip/After the Night/Adam Clarks

Postat den

Idag, en trippel med scanlation; faktum är att med tanke på hur mycket som numera officiellt översätts till engelska finns det mindre och mindre anledning att leta upp scanlations, men det finns fortfarande en del godbitar som bara finns tillgängliga på det sättet (med mina språkkunskaper alltså). Så, några korta rekommendationer:

Pizza Roadtrip (manus El Diablo, teckningar Cha)

Först ut, en thrillerkomedi som startar med ett klassiskt dilemma: Vad gör man med kroppen om man vill undkomma polisens misstankar efter att ett mord begåtts? Den drabbade i det här fallet är Ronald som mitt i natten blir uppringd av sin gode vän (eller för att vara mer korrekt, sin gamla och mycket hopplösa vän) Rudy som ber honom komma över till sin flickvän Matildas lägenhet för att hjälpa honom med en grej…:

Sen är dramat/komedin igång: Var ska kroppen begravas? Hur ska den komma dit? Varför i #&/%€/%&# gjorde Rudy det? Och för den delen, varför ska Ronald behöva stå ut med Rudys inkompetens?

Det här är inte den mest sofistikerade serien jag läst, men den är rolig, har ett bra tempo, och El Diablo lyckas på ett smart sätt långsamt förklara vad som egentligen hände på kvällen, och skälen därtill, samtidigt som vår trio (Ronald, Rudy och Matilda) försöker genomföra sin plan trots att allt som kan gå fel givetvis gör det.

Pizza Roadtrip - Punktering

Slutbetyg: Utmärkt underhållning, och ett enkelt men bra manus av El Diablo tillsammans med lika lyckade teckningar av Cha (trots den besynnerliga frånvaron av näsor).

After the Night (manus Henri Meunier & Richard Guérineau, teckningar Richard Guérineau)

Det var mycket nära att jag inte läste den här serien. Teckningarna är i ärlighetens namn inte de mest upphetsande utan snarast rätt stela och opersonliga, och vid en först anblick verkade manuset också vara en typisk opersonlig standard-western som inleds med den mystiska främlingen som rider in i staden med två döda banditer på sin lasthäst. Men jag läste på några sidor och ser man på, det här är bättre än man (well, jag) skulle kunnat tro.

After the Night - Främlingen

Väl i staden möter vi snart sheriffen, som tack vare sitt rykte håller staden helt ren från kriminella och som lyckats genomdriva ett förbud mot vapen. Främlingen (som givetvis inte lämnat sina revolvrar ifrån sig) hyr ett rum på hotellet och drar sen vidare mot saloonen. Men namnet han lämnat har en kuslig historia i staden, och sheriffen går dit för att se vem han egentligen är.

På ytan innehåller serien alla ingredienser från en western, med utöver det redan beskrivna den prostituerade med en tragisk bakgrundshistoria, en duell i solen, med mera. Men under ytan pågår någonting helt annat, en mycket sorglig historia som jag inte vill berätta något mer om eftersom så mycket av seriens styrka finns i den ovanliga rollbesättningen som erbjuds här.

Slutbetyg: En bagatell, men värd att läsa för sin oortodoxa infallsvinkel.

Adam Clarks (manus Regis Hautière, teckningar Antoine Lapone)

Och slutligen, min favorit bland dagens serier, en spion/kriminalthriller av det elegantare slaget.

Adam Clarks är en man som rör sig i de yppersta kretsarna, dit han kommit genom ett tidigare äktenskap med en äldre societets-kvinna. Sedan dess försörjer han sig delvis på att skriva elaka krönikor om de människor han umgås med (under pseudonym), delvis på att stjäla från samma människor. Han är dessutom en kvinnokarl av stora mått, och de kvinnor som faller för honom bryr han sig föga om.

När historien börjar är han, som alltid, på ett party, där en mycket värdefull diamant förevisas. När han träffar en kvinna vid namn Irina följer han med henne till hennes hotellrum, och när hon senare somnat smyger han iväg för att stjäla diamanten. Den delen går bra, men nästa dag blir en dålig dag för Clarks…

Det här är en vådligt elegant tecknad historia i atomique-stilen (som exempelvis Yves Chaland var känd för), och den utspelar sig liksom många serier i samma stil i en oklar science fiction-miljö som mest liknar framtiden som den troddes bli på 50-talet. Parat med handlingen med en sofistikerad gentlemannatjuv och spionintriger à la kalla kriget riskerar serien att liksom många andra i atomique-stilen att bli mer yta än innehåll, att bli alltför kall i all sin kantiga elegans.

Och jag trodde nog att den skulle bli ungefär så, men precis som After the Night har manuset mer bett än man skulle kunna tro. Här är det Clarks själv som inte riktigt är den man kanske först tror, utan en långt mer cynisk och obehaglig person än så. Men som läsare är du varnad: En berättare som dyker upp då och då introducerar Clarks för oss i början av serien, och han säger mycket riktigt att Clarks inte är en person du ska lita på.

Adam Clarks - Berättaren

Slutbetyg: Chica teckningar av Lapone, och ett manus med lite mer tyngd än teckningsstilen brukar innebära. Lika oväntat som After the Night är det senare inte, men det gör att serien har substans och tyngd.

Blänkare: Happy!

Postat den
Happy! 23 - cover

23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder

Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko

Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna :-/

Smått & Gott: Vito/Josephine/Forever B%*#h

Postat den

Dags för ett samlingsinlägg igen, jag har läst en hel del medan jag varit ute på resor så det är digitalt som gäller idag.

Vito av Eric Salner: Först, en scanlation på tre delar där vi kan läsa om en resande i film (dvs han reser runt i små byar på Sicilien med medhavd projektor osv; serien utspelar sig år 1947), och en underlig filmsnutt som en dag dyker upp på sätet på hans bil. Snutten visar en förunderligt välgjord scen där diverse mytologiska varelser uppträder, och den blir en succé varhelst den visas.

Och givetvis visar det sig också att det finns goda anledningar till att scenen ser så realistisk ut.

Vito - hav

Egentligen är den här serien inte så bra: Handlingen är rätt ofokuserad (den vacklar mellan att handla om filmvisaren, om titelns Vito, om en uråldrig strid mellan två grupperingar), och tre album är definitivt fler än vad som egentligen skulle krävts.

Men vad den har är en riktigt bra stämning, när Stalner bekymrar sig mindre om handling och mer om miljö. Vackra teckningar och en (ibland) sparsam användning av ord gör att jag ger serien godkänt; annars hade jag nog inte skrivit om den heller (jag läser en hel del jag aldrig nämner om det är för ointressant, om jag inte känner för att skriva om serien av någon anledning ändå).

Josephine av Pénélope Bagieu: En till serie av Bagieu; den förra, Exquisite Corpse, tyckte jag var väldigt underhållande så den här serien, utgiven av Delcourt i deras helt digitala engelska satsning, var jag rejält nyfiken på.

Josephine - restaurang

Och tja, underhållande är den nog, den här komediserien om Josephine, en ung kvinna i vår moderna värld, men den saknade ärligt talat det bett som fanns i EQ. Här blir det lite väl mycket pojkvänsprat, utseende, osv, utan det subversiva inslaget som fanns i den tidigare serien. Så roande för stunden, snitsigt tecknat, men rätt mycket snabbmatskänsla.

Tre delar utgivna hittills, och jag kommer nog fortsätta följa serien trots allt, men så gillar jag också snabbmat då och då 🙂

Forever B%*#h av Diglee: En till Delcourt-serie, och en serie som är väldigt lik Josephine. Här får vi följa Lousie, Audrey och Maud, tre kvinnor som (som sagt, stora likheter mellan serierna…) som träffas och skvallrar om pojkvänner, sex, utseende och relationer. Så jo, ja, de invändningar jag känner när jag läser Josephine poppar upp i huvudet här med, onekligen.

Forever B%-#h - milf

Men lite skillnader finns, som till exempel att FB är betydligt mer explicit; tänk er någonting ungefär som att om Josephine är New Girl så är FB Sex and the City. Och med det lite vassare innehållet har jag (oklart varför, men så är det!) mer överseende med det egentligen väldigt klichéartade innehållet. Lite uppstudsigare, lite mer Jag gör vad jag vill-känsla, helt enkelt.

Det var väl allt för idag. Tre serier, där jag personligen tycker att de två sista var roligare att läsa för mig, även om den första också hade en del kvalitéer. Men ingen måste-läsning, det här handlar om (rätt bra) förströelse, så hugg den serie som du tror passar dig. Eller ingen 😉

20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo

Postat den

Hajime no Ippo 1 - cover

Den längsta serien jag hittills skrivit om skulle jag tro, åtminstone räknat i sidor, är dagens serie Hajime no Ippo, skriven och tecknad av George Morikawa med start 1989. Så det finns definitivt serieskapare som hållit på längre med en och samma serie, men få som gjort lika många sidor; hittills drygt 20000 sidor, men fler kommer. Själv kommer jag hålla mig kort dock!

Ok, boxning i serieform. Jag har läst några andra förut, som Katsu! och Big Ben Bolt, men den klart bästa är en annan manga, Ashita no Joe. Och det är väl lika bra att säga på en gång att lika bra som Joe är den inte, Hajime no Ippo.

Men underhållande är den, ända från början då den unge Makunouchi Ippo upptäcker boxningsvärlden och med obändig energi kastar sig in i den. Sedan får vi följa honom när han lär sig vad boxning handlar om, den första matchen, och hur han lär sig mer och mer om hur man blir en bra boxare. Men det är inte bara Ippo som vi får följa utan också den handfull vänner han får på Kamogawa-gymmet, både de enastående och de mer alldagliga.

Hajime no Ippo - Första gången

Första gången i en boxningsring

Allt skildras i ett egentligen ganska lugnt tempo, vad gäller hur Ippo utvecklar sin teknik och blir mer komplett, för att när det blir matchdags ersättas av ett nästan löjligt övermått av energi och adrenalin. Morikawa hanterar tempot i serien mästerligt; hundratals sidor kan spenderas i en loj sinnesstämning där man nojsar och skämtar i de få pauserna mellan de gruvligt hårda träningsperioderna, för att sedan följas av matcher, där en enda match ibland upptar flera volymer. Det fungerar fantastiskt bra att som jag läsa alla sidorna på raken, och jag misstänker att det fungerar väl så bra som följetong också, så jag förstår att den här serien har blivit långlivad: Det finns ingen anledning till att den skulle ta slut, det finns fortfarande mycket kvar att berätta eftersom Morikawa skyndar långsamt; exempelvis kan nämnas att Ippos internationella karriär har legat i startgroparna de senaste 3-4000 sidorna och för tillfället går rätt dåligt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med just Big Ben Bolt, en amerikansk dagstidningsserie som höll på i 28 år, dvs längre tid än HnI har funnits, men där Bolt blir världsmästare mycket snart. Och eftersom det innebär att han blivit så bra han kan bli ser sig serien därefter tvungen att slänga in alla möjliga sorters plotter som inte har med boxningen att göra, som deckarepisoder mm. Inget fel i det, men jag beundrar Morikawas förmåga att efter så många sidor fortfarande fokusera så stenhårt på enbart boxningen. Visst finns det en liten spirande romans med Ippo i huvudrollen men den tar mycket liten plats och skildras bara i relation till hans boxning.

Hajime no Ippo - Taktik

Ippo fundersam; sida från volym 54 (av hittills 110)

Med andra ord, Hajime no Ippo vet vad den handlar om, och den gör verkligen allt sitt ämne. Jag är inte någon boxningsexpert men kan en del om sporten främst tack vare en bok om tungviktsboxning jag läst hur många gånger som helst (12 världsmästare i boxning, skriven av Olof Johansson & Torbjörn Säfve, rekommenderas innerligt!) sen jag först läste den som ung tonåring, så när olika taktiker och typer av boxare diskuteras i serien gillar jag att den verkar genomarbetad och realistisk. Sen är kanske matcherna en smula mer orealistiska med de dramatiska vändningarna osv, även om Morikawa sällan fuskar: Om en boxare i grunden är klart bättre kommer han att vinna, även om läsarens sympatier är på förlorarens sida; vilja och hopp vinner sällan över skicklighet.

Ett annat skäl att serien fortfarande lever vidare är de redan nämnda bipersonerna. Ibland flyttas fokuset från Ippo till någon av dem, och där kan fokuset bli kvar ett långt tag, typ i en återblick som måste ha varat under något år i realtid, dvs i tidningen HnI publiceras, som skildrar hur hans tränare blev boxningsintresserad strax efter andra världskrigets slut. Det gör att jag har flera personer jag bryr mig och som jag vill läsa mer om hur det går för, utan att tröttna.

För min del kan Hajime no Ippo hålla på hur länge som helst; det känns inte som om den någonsin gått på tomgång under de 20000 sidor jag läste, så jag har svårt att tro att den kommer göra det i framtiden heller 🙂

Hajime no Ippo - Senaste matchen

Ippo har problem; sida från den senaste matchen han utkämpat, så teckningsstilen är rätt annorlunda jämfört med den ursprungliga

PS. Kudos till de som scanlaterat serien, med tanke på omfånget; kvalitén har dessutom huvudsakligen varit mycket bra, även om det varierar över volymerna beroende på vilken scanlator som varit i farten. DS.

Kraa x 3

Postat den

Kraa 3 - cover

De dök upp relativt snabbt, de två avslutande albumen av Benoît Sokals Kraa i scanlaterad version. Mycket trevligt för det här var en serie som var riktigt underhållande, rakt igenom de tre albumen! Så några minimala ord om avslutningen 🙂

När jag skrev om det första var det främst teckningarna jag rosade, medan manuset var habilt men inte mycket mer. Nu, efter att ha läst album två och tre () så kan jag säga att teckningarna höll klassen rakt igenom, och att manuset jobbade på för att till slut uppnå en arbetsseger: Det är fortfarande inte det mest originella manuset jag läst, men framförallt Yuma och hans relation till den stora örnen Kraa gör att dramat fungerar.

Kraa - Filosofi

Resten, med industrialiseringen som hotar att förstöra naturen i Malaskar och de skrupelfria männen som står bakom planerna är standardinnehåll i serier som den här. Plus dock för att det inte blir en traditionell hjältehistoria av det hela, och att Sokal verkligen ger serien ett ordentligt slut (även om jag tyckte scenen som avslutar skildringen av dåtid, innan codan i senare tid avslutar den sista boken, kommer lite väl snabbt och oväntat).

Men, som sagt, det som gör Kraa till en bra läsningen är Kraa själv; utan honom skulle det varit betydligt tråkigare!

Kraa - attack

Digital sommarläsning: Arthur de Pins

Postat den

Idag, en fransk serieskapare som jag stötte på för något år sedan via scanlations, men som också har en del album översatta till engelska på vanliga förlag: Arthur de Pins.

de Pins är 37 år och har inte gjort så många serier; faktum är att allt han gjort finns på engelska (eller håller på att översättas), och eftersom jag har läst rubbet är det väl lika bra att helt simpelt gå igenom serierna. Och lyckligtvis har jag själv läst serierna i samma ordning som de Pins gjort dem 🙂

Guilty Pleasures - Promises

Guilty Pleasures: Som sagt, det första jag läste av de Pins var de här fyra albumen (well, för min del var bara de första tre scanlaterade, den fjärde dök upp ganska nyligen). En mycket trevlig serie som är oerhört lättläst, med ensidiga (oftast) skämtsidor om Arthur, ständigt på jakt efter kärleken, eller åtminstone den del av kärleken som utspelas i sängen.

Enkla skämt i början, i princip alltid med sexanspelningar, men det som gjorde att jag fortsatte läsa var dels de gulliga teckningarna, men framförallt att skämten inte kändes unkna. Annars är det ett vanligt problem med serier av de här slaget; tänk bara på tecknare som Dany och hans nattståndna humor.

Men sen blir det också mer faktiskt innehåll i serien. Efter de två första albumen tar Maïa Mazaurette över manusskrivandet, tillsammans med de Pins, och då blir skämten vassare och handlingen intressantare. Arthur blir mindre av en playboy och mer verklig, men framförallt övertar en av hans vänner/ex Clara det mesta av handlingen, och det med den äran, för att i sista albumet, som också avslutar handlingen, deras relation (och udda är den, men väldigt sympatisk) blir det centrala.

Zombillenium - INtroduktion

Zombillenium: Utgiven på engelska av NBM, hittills tre album, och lite mer allvarlig än GP är den, den här serien om ett nöjesfält där diverse zombies, häxor, demoner, mumier, vampyrer, varulvar osv jobbar. För besökarna utger de sig för att vara sminkade, men i verkligheten är de alla kontrakterade att jobba där; om de inte gör som de är tillsagda är det ner i helvetet som gäller. För döda är de, och en djävul är det som driver verksamheten.

Det är svårt att klassificera Zombillenium rent dramaturgiskt: Komedi, javisst, men det är en del rätt ruskiga saker som händer här och där. Men underhållande är det, med en lakonisk humor jag gillar. Teckningarna är mer realistiska än i GP, dvs personerna är inte miniatyrdockor, men annars är det karikatyrer som gäller även här, också här med en modern färgläggning som jag tycker är på gränsen till att se plastig ut men som precis håller sig på rätt sida. Så när fjärde delen kommer ut på franska hoppas jag NBM översätter den med 🙂

The March of the Crabs - End of the line

March of the Crabs: Av den här mycket udda men lovande serien finns ännu så länge bara det första albumet, The Crabby Condition, av (hittills) tre att köpa på engelska, utgivet av Archaia tidigare i år. Huvudpersonen i boken är en krabba som bara kan gå sidledes, så hela tiden är det fram och tillbaka på samma strand som gäller. Allt krabban kan göra är att filosofera över hur livet är på andra ställen, ställen dit det är omöjligt för hen att ta sig eftersom hen inte kan svänga.

Men saker och ting ändras när en annan krabba av samma art dyker upp, som rör sig i en annan riktning, och de får ett snilledrag: Om de bär varandra i tur och ordning så kan de ta sig precis vart de vill!

Jag har ärligt talat ingen aning om var den här serien kommer ta vägen: Om Guilty Pleasures är en komedi om seder & sex, och Zombillenium om skräck & korporationer, så måste jag nog läsa fler delar i den här sviten för att kunna säga mer.

Så, en mkt kort överblick över Arthur de Pins och hans serier. Jag hade läst både de första albumen av Guilty Pleasures och Zombillenium innan jag kom på att samma person låg bakom båda, trots likheterna (som typen av komedi, avsaknaden av konturstreck i teckningarna, mm); nu har jag bättre koll på honom, vilket också gjorde att jag skaffade March of the Crabs. Han är kul, de Pins, med en tydligt personlig stil, så jag hoppas på mer från honom!