Etikettarkiv: Sean Phillips

Korta återkopplingar

Postat den

Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?

The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.

The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd 😉

Sleeper - Club

The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.

Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på hennes pojkvän?

Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!

The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.

Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera 😉

Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.

Finder - The Voice - Night District

 

Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!

Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.

Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.

Constantine - Sargon

Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…

Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock 🙂

Den mörka sidan av Acke: Criminal 2

Postat den

Criminal The Deluxe Edition Volume 2 cover

Det känns som om Ed Brubaker och Sean Phillips är ett mycket produktivt par, med tanke på alla serier de får ur sig. Alternativt är det det faktum att jag bara köper deras serier när det kommit ut någon tjock samling som gör att det som nu känns som det; jag har precis läst klart den välmatade Criminal – The Deluxe Edition Volume 2 (smidigt namn där), och den löjligt tjocka och tunga Sleeper Omnibus släpade jag hem från det lokala paketuthämtningscentrat för några dagar sedan 🙂

Men kvalitén har inte blivit lidande, åtminstone inte i Criminal-boken som snarare är bland det bästa de gjort. Liksom bok 1 är det här en samling av några fristående längre historier, men det som gör den här boken en gnutta vassare är framförallt den sista berättelsen. En kort beskrivning av de tre episoderna:

Som sagt är det The Last of the Innocents som är bokens huvudnummer, utan tvivel. Bad Night och The Sinners är för allan del bra men de känns mer som ytterligare avsnitt av det jag redan läst i den första boken, medan TLotI har ytterligare dimensioner. Vad som inte framgår av min beskrivning är nämligen att den är en uppgörelse med den amerikanska drömmen som den skildras i serien Acke:

Riley Richards / Acke Andersson har valt att gifta sig med den rika Felicia / Veronika, men ångrar sitt val och längtar istället efter helylletjejen Mizzy / Betty. Herr Klöver, Sopprot, Ragge, Älgen, rektorn, fröken Grundig med flera har alla sina roller att spela i lätt igenkänliga karikatyrer och för att göra det ännu tydligare är alla flashbacks i serien tecknade i en stil à la Acke (jag gillar Phillips vanliga teckningar men jag tror inte han kommer bli anställd för att teckna riktiga Acke-serier…).

Criminal - The Last of the Innocent trailer 1

Egentligen behöver man inte känna igen Acke-förebilden för TLotI kan tveklöst stå på egna ben, men om man gör det får berättelsen en större tyngd; Acke har alltid varit en symbol för det oskyldiga USA, där allt är lätt och enkelt. Det hade kunnat bli en övertydlig och enerverande läsning där parallellerna till Acke känts studentikosa men tack vare allvaret i Brubakers manus fungerar det alldeles utmärkt. Visst är det roligt att se Acke i den här versionen och Brubaker/Phillips är medvetna om det humoristiska, men de glömmer aldrig bort att historien de berättar är både obehaglig och tragisk.

Sen är det en sak till som förtjänar beröm: Brubaker är riktigt bra på att skriva slut. Ett dåligt slut kan förstöra mycket, men Brubaker har stenkoll på exakt när han ska bryta. Ibland är det när det noggrannt redogjorts exakt för hur allt gick, ibland är det mer abrupta och öppna slut, men alltid med nästan perfekt timing. Slut är en detalj som jag vet spelar stor roll för mig så jag uppskattar verkligen att Brubaker behärskar dem.

Criminal Yada-Yada 2 var precis som den tidigare en trevlig upplevelse. Som alltid med Brubakers kriminalserier är det vissa saker man måste vara beredd på eftersom han uppenbarligen älskar genrens klichéer, som att kvinnornas roller alltid är desamma. Det är frustrerande men om man står ut med det erbjuds man manus som står sig alldeles ypperligt jämfört med allt annat i genren.

Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

Postat den

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det 🙂

Brubaker & Phillips revisited: Criminal

Postat den

Jag skrev nyss om Bruker & Phillips serie Incognito, en blandning av kriminalthriller och superhjältar, och den gav mersmak. Passande nog dök en trevligt bastant samling av deras serie Criminal upp som samlar de tre första historierna från serietidningen med samma namn lagom för mig att läsa den också, och mersmaken fortsätter.

I Criminal har vi en ren kriminalthriller, utan superhjältar och dylikt; istället vimlar det av loosers i olika hög grad som alla fastnat i den undre världen utan möjlighet att ta sig loss. De tre historierna är i princip fristående men de utspelar sig i samma krets av personer under delvis överlappande tid, och det känns som om historien vinner på det. Det är en teknik som när den lyckas, som här, ger de olika historierna en större klangbotten och den fascinerande känslan av att en serie man redan läst blir bättre i efterhand, efter att ha läst de andra historierna. När tekniken misslyckas blir det däremot bara irriterande, som i  What a Wonderful World som jag också läste nyss.

Låt mig ge en mycket kort beskrivning av de tre episoderna här, så att ni kan få en känsla för vad för slags kriminalthriller de handlar om (hint: Det är inte whodunnit!):

  1. Coward handlar om hur den försiktige smågangstern och lurendrejaren Leo mot sin vilja dras in i ett rån tillsammans med några smutsiga poliser; för en gångs skull tar Leo ett beslut på känslomässiga grunder, vilket givetvis leder till en katastrof.
  2. I Lawless innehas huvudrollen av Tracy Lawless, brodern till en av Leos bästa vänner, och hans försök att i jakten på hämnd nästla sig in i gruppen av kriminella som hans broder umgicks i när han dödades.
  3. The Dead and the Dying utspelas många år tidigare och är i sin tur uppdelad i tre separata historier. Bland huvudpersonerna här finns flera som redan omnämnts eller varit med i Coward och Lawless, som Tracy Lawless pappa. Den övergripande historien om den unga Danicas försök att bryta sig ur sin förutbestämda roll på samhällets botten är en ungefär lika lycklig berättelse som de två tidigare.

I det stora hela rör sig Brubaker troget inom de vanliga råmärkena för kriminalgenren, men liksom i Incognito är han mycket väl medveten om detta, och han använder sig av klichéerna på ett alldeles utmärkt sätt.

Sean Phillips teckningar passar ännu bättre här än i Incognito; Phillips och Brubaker är ett sådant där par av manusförfattare / serietecknare där det är alldeles uppenbart att båda får den andre att prestera på toppen av sin förmåga.

Criminal: The Deluxe Edition var en mycket underhållande bok som definitivt förtjänar sin plats på The New York Times lista över bra julklappsidéer.

Genre-mix: Crime & Superheroes

Postat den

Det bidde inte Ennis efter den hyperromantiska manhwan jag skrev om senast, men väl någonting hårdkokt: Bendis & Oemings Powers: The Definitive Hardcover Collection 3 och Brubaker & Phillips Incognito.

Att blanda superhjältar och kriminalthriller har blivit en relativt vanlig företeelse de senaste åren och mycket av äran för det tillkommer just författarna Bendis och Brubaker, med titlar som Alias (Bendis) och Sleeper (Brubaker). Båda har en förkärlek för dialogdrivna serier där superhjältedåd lyser med sin frånvaro, och framförallt Brubaker håller sig ofta mycket nära den rena kriminalthrillern.

Så ock här: För att börja med Powers-boken så är det alltså den tredje samlingen av serien, och det mesta är sig likt från tidigare. Bit för bit avslöjas bakgrunden till den värld Bendis & Oeming målar upp, där superhjältar är en naturlig del av vardagen. Teckningarna känns också igen, med sina skarpa linjer och tidvis röriga layout. Med andra ord kan man läsa min tidigare recension av bok 2; det enda jag egentligen vill tillägga är att det är mer av superhjältesidan här i och med att Christian Walkers bakgrund är huvudtemat för episoden Forever som upptar ungefär halva boken. Det är lite synd för den charm som Powers ändå har kommer definitivt från kriminalsidan snarare än superhjältesidan. Ett tveksamt plus för ap-episoden: Det är roligt att se en så tydlig homage till Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr, men 30 sidor med apor som slåss (”Yaarrggff!!”) eller har sex (”Gruunk! Gruunk!”) var kanske lite väl mycket…

Till Incognito istället, som håller en betydligt högra kvalité, och eftersom det är en avslutad bok inte heller kräver att man läser några andra böcker innan. Här får radarparet Ed Brubaker & Sean Phillips till en klassisk undercover-historia men med en tvist: Huvudpersonen ifråga är en kriminell superhjälte (Zack Overkill) som efter att ha agerat huvudvittne mot sin före detta boss nu är med i ett skyddat vittnesprogram. Hans superkrafter är bortraderade med hjälp av medicin som han tvingas ta, och han har ett utomordentligt tråkigt kontorsjobb i en håla någonstans i USA.

Incognito överraskar inte med sitt manus; att Zack kommer att få tillbaka sina krafter under seriens gång är självklart från första stund, liksom hans inte längre helhjärtade engagemang för ohämmat dödande. Men om man är krass kan man nog säga att det gäller kriminalgenren i allmänhet: För att vara en genre där handlingen är en så extremt viktig del är det förvånande hur sällan någonting överraskar.

Men Brubakers sätt att presentera Zack är mycket intressant, med Zacks förtvivlan över hur trist hans liv är utan den gamla spänningen. Han har smakat på ett liv där allting är målat med grällare färg, och nu har han förlorat det. De övriga karaktärerna i serien är tunna som det papper de är tryckta på men det saknar betydelse eftersom det här är en enmansshow där den enda person vars tankar vi får följa är Zack.

Serien förlorar lite i styrka när hans gamla kumpaner dyker upp, och Brubakers flört med gamla pulphistorier fungerar bara sisådär. Problemet är att Brubaker är en mycket bättre kriminalförfattare än superhjälte- / pulp-dito, och den realistiska tonen försvagas när kloner, galna vetenskapsmän och utomjordiska krafter dyker upp i förgrunden. Det är när serien är skitig och vardaglig som den fungerar bäst, och jag skulle helst se att den hade hållit sig kvar där lite längre.

Men det är ingenting som stoppar mig från att rekommendera serien. I det stora hela är det riktigt underhållande, och Sean Phillips lågmälda och jordnära teckningar matchar handling perfekt. Med andra ord, färgglada kostymer saknas helt 😉

Summa summarum en mycket bra serie, och en mer för fansen. Och sen finns det som sagt mycket annat i samma genre, från Bendis & Brubakers andra serier till sådant som Alan Moores Top 10, för den som vill ha ännu mera betoning på superhjältedelen av den här mixen.