Etikettarkiv: Sfar

En Dungeon-chock: Heartbreaker

Postat den

Titeln är ingen överdrift: Det var en chock att läsa den senaste boken i NBMs utgåva av Trondheim/Sfars Dungeon-serie, Dungeon Monstres: Heartbreaker. Den som följt den här bloggen ett tag vet hur mycket jag tycker om Trondheim och Sfar, skaparna bakom hela den spretiga Dungeon; framförallt gillar jag deras på ytan lekfulla sätt att skriva en historia på, där det verkar som om de hittar på manuset allteftersom, även om i verkligheten de större dragen är noga planerade. Från de allvarligare böckerna i The Early Years över de mer rent humoristiska i Zenith och fram till de återigen en smula allvarligare i Twilight har grundtonen alltid varit den från sagornas värld, där allt är möjligt och äventyret oändligt, även om det ibland blir sorgligt.

Så när jag slog mig ner med den tredje boken i Monstres-serien, där albumen fokuserar på olika bifigurer från den större sagan, räknade jag med någonting liknande. Men icke sa Nicke!

Det första albumet i boken, Heartbreaker (som vanligt samlar NBM-böckerna två franska album i en bok), tecknad av Carlos Nine, visade sig handla om assassinatorn Alexandra som vi tidigare sett i The Early Years. Vi får följa henne under några veckor när allting runt henne kollapsar, och för ovanlighetens skull är albumet skrivet i jag-form och i presens. Berättarstilen gör att handlingen blir extremt påträngande och omöjlig att slå bort, och Nines fantastiska teckningar med dess böljande linjer gör att allting känns overkligt, som en dröm du inte riktigt vill eller kan förstå. I början klarar sig Alexandra undan de värsta följderna när snarorna dras åt, men sen går går det riktigt riktigt illa för henne, och jag som läsare kan inte värja mig mot eländet; sättet Trondheim, Sfar och Nine gjort serien på gör att det blir omöjligt att läsa serien som en betraktare utifrån.

För den som liksom jag läst alla tidigare Dungeon-böcker från NBM avslöjas en del viktiga bakgrundsdetaljer om ägaren till Dungeon (här i sin identitet från sina unga dagar som Night Shirt), men det är en bisak: Att läsa det här albumet efter att ha invaggats i en visserligen fantasifull men ändå trygg känsla från de tidigare böckerna är som ett slag i magen. Det enda som påminner om det är de senare böckerna i The Early Years där just Alexandra är med, men här har skruven dragits åt flera varv till.

Att sen läsa det andra albumet i boken, The Depths, tecknat av Killoffer, blir något av ett anti-klimax. Det är egentligen ett riktigt bra album det med, och bortsett från Heartbreaker är det utan tvekan det mörkaste albumet hittills från Dungeon, men det når inte upp till Heartbreakers höjder: Killoffers illustrationer är slicka och passar bra in bland de andra böckerna, men Nines expressiva stil är svår att glömma bort, och historien om hur undervattenprinsessan Drownys familj mördas och hon själv tvingas bli en förrädare av sitt eget folk känns inte lika angeläget som Alexandras öde. Jag förstår att NBM samlade ihop de här albumen i en bok eftersom de avviker så drastiskt från de andra, men albumen borde presenterats i omvänd ordning för maximalt intryck (fast jag förstår att NBM var lockad av den här ordningen, med The Early Years-albumet före Twilight-ditot).

Så en stor brasklapp för dagens serie: Jag tycker den är fantastiskt bra och att den återigen visar hur suveränt Trondheim och Sfar behärskar seriekonsten, men eftersom den samtidigt är djupt obehaglig är den definitivt inte någonting som alla kommer att uppskatta.

Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions

Postat den

En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.

Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.

Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).

Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.

Den bästa fängelsehålan: Dungeon – The Early Years

Postat den

The curse of plenty. Det har kommit ut så mycket intressanta serier de senaste månaderna att jag knappt hinner läsa dem, speciellt med tanke på att jag sedan också ska skriva någonting om dem 😉

Som förra veckan, då jag hade hoppats att hinna läsa några böcker som jag verkligen ser fram emot (Asterios Polyp är fortfarande sorgligt oläst). Men då ramlar The Photographer, Eva och två Taniguchi-böcker ner, och så blev det ingenting av med det då heller. Och dessutom kom också del två av NBMs utgåva av Sfar/Trondheims starkaste Dungeon-saga, The Early Years: Innocence Lost och den kunde jag bara inte låta bli att läsa. Inte i ett sträck; det här är en serie som jag gillar bäst att läsa på kvällen i sängen innan jag ska somna, så det tog några kvällar (dessutom läste jag om första delen när jag ändå höll på).

Teckningarna står den mästerlige Christophe Blain för, mannen bakom serier som Gus och Isaac the Pirate som jag rekommenderar starkt till alla läsare. Manus är det som vanligt de lika mästerliga Lewis Trondheim och Joann Sfar som står för, och liksom den första boken är det här fråga om en allvarligare historia än de övriga Dungeon-serierna. Liksom i volym ett är det två franska album som ges ut i en volym här, men den här gången är det en markant skillnad mellan de två albumen.

De tre första albumen skrevs relativt tätt inpå varandra och är delar i en sammanhängande historia, om hur den blivande Dungeon-ägaren flyttar in till staden och där slits mellan korruption och sitt samvete. Det är en fascinerande historia som känns mer som Sfar och Blain än som Trondheim; det är en egenartad suggestiv historia med våld, sex, vilda jakter över takåsarna och svikna förhoppningar, allt illustrerat i en spretig stil med mycket tusch och svärta. Titeln på volymen, Innocence Lost, är mycket passande.

Dent fjärde albumet utspelar sig flera år senare, och det skrevs också flera år senare. Här är det istället resultatet av den förlorade oskulden som skildras, och allting har blivit sjaskigare: Kärlek har blivit besatthet alternativt köpt sex, och äventyrslustan har bytts ut mot naket, mekaniskt våld. Teckningarna har också ändrat karaktär och är nu gråa och glåmiga. Kort sagt, världen har förlorat sin charm. Det var lite av en chock att läsa det sista albumet eftersom kontrasten mot de tidigare var så stor, men bra är det fortfarande, även om det är mycket annorlunda. Som i de andra Dungeon-böckerna kryddas blandningen med humor och absurdism, även om det nästan helt saknas i det avslutande albumet.

Tyvärr är det här det sista Dungeon-albumet av Blain; nästa del av The Early Years tecknas av Christophe Gaultier som jag inte vet någonting om. Jag har flera gånger skrivit om hur bra jag tycker om en del av den nya vågen av franska serieskapare på 90-talet, och jag kan bara konstatera att de två volymerna av Dungeon – The Early Years är ett givet köp, till och med för de som inte är så förtjusta i de övriga Dungeon-böckerna.

Vilda Östern

Postat den

Nästa recension av böcker jag köpte på SPX får vänta lite, men dagens recension har iallafall lite lite med SPX att göra: Jag råkade in i ett samtal med en bekant om serier vi skulle vilja se mer av, och Joann Sfars Klezmer dök upp i diskussionen. De första två albumen kom ut på engelska i en bok för några år sedan, men det finns ett till album utgivet i Frankrike som ännu inte översatts till engelska (eller något annat språk jag kan läsa), och det albumet var vi överens om att vi gärna skulle vilja se. Jag har inte läst Klezmer sen det kom ut men tyckte mycket bra om den, så när jag kom hem blev det omläsning, basta.

Och den var väl så bra andra gången. Liksom Sfars mer kända Rabbinens katt (som jag verkligen hoppas att alla läst eftersom den finns på svenska) är det en bok med judisk bakgrund; här är det en klezmer-musiker vi får följa på hans äventyr i Vilda Östern, det vill säga i Öst-Europa. Det är våld, det är humor, det är kärlek, men framförallt är det musik: Handlingen och teckningarna är lika omväxlande och medryckande som Klezmer-musiken som skildras. Sfar är liksom en del av hans kollegor, som Blain och Trondheim, expert på serier som känns som om de skrivits på samma gång som de tecknats; historien har en underbar känsla av frihet och anything-goes.

Teckningarna i Klezmer är bland de bästa jag sett i serieväg; Sfar varierar sin stil från uppslag till uppslag mellan närmast expressionistiska vattenfärgsmålningar till detaljerade linjeteckningar, och färgerna varierar likaså. Och det finns ingen som tecknar ögon lika lockande som Sfars, som dessutom kan uttrycka mer känslor med enbart en människas ögonform än de allra flesta kan med hela ansikten.

I jämförelse med Rabbinens katt är det här en mer spretig historia på alla sätt, och det vill inte säga lite med tanke på att Rk är mycket spretig den med. De har stora likheter, där framförallt berättarstilen och det stora inslaget av judiskt liv knyter dem samman, och Rk är utan tvekan det bästa album som översatts till svenska på många år, men katten vet om inte Klezmer är ett ännu bättre album. Bara att vända sida är en njutning; vad som dyker upp går aldrig att veta, och det är någonting som jag gillar skarpt. För den som föredrar en tightare historia (nåja…) är nog Rk att föredra, men mitt hjärta klappar lite mer för Klezmer.

Teckningar > manus

Postat den

Idag blir det två böcker som trots att de kommer från helt olika håll ändå har en hel del likheter med varandra: Sardine in Outer Space 6 och Groo: Hell on Earth.

För de som inte läst de tidigare Sardine-böckerna så är det en fransk barnserie; bok 1-4 är tecknad av Joann Sfar och skriven av Emmanuel Guibert, men i bok 5-6 är det Guibert som gör rubbet. Det är fullt ös, med rymdpirater (Sardine är själv en sådan), superskurkar, och en hel drös med bisarra varelser. Historierna är korta, runt 10 sidor, och det är inte så mycket logik i det som händer utan det är mer som om ett litet barn själv berättade: ”Och sen satte sig Sardine på karusellhästen, och sen flög den iväg till kometen, och sen fångade Sardine Superduperman som var elak, och sen…”. Med andra ord, fantasifullt så det räcker men kanske inte så väldigt eftertänksamt alla gånger; det funkar bättre om jag bara läser en enstaka episod i taget för om jag läser flera på raken blir det alldeles för jobbigt med en volym som alltid är ställd på 11.

Teckningarna är däremot väldigt charmiga, och även om jag själv föredrog Sfars teckningar så är även Guiberts mycket bra.

Sen har vi då Groo: HoE, och för den som läst serien tidigare vet ni precis vad som gäller: Groo är som vanligt den nötigaste nöten, och han lyckas som alltid göra en komplicerad situation än mer komplicerad i sin ständiga jakt på ostdipp och krig. Sen har vi de vanliga bifigurerna, med Rufferto och The Sage (kommer inte ihåg vad han kallades på svenska…) i spetsen. Den här gången handlar det om miljöförstöring, och det är bitvis rejält moraliserande som det ibland är i Groo. Själv tycker jag absolut bäst om Groo när den bara är fånig eftersom Groo själv gör sig bäst i de episoderna, och Mark Evanier (manusförfattaren, medan Sergio Aragonés står för teckningarna) är inte precis subtil när han ger sig på mer allvarliga ämnen.

Så återigen är det teckningarna som är behållningen, och det är någonting ytterst sympatiskt med Aragonés bilder. De är på något sätt extremt serieartade; det finns ingen möjlighet att missta det här för någonting annat än serier, om det nu låter begripligt. Sen gillar jag också som jag nämnt tidigare artister med en egen stil, och Aragonés känner man alltid igen, omedelbart.

Men jag måste erkänna att det räcker med ett Groo-album med rätt långa mellanrum för jag tror inte jag någonsin blivit överraskad av dem, och det blir lite trist i längden.

Så, två serier som båda har mycket bra teckningarna, svagare manus, och dessutom i de här böckerna tar en klar ställning för naturen och mot nedskräpning (den enda allvarligare episoden i Sardine 6 handlar om just det, men det är förstås gjort på ett mycket lättsamt sätt). Och dessutom två böcker som jag inte kan rekommendera till alla och envar, men det finns absolut läsare som kommer gilla dem.

Härnäst: Zombies (försenat, men jag skyller 1. på posten, 2. på att albumet är så pass tjockt, och 3. på zombierna själva eftersom de är av den långsamma, klassiska typen).