Etikettarkiv: Sigges lagun

1 brutet löfte, 1 business as usual, 1 avslutning: Sigge, Dilbert och Foxtrot

Postat den

Det var några dagar sedan jag recenserade någonting här; jag har läst ganska flitigt men haft ont om tid att skriva. Så idag blir det tre böcker i ett svep för att komma ifatt, men eftersom de är så lika varandra blir det ett ganska kort inlägg iallafall 😕

Löftet: När jag skrev om Jim Toomeys Sigges lagun förra gången nämnde jag att serien känts avslagen rätt länge nu. Den är drivet gjord, men att den går på tomgång och lika väl kunde skrivas av en dator som slumpar fram situationer från tidigare strippar har varit smärtsamt uppenbart i flera år. Därför hade jag tänkt mig att sluta köpa den, men nu har jag alltså trots det läst den fjortonde samlingen också, Confessions of a Swinging Single Sea Turtle. Och på frågan ‘Varför?’ har jag inget bra svar, förutom att när jag beställde de andra böckerna jag skriver om idag poppade den här upp på rekommendationslistan, och den var ju så billig, och jag hade ju läst de tidigare, och så vidare… Läsupplevelsen var precis som förra gången, det vill säga ett nästan OK tidsfördriv. Men för att fortsätta med falukorvsliknelsen från förra gången är det definitivt Lidl som jag kommer att tänka på snarare än Scans Deli-Falu.

Business: Över till någonting bättre, nämligen den trettiotredje samlingen av Dilbert, 14 Years of Loyal Service in a Fabric-Covered Box. Inte för att  Scott Adams är mer originell än Jim Toomey, men hans skämt är tusan så mycket roligare, och i och med att Dilbert ständigt är uppdaterad med det senaste inom management-teorier och ekonomi finns det ändå en känsla av utveckling i serien. Karaktärerna är förstås lika endimensionella som alltid, men omständigheterna runt dem förändras ibland. Att kontorsarbetet alltid fortsätter i exakt samma trista lunk oavsett vilka buzzord chefen använder hör serien till. Jag skulle säga att Dilbert är en serie som nio dagar av tio ansluter sig till serier som Sigges lagun i att dess lockelse består av tryggheten att idag är allting likadant som igår, men den tionde dagen är den genuint rolig.

Och avslutningsvis avslutningen: Bill Amends Foxtrot avslutade sin dagliga version 31:a december 2006, men eftersom jag köpt serien i de större samlingarna är det inte förrän nu som jag kunnat läst de sista stripparna i Wrapped-Up Foxtrot: A Treasury with the Final Daily Strips. Som en repig LP-skiva skulle jag nu kunna skriva en längre text om hur Foxtrot från en bra start långsamt gått ner sig i träsket med evigt upprepade teman och karaktärer som fastnar i sin egen kliché, där serien bara glimtvis lyser upp. Men jag tänker faktiskt strunta i det och istället konstatera att under de nästan nitton år Amend producerade en daglig stripp åstadkom han en huvudsakligen underhållande serie. Den hade kanske kunnat bli ännu bättre om han vågat satsa lite högre (Peters flickvän Denise och Jasons klasskamrat Eileen skulle kunna ha utnyttjats mer), men i jämförelse med de mesta andra serierna idag stod han sig gott i konkurrensen. Det som gjorde att den höjde sig över andra serier om en vardaglig familj var förstås Jason, framförallt när han visade upp sidor som inte bara demonstrerade hur smart han var.

Jag kommer inte sakna Foxtrot eftersom det känns somom Amend hade gett oss läsare allt han kunde redan, utan istället bara konstatera att en av de bättre serierna de senaste  decennierna har avslutats. Söndagsversionen gör han fortfarande, men med bara en stripp / vecka (för hans söndagssidor är bara en dagsstripp i något större format) finns det nu inte längre ens antydan av intressantare personlighetsskildringar; det raka skämtet är allt som gäller i fortsättningen.

McSerie

Postat den

OK, det här är inte en bra serie, men den är lite som comfort food à la stekt falukorv med makaroner för mig. Tryggt, hemvant, och absolut inga överraskningar.

Men jag måste säga att jag nog föredrar falukorven; den trettonde samlingen av Sherman’s Lagoon, Sharks Just Wanna Have fun, blir nog den sista jag köper. Jag följer egentligen inga amerikanska dagstidningsserier längre, nu när For Better Or For Worse i praktiken har slutat (och jag är fortfarande besviken på Creepy Anthonys roll där…), så det är ju lite tråkigt, men faktum är att jag inte tycker att det just nu finns någon som är värd det: Dilbert glimmar till ibland, Mutts har fortfarande fantastiska teckningar men uselt manus, och så vidare. Sherman’s Lagoon är egentligen sämre än både dessa, men jag är ändå lite svag för den, en helt personlig preferens som jag inte kan rättfärdiga på något som helt objektivt sätt. 🙂

Men som sagt, den har blivit ännu lite tröttare. Det som funkar bäst är de lite längre sekvenserna; Sherman & Megan semestrar i Zambezi-floden, Fillmore åker på den årliga parningsresan, osv. Men det är ändå saker jag redan läst, och nu har det nog varit samma historier lite för många gånger. Dessutom har Toomey svårt att avsluta de längre sekvenserna på ett bra sätt; det känns oftast som att de bara rinner ut i sanden. Och de strippar som ska stå för sig själva är ibland pinsamt dåliga, ungefär lika illa som alla strippar typ Mort Walkers är.

Låter läsvärt, eller hur? Så skippa den för guds skull, och jag ska försöka göra samma sak när väl bok nummer fjorton dyker upp.