SIS 2015: Fanzinen, del 2

Nästa bunt fanzin från SIS 2015, den här gången med mer av vardagsskildringar (jag hoppas åtminstone inte att något av fanzinen i gårdagens inlägg skildrar någon läsares vardag…).

Polarnatt av Nelly Karlsson: Ok, min vardag är det inte, men för flickan Beive är det ingenting speciellt att följa med sin pappa på ett besök hos farfar, vilket innebär en liten tripp genom den frusna natten. Under en kolsvart himmel, förutom månen, och över ett snötäckt landskap får vi följa med Beive på hennes pulka och hennes pappa. Ett livsfarligt drama utspelas på hemvägen, men egentligen känns det rätt irrelevant; det är inte den spänningen som gör att jag tycker om serien utan för dess skildring av miljön och glimtarna av familjen jag får.

Polarnatt

Det är ett anspråkslöst häfte men enligt mig ett utomordentligt fanzin, med en berättelse som är precis lagom lång, och med teckningar som inte har minsta spår av en amatör utan istället känns fullfjädrade.  Det fanns fler serier av Nelly Karlsson på SIS men tyvärr köpte jag bara den här; jag skulle gärna läsa mer av henne och om Beive. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om de andra publikationerna också hade samma huvudperson men det är inte omöjligt, med tanke på att hon också dyker upp i andra serier på sajten bto.smackjeeves.com. Jag kanske läser några därifrån själv, men jag föredrar (oftast) att läsa serier på papper så det kanske dröjer till nästa SIS istället!

Skrubb-år av Hanna Alfredsson: Korta barndomsberättelser handlar det om här, närmare bestämt en serie om vad man kan hitta på som liten för att slippa gå på fritids, och en om att få sitt första husdjur.

Jag har nämnt flera gånger att självbiografier egentligen inte är min favoritgenre men att när de är i serieformat är jag mycket mer öppen för att läsa dem och gillar dem faktiskt ofta. På SIS finns det mängder av serier åt det hållet så varför plockade jag upp just den här?

För att jag bläddrade igenom den och gillade vad jag såg, förstås 🙂

Skrubb-år

Närmare bestämt så tyckte jag att teckningarna verkade vara tydliga och klara (ett stildrag jag oftast föredrar), och samma sak verkade gälla historierna; jag är ingen stor vän av oklara berättelser, framförallt inte när det gäller icke-fiktion.

Och allt det uppfylldes av Skrubb-år, både vid en första titt och en genomläsning. Två kort-korta berättelser om varsin separat händelse, fokuserat skildrat, och med både poäng och tydliga slut. Med andra ord precis vad jag hoppats på. Och som bonus lärde jag mig att ökenråtta faktiskt kan kallas för gerbil även på svenska!

Vad jag lärt mig: En mini-antologi av seriekollektivet Trippeltutte om mellanstadiet, med redan nämnda Hanna Alfredsson, Hanna Granlund, Astrid Tolke, Jasmine Berge, och Ylva Nilsson.

Mini-antologi till antal sidor alltså, men likafullt en riktigt bra tidning det här med. Små korta nedslag i mellanstadiebarns vardag; huruvida det är självupplevt eller inte har jag ingen aning om, men genuint känns det i varje fall, och med en spännvidd från allvaret i Ylva Nilssons Kärring till Hanna Granlunds uppsluppna redovisning av vad man kan ha i sina fickor 🙂

Vad jag har lärt mig - Fickor
Och mer finns det i dem!

Alla bidragen är bra, men de två saker jag kommer ihåg bäst är dels den nämnda fick-historien, dels detaljen med de besynnerligt friflytande ögonen i Jasmine Berges serie som trots den egendomliga placeringen ändå känns helt normala; det tog ett litet tag innan jag ens reflekterade över att ena ögat ständigt hoovrade bredvid ansiktet.

Vad jag har lärt mig - Ögon

Lite blygsammare presentationer har dagens tidningar jämfört med gårdagens, men innehållet är väl så bra!

Härnäst: Science fiction/fantasy! Kind of!

SIS 2015: Fanzinen, del 1

SIS 2015 är över (snyft!) men det innebär ju att det finns en hel del att läsa, och att skriva om. Med andra ord: Fanzin!

Jag tänkte göra som jag brukar, dvs skriva några ord om några fanzin åt gången så det är väl bara att sätta igång 🙂

Blot av Mirelle Eriksson: Låt mig börja med en av de mest påkostade fanzinen den här gången, och faktum är att det egentligen är fel att kalla det ett fanzin eftersom det också innehåller mässprogrammet till Uppsala Comix 2015, en mässa jag tyvärr missade. Så halva tidningen är en serie, vinnaren av mässans tävling, medan andra halvan är info om mässan. Och eftersom butiken Seriezonen är en av arrangörerna till mässan och de tidigare bland annat legat bakom de mycket snofsiga tidningarna 1000 ögon är det ingen överraskning att även den här tidningen ser bra ut.

Så, till serien!

13 sidor mörker, känslor, kristendom vs asatro är det som erbjuds i Blot, och japp, väldigt snyggt är det. Det är ingen regelrätt handling utan snarare ett enda långt crescendo, med spridda ord som mer påminner om lyrik än prosa när en präst möter sitt öde, så de som föredrar en stark historia bör söka sig någon annanstans.

Blot

Själv tycker jag serien på det hela taget fungerar bra med de stämningsfulla teckningarna och den lyckade färgläggningen som de starkaste inslagen. Jag gillar också tyngden i de suggestiva orden, men jag kände hela tiden att jag bara nästan förstod vad de ville säga, som om jag stod på kanten till att helt fullt förstå dem. Det kan vara jag, det kan vara att manuset är lite väl otydligt, det kan vara en kombination, men slutresultatet är att jag tycker att Blot är en bra fanzin-serie, väl värt sitt pris, men att det kanske saknar det där sista lilla, den där uppenbarelsen, som skulle behövts för att sätta pricken över i; för att vara mer koncis så är det mycket lovande men den skulle behövt tajtas till lite mer. Men kanske framförallt att Eriksson har utvecklats enormt mycket sedan jag skrev om fanzinet Kioskvältare som hon medverkade i 2011 🙂

Önskebrunnen av Jimmy Bäckström: En till kortare historia (12 sidor) men den här i ett fanzin alldeles på egen hand. Önskebrunnen är en kort fabel som utspelar sig i staden Bitterljuv, en stad som Jimmy Bäckström verkar återkomma till då och då på sin webbsajt, och som handlar om just en önskebrunn. En sägen i staden säger att om du kastar ner ett guldmynt i brunnen kommer din önskning att uppfyllas, och  de fattiga arbetarna tror på berättelsen och samlar ihop till ett mynt, i förhoppningen om att kunna undkomma ett eländigt liv.

Det som är riktigt bra i serien är tonen i berättelsen, hur staden Bitterljuv, brunnen och vad som händer med mynten beskrivs. Seriens berättarröst är intressant och drar in mig i historien; den allvetande berättaren används på ett lyckat sätt. Teckningarna är effektiva, tydliga och med en stark och självsäker färgläggning så plus för dem med.

Önskebrunnen

Det som fungerar mindre bra för mig är berättelsen i sig, fabeln är lite för banal och övertydlig för min smak. Men det är inte så konstigt, med bara 12 sidor på sig är det svårt att hinna med att presentera en ny värld, miljön, och dessutom berätta en intressant historia. Men med tanke på det hade jag kanske hellre sett att serien koncentrerade sig på det den gör bäst, dvs att rakt upp och ner skildra Bitterljuv och dess omgivningar. Introduktions två sidor, med en blomsterkruka i ett fönster, är förträfflig; mer sånt tycker jag. Plus, kanske lite bättre korrläsning av texten som har lite väl många fel som gjorde att jag kom av mig i läsningen. Trivialt, javisst, men när ett fanzin ser så här proffsigt ut stör det lite mer än annars 😉

Kelippot – Mörkret på Svalbard av Joakim Hanner: Dagens mest traditionella och rakaste serie är den här, trots att den hör hemma i den Lovecraftska skräckgenren som inte precis brukar utmärka sig för tydlighet. 32 sidor om ett forskningslaboratorium på Svalbard, nära Longyearbyen (det kanske bästa ortnamnet jag vet, har alltid velat åka dit bara därför, så jag kan inte låta bli att trycka in det nu när jag får chansen i en recension!), där någonting som liknar ett träd sprider oro och mardrömmar.

Det liknar men är inte vår värld, utan det är en värld där en forskares avhandling kan handla om hur shaggoths fortplantar sig i vatten, och där en parasit från de yttre världarna kan bryta sig igenom dimensionerna och komma ut vid Gröna Lund (en händelse som forskarna pratar om). Lustigt nog innebär det inte att personerna vi ser lever i ständig skräck eller ångest utan de verkar helt enkelt ha anpassat sig och diskuterar sådana händelser lika vardagligt som forskare kan diskutera hur almsjukan sprider sig eller liknande.

Kelippot

Jag erkänner, jag gillar nog den här serien bäst av dagens fanzin; blandningen av Lovecraft och vardag är speciell och udda, och när det väl ska bli skrämmande blir det också det (och som vanligt är det som mest läskigt när det är mer psykologi med i spelet snarare än när man får se stora monster). Men alltid med de luttrade inslagen: Någon måste offra livet för att rädda de andra från ett monster? Trist, såklart, men inte mycket mer med det, så är det bara.

Sammanfattning: Tre fanzin, alla med dragning åt skräck eller fantasy, alla godkända (fast det kan säga redan nu, jag tycker att alla fanzin jag köpte i år höll en ovanligt hög lägsta-standard), och alla relativt påkostade med bra tryckkvalité vilket spelar roll med tanke på att två av dem lever mer på stämning och känsla än på ett starkt manus.

Härnäst: Vardags-fanzin!

SIS 2014: Fanzinen, del 3

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom 🙂

SIS 2014: Fanzinen, del 2

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå 🙂

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då 🙂

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus 🙂

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

The Slow and the Relentless - svordomar

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

The Slow and the Relentless - action

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma 🙂

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

SIS 2014: Fanzinen, del 1

Dags för några införskaffade fanzine på årets SIS. Eftersom jag köper fanzine rätt slumpmässigt blir det ibland inköp av tidningar som kom ut innan årets SIS men what the hey, en bra serie är alltid en bra serie!

Kattliv 2.0: Kan det verkligen finnas en marknad för serier om katter? Jag menar, vem vill läsa om de ointressanta krypen? 😉

Det blev inte många fanzine för mig i år (som vanligt, frestas jag att säga…) men jag är en sucker för katter så Emilia Norströms fanzine plockade jag upp så fort jag såg det. 16 sidor med diverse kolsvarta katter som förstör lägenheter under nattliga strövtåg, tar absolut all plats i mattes säng när de ska sova, och som dansar Ninja Style.

Kattliv

Ett typiskt fanzine är det, med entusiastiska men inte alltid helt säkra teckningar och stor spännvidd på manusens kvalité. Bäst tycker jag det fungerar när Norström bara låter katterna vara katter, utan konstigheter; de mer urspårade serierna känns lite krystade jämfört med vardagsiakttagelserna av hur suveränt katter kan ignorera allt och alla bortsett från dem själva 🙂

Fler kattserier och annat av Norström finns här.

Palmeaffären.se: Snabbt införskaffad; jag fick syn på tidningen på ett bord, jag ville köpa några fler fanzine, det såg inte så dumt ut på omslaget -> Rickard Fornstedts minidrama hamnade i min ryggsäck.

Till skillnad från Kattliv är det här fråga om en enda sammanhängande historia på 32 sidor om en Palme-spanare, dvs en pensionerad man som försöker ta reda på vem som sköt Palme. För att det skulle kunna vara en nedgången alkoholiserad kriminell man som gjorde det är givetvis otänkbart för huvudpersonen,pre det måste vara någonting mer sinistert och större än så.

Så polisspår följs upp. Pensionerade CIA-agenter besöks. Kort sagt, allt som pekar på en konspiration bakom det hela måste undersökas, och till slut går hela huvudpersonens liv ut på att rota i fallet. Vänner? Familj? Oväsentligheter.

Palmeaffären

Jag gillade det här fanzinet. Fornstedts teckningar är inte alls dumma med en rätt säker personteckning och varierade layouter som dessutom understödjer läsbarheten vilket inte är det vanligaste i fanzine). Och manuset är likaså tydligt och med en bra rytm. När jag började läsa var jag orolig för att det skulle vara en berättelse där författaren hade en uttalad teori att driva men icke; det här handlar inte om huruvida Palme mördas pga en konspiration eller en ensam man à la Christer Pettersson utan om vad huvudpersonens fixering vid mordet innebär för honom själv.

Så med beröm godkänt, med andra ord. Rickard Fornstedts blogg finns här.

Tidningen Plåstra: Malin Svedjeholms Plåstra har jag skrivit om förut. Då var det ett album som samlade ihop de tidigaste stripparna, medan det den här gången handlar om en tidning i A4-format med nyare strippar och en del annat.

Som jag skrev när jag recenserade albumet så är jag klart svag för Svedjeholms goda humör och känsla för humor. När Plåstra fungerar som bäst är den riktigt rolig, och även när den är mindre bra blir jag på gott humör när jag läser den. I den här senare stripparna märks det att teckningarna är mer drivna och proffsiga, även om jag ibland lite kan sakna de tidigaste stripparnas yvigare och vildare stil. Men det är ofta den trade off som sker när en mer polerad stil ersätter en mer rå.

Tidningen Plåstra - Plåstra
Plåstra, nyanställd: Faux pas

Roligt är det likafullt, men jag måste nog säga att det roligaste i hela tidningen tyckte jag trots allt ett icke-serieinslag var, nämligen Sexspalten Fråga Maj-Britt. Jag vet inte vem som står bakom svaren men geniala är de!

Överlag gillade jag att det var en mix av inslag; Plåstra-serier, sex-spalt, ensides skämtteckningar, mm. Rena strippsamlingar kan ibland bli lite enahanda så blandningen här är bara bra. Får man hoppas på fler nummer av Tidningen Plåstra kanske kommer, med fler serier, frågor och annat? Hur som, Malin Svedjeholms blogg finns här.

Jahapp, det var första bunten! Som vanligt tycker jag alla fanzinen var värda att läsa; jag tycker det är kul att se vad som skapas därute. Finns tyvärr bara en mkt liten bunt fanzine till kvar, som jag återkommer till.

SiS-reflektioner

SiS är som sagt över och som vanligt var det en trevlig sammankomst: En hel del samtal med bekanta och obekanta jag stötte ihop med, mycket folk, bra väder (som utnyttjades föredömligt tack vare den nya arean på bottenvåningen med öppen dörr mot gatan som lockade in nya besökare), och föreläsningar.

Det jag nog gladdes mest över var de nya små förlagen som satsar på översatta serier, som Cobolt och Placebo Press, men som vanligt också alla glada fanzine-skapare 🙂 Jag borde ha köpt fler fanzine men som alltid blev det lite färre än jag tänkt mig, och som alltid berodde det på att jag känner mig så elak om jag bara tittar utan att köpa. Idiotiskt, såklart!

Av föreläsningarna tyckte jag den intressantaste var den om seriebranschens framtid i Sverige, ledd av Mangapatriarkatet (Lisa Medin & Stef Gaines) med Johan Kimrin (Apart Förlag), Lisa Wibom (Wibom Books) och Sofia Olsson (nystartade Syster Förlag) som deltagare. Samarbetsidéer, diskussion om hur man ska nå ut till nya läsare, och frågan om recensioner spelar någon roll för försäljningen. Framförallt den där sista frågan ville jag själv vara med och diskutera, av naturliga skäl; det är intressant att se på vilket sätt läsare av mina recensioner hittar till dem, som via nätbokhandlarna, andra bloggar, eller vanliga simpla sökord. Vilket som är vanligast varierar med serien, där t ex läsare av Lou!-recensioner ofta kommer från Adlibris/Bokus, medan The Walking Dead-läsare mer verkar komma från andra bloggar. Nästa år tror jag jag ska göra ett försök att vara med i någon panel; som åskådare märker jag att jag hela tiden vill kommentera det som sägs. Mycket frustrerande! 😉

SiS är som sagt väldigt trevligt så jag hoppas det kommer fortsätta många år än. För bilder på deltagare så finns det en hel del utspridda på nätet; här är ett Flickr-album med några stycken (jag är gudskelov inte med på någon av dem, tror jag!).

Hilda and the Bird Parade

Hilda and the Bird Parade cover

Precis som på förra SIS blev det ett nytt Hilda-album för mig: Hilda and the Bird Parade, skriven och tecknad av Luke Pearson.

Sen hon sist sågs till i Hilda and the Midnight Giant har hon  flyttat till stan; hon vantrivs eftersom hon saknar naturen och alla oknytt hon umgicks med där och dessutom känner hon inga av barnen, något som kommer bli svårt att ändra på eftersom hennes mamma är orolig för hur hon ska klara sig och därför vägrar släppa ut henne på egen hand.

Så Hilda sitter hemma och surar men när hennes klasskamrater ändå tittar förbi för att fråga om hon får komma ut och leka tar hon chansen att gå på upptäcktsfärd i staden. De andra barnen lämnar henne när hon i sann Hilda-anda tar sig an en konstig fågel med minnesförlust och tillsammans med denne går (fågeln har också glömt hur man flyger) hon runt i stan för att försöka hitta hem.

Hilda and the Bird Parade - Bird

Jag gillar verkligen Hilda-böckerna. Hilda själv är ett litet fynd som huvudperson med sin blandning av energi, nyfikenhet, medkänsla och ofta småtrumpna humör. Pearsons teckningar är också underbara att titta på och har en mycket egen färgskala, och som alla andra Nobrow-böcker är den väldigt trevlig att hålla i handen och känna på. Det jag saknar en smula i HatBP är alla fantasifulla väsen som de tidigare böckerna kryllade av. Visst finns det underliga djur även här, som salt-lejonen, men stadsmiljön begränsar möjligheterna vad den saken anbelangar.

Att historien i HatBP är mer fokuserad än i de tidigare böckerna är både bra och dåligt. Det som är bra är att jag kommer ihåg handlingen bättre; jag älskar de tidigare böckerna men framförallt Hildafolk har jag helt glömt bort vad som händer i. Jag kommer ihåg stämningen och miljön men det är allt. Handlingen i HatBP skulle jag tro att jag kan redogöra för utan problem om ett år eller två. Men å andra sidan är jag väldigt förtjust i (bra) serier som vinglar hit och dit i ett charmerande kaos, som Hildafolk eller de flesta serierna av Trondheim och Sfar.

Men mina små kritiska invändningar till trots så ska man givetvis läsa Hilda and the Bird Parade om man gillade de två första böckerna om Hilda, eller för den delen om man vill läsa en riktigt bra modern serie som visserligen är avsedd för barn men som vuxna med det rätta humöret kan läsa med precis lika stor behållning 🙂

SIS 2013: Fanzinen, del 2

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare 🙂 Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig 🙂 Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana 🙂 Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år 😉 Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

SIS 2013: Fanzinen, del 1

SIS (f.d. SPX) är slut och som vanligt var det mycket trevligt att gå runt och prata med seriebekantskaper, och som vanligt tycker jag också att jag borde varit mer socialt aktiv under veckan. Men-men, så kan det gå! Nu har jag i alla fall en bunt tidningar+böcker att skriva om; jag börjar med några av fanzinen 🙂

a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:

a zine! fanzine

Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också 🙂

Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.

Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.

Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om 😉

Struntprat fanzine

Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.

Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.

Supermarket fanzine

Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.

Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera 🙂

SIS-tegelsten 2: Drivgods

Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar 🙂

Aeron & Evas pappa skymtar förbi

Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).

Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.

Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).

OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.

Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!

Kapten Shannon saknar fokus inför en duell