Etikettarkiv: Snobben

Mer Snobben på svenska 😁

Postat den

snobben-60-talet-omskag

Excellent!

Lagom till jul kom förra året en samling Snobben-serier från 50-talet och nu är det dags för 60-talet, enligt mig seriens bästa decennium. Woohoo för det!

Här introduceras nu i serien två av de mest ikoniska personerna:

  • Karls lillasyster Sally, kanske min största favorit med sin alldeles egna kaosartade personlighet; alla andra har sina fel och brister till trots ändå någon slags koll på sig själv och världen, till och med Karl, men Sally för ett ständigt uppror mot allt och alla. Det är inte så konstigt att hon efter ett tag helt enkelt ignorerar alla försök att få henne att förstå hur saker och ting fungerar eftersom hennes eviga frågor om varför hon egentligen måste göra som andra säger bara möts av suckar. Ofta välgrundade suckar, definitivt, som när hon meddelar att hon absolut inte tänker gå till skolan när höstterminen börjar ånyo eftersom hon redan gått i skolan, men mycket nedslående i längden. Hon är yngre än alla andra i serien (innan Gullan och Linus lillebror dyker upp) och det märks: De andra barnen betraktar henne alltid som barnslig och en smula mindre vetande och det är hon mycket medveten om!
  •  Ena halvan av radarparet Peppiga Pia och Maja; under de här åren är det Pia solo som gäller innan Maja dyker upp 1971, men Pia själv går inte av för hackor heller. Om Sally saknar kontroll har Pia den i desto högre grad; hon har inte minsta tvivel om vem hon är. Lite likt Gullan på det sättet, men där Gullans hundraprocentiga självsäkerhet kommer sig av en suverän egocentrering är Pia istället en person som utgår från att alla är lika okomplicerade som hon själv framstår. Senare, längre fram i serien, blir Pia mer grubblande, framförallt när Maja (vänskapligt) provocerar henne och när hon filosoferar med Karl, men här är hon mer av en bulldozer. En liten, mycket rolig och mycket snäll bulldozer🙂

snobben-peppiga-pia

Några andra mer perifera karaktärer läggs också till i persongalleriet, som Franklin, en svart pojke som tyvärr aldrig får någon riktig personlighet och därför bara dyker upp i serien när det behövs en karaktär som just inte har någon särskild sorts karaktär, och Frida med det självlockigt håret och hennes kamp för att få Snobben att uppträda mer som en hund (något som Gullan fram tills dess också försökt med men som alltså Frida hädanefter tar över ansvaret för). Det märks att Schulz prövar sig fram med de här två, men som sagt blir det aldrig någonting mer med dem förutom de redan nämnda ytliga egenskaperna. Framförallt Franklin är drabbad; Frida har åtminstone två speciella saker (håret som hon alltid nämner och idén att Snobben borde jaga kaniner istället för att ägna sig åt icke-hundlika saker), men stackars Franklin blir aldrig någonting mer än det faktum att världens mest framgångsrika serie kan ha en svart person som medverkande. Alltid något, kanhända, men…:-/

Och de andra, äldre karaktärerna?

De flesta jobbar på som förr: Karl försöker sparka fotbollen, Gullan rycker undan den, Linus väntar på pumpagubben tillsammans med sin filt, och Leonard spelar på. Och givetvis spelar alla baseball och det går precis lika bra som det alltid gör. Förutom när Karl av någon anledning inte kan vara med, varpå laget givetvis vinner; lite svårförståeligt egentligen för det framstår inte som att laget, med Gullan i spetsen, verkar så värst mycket bättre än Karl.

Sen har vi Snobben som här blommar ut för fullt. Innan hade han ofta fantiserat om att vara andra djur, som en gam, en dinosaurie, med mera, men alltid på ett ”realistiskt” sätt: Som läsare såg vi Snobben som han ser ut för de andra i serien, exempelvis sittandes på en trädgren imiterandes en gam. Nu börjar vi istället få se fantasierna från Snobbens synvinkel, som hans luftstrider mot Röde baronen där det dyker upp kulhål på Snobbens hundkoja eller när han jagar runt i första världskrigets skyttegravar. Det går gradvis och det är alltid en mix där perspektivet kan växla från Snobbens fantasivärld till den ”riktiga”, beroende på vad som passar bäst för serieläsaren.

Lite samma sak är det med andra absurda inslag som pö om pö drar in i serien, med Snobben i fokus, som hans hundkoja som framstår som mer och mer fantastisk: biljardbord, van Gogh-tavlor, och all möjlig lyx som vi som läsare aldrig får se men som till skillnad från hans fantasivärldar framställs som 100% verkliga, när till exempel Karl diskuterar just van Gogh-tavlan med Linus.

Det är i och med de här åren som Snobben börjar ta över serien med samma namn, och det innebar också ett framtida problem: Här är balansen utmärkt, men det finns senare perioder då fokuset på Snobben gör serien sämre, enligt mig, som när hans rätt ointressanta kusiner senare poppar upp.

Men som sagt, det är ett framtida problem och ingenting som påverkar den här boken. Det är en av världens bästa serier genom tiderna och här har vi ett urval från den mest klassiska epoken; jag tycker att det här är alldeles underbart roligt. Jag har dock ingen aning alls om hur det vore att läsa serien utan att ha, som jag, läst så mycket av den under så många år; jag undrar hur den fungerar för en som inte har läst någonting av den förut, med tanke på att humorn baserar sig så mycket på att man verkligen känner personerna i serien. Men jag rekommenderar alla att prova själv eller att ge bort den: Det är bara 62 shoppingdagar kvar till jul!

snobben-ballong

Det känns fortfarande ovant för mig att läsa Snobben på svenska men när det fungerar så bra som här i sista rutan är det bara att anpassa sig🙂

Snobben: Nu på svenska, igen

Postat den

Idag, en bok från förlaget Cobolt som jag fick redan innan jul men som jag inte hunnit läsa förrän nu: Snobben – Det bästa från 1950-1959. Innehållet är (inte överraskande med tanke på titeln) ett urval av Charles M Schulz Snobben-strippar från seriens första decennium. Och ett rikligt urval är det, motsvarande ungefär en dryg femtedel av alla stripparna från perioden.

Vad ska jag säga om Snobben som inte redan sagts? Det är en av mina absoluta favoriter; jag tycker serien är som bäst på 60-talet, men 50-talet är inte illa det heller. Här får vi se hur alla karaktärerna utvecklas:

  • Karl, som redan från början har ungefär samma personlighet som senare, även om de andra barnen i början tycker mer aktivt illa om honom för att senare mer tycka synd om honom eftersom han är en så stor förlorare.
  • Gullan, som efter några år utvecklas till den suveränt odrägliga person hon är känd som.
  • Linus, från början bara en lillebror till Gullan utan speciella särdrag, men relativt snart efter sin introduktion dyker hans snuttefilt upp, och han börjar också lära sig hur man ska hantera en storasyster som Gullan.
  • Snobben, initialt mest en vanlig valp, men snart börjar hans egensinne framträda och han blir mer självständig.
  • Leonard, mycket yngre än Karl och Gullan när han introduceras, men han växer snabbt ikapp dem och när han börjar spela piano börjar också Gullan bli intresserad av honom.

Andra, som Karls lillasyster Sally, dyker upp så pass sent på 50-talet att de inte hinner skaffa sig personligheter i den här boken. Och även de nämnda, som hinner hitta sig själv innan 60-talet bryter in, tar några år på sig innan personligheterna satt sig ordentligt. De åren, de första i serien, är i mitt tycke några av de svagare i serien. Det finns en del förträffliga strippar redan mycket tidigt, som den här, den andra i ordningen (den första ser man alltid när det skrivs om Snobben så jag tänkte som omväxling visa denna):

Snobben 1950-1959 - stripp 2

En inte precis sockersöt och oförarglig skildring av barn, till skillnad från de flesta andra serier vid den här tiden😉

Men jag saknar ändå de personlighetsbaserade skämten/stripparna, för det är det som Schulz är allra bäst på. När jag som läsare lärt känna karaktärerna fungerar skämten så mycket bättre; en rolig historia blir så mycket intressantare när det förutom det ytliga skämtet också finns mer att hämta för en trogen läsare.

Ta exempelvis den går strippen från 9:e mars 1956, där Bettan beskriver för Karl vilka brister han har:

Snobben 1950-1959 - Bettans kritik

Skoj, javisst, men Bettan är en karaktär som aldrig får en egen personlighet; hon dyker upp ibland när det behövs en generisk flicka i serien, som här. Vem hon är spelar ingen roll eftersom skämtet helt fokuserar på Karl.

Jämför med den senare strippen från 27:e december 1959 när Gullan ska göra samma sak:

Snobben 1950-1959 - Gullans kritik

Förutom att skämtet är bättre berättat den här gången (som exempelvis tack vare Karls ansiktsuttryck i de två sista rutorna) har vi nu också Gullan i rollen av felfinnare. Och det är en roll som gjord för Gullan: Övertygad om sin egen förträfflighet pekar hon gärna ut alla fel hos andra, och det går inte heller att frigöra sig för misstanken att hon så gärna pekar ut dessa fel just hos Karl eftersom hon vet hur mycket han kommer ta åt sig. För jag vet att Gullan har en personlighet som gör att hon älskar att vinna, att visa hur mycket bättre hon behärskar världen än andra.

Så tack vare Gullans intressantare personlighet blir skämtet så mycket bättre; det är inte bara Karls hopplösa person som skämtet inkluderar, utan också Gullans smått arroganta. Och det här älskar jag med Schulz när han är som bäst, hur scenerna intas av just de personer som passar bäst. Många andra skämttecknare har såklart ett persongalleri som gör att om man till exempel har ett skämt som kräver en rätt korkad person så finns en sådan (Nollan i Knasen, Långben i Musse Pigg, …), men Schulz styrka är att hans strippar under de bästa åren inte bara innehåller ett skämt utan det är också vem som berättar det och hur andra reagerar på det som gör dem så bra. Ofta känns det som om där andra skulle avslutat strippen med en ruta fortsätter Schulz en ruta till, för att också visa efterverkningarna. Som i Gullan-strippen härovan, där den näst sista rutan skulle kunnat varit den sista eftersom grundskämtet, gungbrädan med Karls förtjänster och brister, redan är berättat.

Det är kul att Snobben nu finns på svenska i bokformat igen, det var ett tag sen sist. Jag måste också säga att jag tycker det känns lite underligt att läsa Snobben på svenska; det här är den första serien jag själv läste på engelska så för mig sitter till exempel de engelska namnen på personerna i ryggmärgen, medan de svenska känns som handlade de om helt andra barn (jag hoppas jag fått de svenska rätt när jag skriver här, ryggmärgsreflexerna till trots…). Det tog ett tag för mig att komma över, men det gick!

Ett bra urval av de första åren av en av världens bästa serier genom tiderna går inte av för hackor. Och om det kommer en andra volym med serier från 60-talet, då blir det ännu bättre (Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien)🙂

Snobben 1987-1990: Still Going Strong

Postat den

En liten kortis om en oväntat trevlig serie jag läste i helgen: Den samlade utgåvan av Snobben/Peanuts (det blir svenska namn i det här inlägget), åren 1987-1990🙂 Inte oväntat för att jag inte gillar serien i allmänhet,Snobben - Darrig drake men oväntat för mig att den fortfarande håller så bra under de här sena åren, trots Schulz sjukdomar och darriga hand.

För darrigt är det; se till exempel bilden här bredvid där Karl, sin vana trogen, ska försöka sig på att flyga en drake. Det finns ännu osäkrare linjer i de här stripparna, men så osymmetrisk som den draken ser ut är det inte underligt att han har problem! Sen är det fascinerande att se hur olika typer av linjer har olika grad av darrighet. Linjer Schulz tecknat tusentals gånger,  som Karls huvudform, ser fina ut (om man tittar lite närmare ser man att det också är darrigt men inte som med draken, där hela strecket går att olika håll), medan andra mer ovanliga varierar oerhört.

Givetvis märkte Schulz också det här och det är säkert delvis därför som andra konventioner vad gäller serien nu också ändras radikalt. Från att dagsstripparna alltid bestått av 4 rutor kan det nu vara 1, 2, 3, 4 eller ännu flera, med början 29 februari 1988 i och med följande stripp:

Snobben - 3 rutor

Rytmen i serien förändras förvånansvärt lite; jag hade trott att en sån fundamental förändring i upplägget skulle göra att Snobbens mycket egna känsla för hur en stripp berättas skulle försvinna men det gör den faktiskt inte (eller åtminstone mycket sällan). Däremot leker Schulz med teckningarna mer här än någonsin tidigare, som i Snobbens kamp mot Schröders noter; det har funnits med som ett inslag även förut men här kan han spendera en vecka med ytterst små variationer på samma tema. Darrigt utfört men med mycket energi och lekfullhet!

Och handlingen förändras också. Allra tydligast när det gäller Karls kärleksliv: Ibland trånar han efter den lilla rödhåriga flickan och den längtan är lika neurotisk och ofullbordad som alltid, men å andra sidan är nu Maja uttalat kär i honom och flörtar vilt. Till Peppiga Pias förtrytelse för hon är också svag för honom även om hon inte vill säga det rent ut. Karl besvarar inte Maja utan verkar mest tycka det är pinsamt, men det är inte för att han vill vara trogen den rödhåriga flickan för i de här volymerna skaffar han en tvättäkta flickvän, Lisa (Peggy Jean på engelska). Sommarkollo, hålla hand, brevväxla och hela konkarongen. Några gånger verkar det som om det ska gå åt pepparn i klassisk Snobben-stil, som när Sally returnerar alla Lisas brev eftersom det inte finns någon “Brownie Charles” i familjen (Karl var så nervös första gången de pratades vid att han sa sitt namn fel). Men nix pix, det löser sig och brevväxlingen kan ta fart.

Snobben - Joe XXX

Överlag känns hela Snobbens värld lite lättsammare och mer lekfull, med mindre ångest. Men det innebär inte att serien blir mindre rolig för det som självklart gör att jag tyckte så mycket om att läsa de här årgångarna också var förstås att den var riktigt rolig. Jag älskar hur Schulz utnyttjar upprepningskomik som när han här plötsligt börjar använda “Whatever” som slutreplik i mängder av strippar; det passade perfekt i den första strippen, och sen blir det bara roligare för varje gång han använder den. Eller den nya karaktären Lydias psykologiska terror mot Linus; han är lite förtjust i henne men hennes respons är uppfriskande absurdistiskt. Eller Pia och Majas återkommande scener från konserter med klassisk musik. Eller för den delan Schulz gamla klassiska “Joe XXX”-avslutning; använt i mer än 20 år och fortfarande lika bra. Och ingen kan konkurrera med Schulz när det gäller att rita någon som himlar med ögonen. Sist men kanske viktigast, huvudpersonernas intensiva känsloliv är lika genialt beskrivet som alltid.

Snobben - Lydia

Lydia, oh Lydia

Jag var ett tag orolig för att det skulle bli lite långtråkigt att läsa de sista åren av Snobben (inte för att jag måste läsa allt, men det är en av mina stora favoritserier så jag känner att jag nästan har en plikt gentemot Schulz att läsa allt, som ett slags tack för serien) men den oron har minskat. Visst, det är fortfarande 10 års serier kvar, men det här är nästan lika bra som seriens allra bästa år (enligt mig 60-talet)😀

Pirates Ahoy!

Postat den

Ingen recension idag, bara en kort blurb om en sak jag blev förvånad över: Efter att ordet piratkopiering har diskuterats så länge i termer av datorer och internet hade jag helt glömt bort att det faktiskt använts innan internet dök upp, men så råkade jag idag läsa följande Snobben-stripp från 17 januari 1979 i den senaste Peanuts-boxen från Fantagraphics; Peppiga Pia gör sitt första besök på ett bibliotek och vet inte riktigt vilken bok hon ska låna:

Gjord i en annan tid men den fungerar lika bra idag. Och Peppiga Pia skulle säkert leva i sin egen värld och gå sin egen väg idag med🙂