Etikettarkiv: SPX

SPX-fanzine del 2: Välkänt (för mig)

Postat den

Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra 🙂

Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså 😉 Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!

Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.

Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer 🙂 Hemsida här.

Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.

Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu 🙂

SPX-fanzine del 1: Nya (för mig)

Postat den

I helgen som gick var det SPX i Stockholm, dvs Small Press Expo där diverse serieskapare säljer sina alster för året, och serieförlag/butiker också har chansen att träffa nya köpare. Plus en hel del paneler, socialt umgänge, och annat trevligt 🙂

Jag tänkte såklart skriva några korta rader om de fanzine jag köpte. Det blev en del inköp så jag har delat upp dem i två delar: De som är gjorda av för mig nya serieskapare, och de som jag redan kände till. Till verket!

Arg kanin går över gränsen av Mattias Elftorp: Inte ett fanzine i vanlig mening utan snarare en broschyr publicerad av Seriefrämjandet som ett led i kampanjen Tusen serier som är tänkt att vidga svenska seriers horisonter till att också handla om icke-infödda svenskar och deras upplevelser. Med andra ord är Akgög mer en politisk pamflett än en serie, och liksom de flesta sådana innebär det också att som serie betraktat är det rätt segt, för att inte säga mycket segt. En konstig kanin med arga ögon räknar upp olika sätt som den svenska invandringspolitiken har kapitalt misslyckats, med skrivmaskintextning à la 70-tal. Det är omöjligt att säga något om Elftorps serietecknarkvalitéer med ett sånt här material, men bara 8 sidor, och gratis, så det kunde varit värre 😉

babian.broschyr av diverse: En till reklambroschyr men den här gången med målet att fler ska läsa babian.se, serieantologin på nätet. 9 sidor serier i färg, och mycket roligare än den magsura kaninen. 3 korta serier med det gemensamma temat tunnelbanan; Julia Thorell bidrar med en liten hyllning till t-banan som jag bara kan instämma i (jag älskar att åka t-bana och sjunka ner i ett hörn och läsa någonting bra); Mikael Sol med några lätt poänglösa strippar (han kan bättre); Tom Waldton med den mycket korta Filosofi på tunnelbanan som gör skäl för sitt namn. En trevlig läsning, och den som gillar det ska såklart gå till hemsidan och läsa alla numren av babian.se.

Kalle Hizz #1-4 av Yvette Gustafsson: Som första riktiga fanzine har jag valt det fysiskt minsta. KH är en strippserie som handlar om ett grönt monster med huggtänder. Som sen gnabbas med sin kompis, tittar på tv, och så vidare. Jag gillar de små häftena i sig, men serien är lite för menlös för min smak. Sen är inte strippserier min favoritgenre, som de som läst mina inlägg av Mort Walkers serier nog förstått 😉 Så ett OK försök men inte mer (tycker alltså jag), och den som vill läsa mer kan gå till http://www.uvett.se.

Kioskvältare #1 & #2 av Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark, Mirelle Eriksson: Om det finns någonting som urtypen för ett seriefanzine så är det här en bra kandidat. Rätt tjockt, definitivt hopsnickrat ganska snabbt, och med ett andra nummer där skaparna har förbättrat sig rejält 🙂 Trots att det är fyra personer som gör sina egna serier (en per nummer)  passar de bra ihop för både teckningsstilar och manus går i samma stil. Framförallt gäller det första numret med thriller-serier, där man nästan skulle kunna tro att det var samma person som gjorde alla serierna men varierade sin stil (alla varianterna ganska knackiga, om sanningen ska fram, och med manus som är mycket typiska för tidiga serieförsök). I det andra numret som går i äventyrets tecken skiljer de sig åt betydligt mer, och serierna är som sagt klart bättre här. Jag kan inte riktigt säga att någon av dem sticker ut mer än de andra för de fyras gäng följs åt i utvecklingen, men det är nog Olov Redmalms Farsotstider som jag kommer ihåg bäst. Det är en hel del skavanker, inte riktigt mogna manus, osv, men å andra sidan är det ju sånt här som SPX är till för: Att man ska få en chans att visa upp vad man håller på med, och få nya läsare som är intresserade av nya serieskapare.

1000 ögon av Jonas Anderson & Daniel Thollin: Antagligen det av fanzinen idag som ser proffsigast ut, med mycket bra tryck, färg, och drivna teckningar. 1000 ögon är tänkt att bli tre delar varav två hittills har kommit ut, Tupilak och Hrafnir, och serien är ytterligare en i den lilla men ack så välkomna skräckserier på svenska-vågen med bland annat Kim W Andersson och Dennis Gustafsson som representanter. Men mest av allt påminner det nog om Ola Skogängs Theo, både vad gäller det som är bra och det som är mindre bra (och Theo själv dyker upp i en liten extra-serie). Teckningarna är som sagt proffsiga och skulle platsa på de flesta ställena, men historien känns lite väl generisk. Jag skulle önskat att det faktum att Uppsala är platsen skulle ha större relevans för handlingen, men hittills skulle det kunna vara vilken stad som helst. Och den där rysningen som kan infinna sig när jag läser en lyckad skräckserie saknas också. Det är inte dåligt men jag skulle ändå säga att slutresultatet är lovande snarare än lyckat. Men den andra delen är snäppet bättre, med en mer suggestiv känsla (även om priset är att historien blir mer obegriplig), vilket gör att jag självklart kommer skaffa den sista delen när den kommer ut i höst.

Och nu, de tre riktigt bra fanzinen 🙂

Monstret under ytan av Daniel Westman: En typisk SPX-upplevelse är att bläddra i någonting som ser intressant ut, betala en småsumma till skaparen, få en uppskattad teckning, gå hem och läsa, och förhoppningsvis gilla resultatet. Och det var precis vad som hände med Muy, ett mycket tunt men desto elegantare fanzine tryckt i färg på bra papper, vilket Westman utnyttjar med den äran. En kort saga utan bakgrundshistorier, onödigt prat eller annat, som satsar allt på känslan och gör det riktigt bra i en mycket säker och snitsig stil. Den här hade passat utmärkt i Utopi, för att ge er en uppfattning om serietypen, och trogna läsare vet att det är en serietyp som jag är svag för. Mer Westman, tack!

Häxkatten av Stina ? / M K Farlig: En till serie som jag köpte av samma anledning som Muy, dvs för att den var tecknad i en stil som tilltalade mig. En helt annan stil förvisso, för här rör det sig om charmiga/gulliga teckningar med karaktär, och framförallt en tecknad katt som jag verkligen gillar designen av. Historien är återigen en saga men av mer vardaglig (?) karaktär, men det är teckningarna som verkligen lyfter serien med sitt schvung i linjerna. Liksom Muy ett fynd, så det är lite sorgligt att det ingenstans framgår vad hon som tecknat den heter; att det är en hon vet jag eftersom jag pratade lite kort med henne, och att hon heter Stina kan jag uttyda från signaturen på den urgulliga katteckningen hon ritade i fanzinet. Mer info, någon?

Dum i huvet #3-5 av Tobias Berg: Här är slutligen en serie som jag inte köpte för att jag attraherades av teckningarna, eller för genrens skull (strippserie…). Men när jag stod och läste några sidor av Dih märkte jag att den faktiskt var genuint rolig! Grabbig, rå, ibland bara extremt plump skulle jag vilja likna den vid serien Rogert, fast nu med humor. En mängd saker som talar emot att jag skulle gilla den spelar ingen roll; när en serie är rolig bryr jag mig inte så mycket om varför, och accepterar bara faktum. Och Tobias Berg är riktigt rolig när han får till det, vilket gör att allt annat saknar betydelse. Mer Berg, tack!

Slut på fanzine av nya förmågor (mätt med Simon-mått alltså); nästa inlägg om SPX blir om gamla favoriter istället 🙂

Fler friska försök: The Walking Dead på svenska

Postat den

Jag vet inte om det är början på en långsiktig trend eller bara ren slump, men nu har det kommit en hel del serier på svenska i år som siktar på mer än att bara sälja till de närmast sörjande (dvs inbitna serieläsare som jag). Efter Utopi och Agent Marc Saunders kommer nu det nystartade förlaget Apart ut med en av de bäst säljande serierna i USA på senare år: The Walking Dead, zombie-serien som också blivit tv-serie.

För den som inte läst serien förut kan jag rekommendera mina tidigare inlägg; varde nog sagt att det är en riktigt bra och rejält obehaglig historia där man aldrig kan vara säker på vad som ska hända härnäst, och att den här första boken tar er från den 28 dagar tidigare-liknande starten till den punkt där man börjar märka hur bra Kirkmans historia är. Kort sagt, en utmärkt zombie-historia där tonvikten ligger på efter katastrofen-känslan mer än att slakta högar av långsamt vandrande döingar (men det går såklart åt en hel del av de senare ändå). Istället tänkte jag skriva några ord om den svenska utgåvan för det är den väl värd.

Boken samlar ihop de första sex numren av tidningen till en billig penning. Det är bra med en någorlunda rejäl chunk eftersom TWD inte är en serie som öser på med action direkt från starten; istället tar den tid på sig för att bygga upp karaktärerna, vilket såklart gör att den action som finns får så mycket större verkan. Därmed inte sagt att det saknas action för när det väl bränner till gör det det ordentligt, bara att Kirkman portionerar ut tillfällena väl 🙂

Rick borde nog inte öppna dörren...

Så omfång & pris är bra (och Apart har sagt att de kommer fortsätta i samma stil, dvs i albumformat); hur är det då med den fysiska utgåvan i sig?

Tidigare i år skrev personerna bakom Apart lite på Serieforum om hur de jobbat med typsnittet som används. Att överhuvudtaget bekymra sig om sådant var lovande, och omsorgen om detaljer lyser igenom i hela boken. Förutom typsnittet (som verkligen ser mycket bra ut) är också trycket rejält över snittet, med en utmärkt svärta och gråskala, allt tryckt på en mycket svagt gul-beige-vitt papper som är mycket smakligt att titta på. När jag pratade med Johan (en av Aparterna) på SPX i söndags sa han att man kostat på sig lite bättre tryck än sedvanligt och det var bra investerade pengar tycker jag. Faktum är att det ser bättre ut än de lyxutgåvor på engelska som är de jag själv läst; mycket frustrerande 😉

Som sagt!

Så för de som inte redan läst TWD kan jag bara säga att den svenska utgåvan är riktigt bra, precis som serien själv, och till och med lockande för en sån som jag som redan läst den på engelska. Ergo, ett mycket rekommendabelt köp (om ni känner er osäkra kan ni ladda hem de första 10 sidorna på Aparts hemsida; det är därifrån bilderna här kommer). Och att ni också stödjer ett nytt svenskt förlag är ju inte så dumt heller!

Härnäst: SPX-fanzine en masse!

En dal, ett berg: Några feta & Lou!

Postat den

SPX-fanzinen är slut så nu blir det lite texter om andra serier jag plockade upp där istället. Jag ligger lååångt efter med det jag tänkt skriva om så idag blir det två serier till rakning, även om de är väsensskilda 🙂

Jag börjar med dalen från titeln, dvs den serie som tyvärr inte var någon höjdare: Några feta av Jan Bielecki. Det är vad Kolik Förlag kallar en grafisk novelett; vad det betyder i praktiken är en relativt kort (32 sidor) serie i A5-format, häftad. Med andra ord någonting som påminner mycket om ett fanzine, bortsett från att trycket är lite mer påkostat än de flesta fanzinen.

Jag kom in fel i den här serien redan från början: Det finns ett förord av Nour El-Refai som jag tyckte var rätt menlöst (men det tycker jag ofta förord är) och dessutom en smula förvirrande eftersom jag inte förstod vad det hade med serien att göra. Sen var serien inte heller så intressant som jag hade hoppats efter att ha kikat på teckningarna: Vi får följa de unga kvinnorna Madde och Siri i London där de hänger på partyn, drogar lite, och driver runt. Men det blir aldrig minsta fart på berättelsen, och känslan när jag läst klart är ett svagt ”jaha”.

Visst kan man göra en serie som inte handlar om någonting speciellt och det finns många riktigt bra exempel på det (som min favorit den senaste tiden, Mats Källblad), men i Några feta saknar jag helt känslan av att det finns någonting mer spännande i botten, att den på ytan spänningsfria handlingen döljer någonting mer intressant. Den är inte heller speciellt rolig så jag kan inte heler läsa den som en komedi.

Så en SPX-serie som jag inte var så nöjd med alltså, till skillnad från de andra jag skrivit om tidigare. Det som däremot är bra är teckningarna (det var för deras skull jag köpte serien); de är mycket roligare än handlingen. De är till och med så bra att jag nästan tycker om Några feta ändå, men bara nästan, så när Bielecki kommer ut med sin nästa serie kommer jag inte undvika den utan istället smygläsa lite innan jag bestämmer mig för om jag ska ge honom en ny chans 😉

Nu till berget, en solklar höjdare: Busskyrkogården av Julien Neel, det tredje albumet i serien om Lou. För nya läsare av den här bloggen kan jag nämna att de två tidigare albumen var för mig personligen årets bästa översatta album 2009; den utmärkta konkurrenten Husfrid hade jag redan läst på engelska så den var inte lika intressant för just mig.

Serien är lika charmig och rolig som förut, men i Busskyrkogården blir tonen lite allvarligare när tonåren med kraft slår till mot Lou. För hennes mamma leker livet, men Lou själv har problem med att hantera att hon börjar bli vuxen. Och inte bara Lou, några av hennes vänner har det inte heller så lätt.

Det är inte så att Lou! i och med det här albumet blir ett tonårsdrama med ångest en masse; både Lou och hennes mamma är lika egensinnig som någonsin förr och glädjedansen dansas igen (nu med grannen Richard som extra deltagare), men livet har ändå blivit knepigare med fler vänner och sociala krav som pockar på uppmärksamhet. Det är glädjande att se hur omärkligt Neel presenterar nya intressanta människor till sin mix; i Busskyrkogården får vi lära känna Richard och några nya vänner till Lou, och alla känns helgjutna redan från början.

Jag kan sakna känslan av det helt okomplicerade livet som fanns i de tidigare albumen men så länge Neels karaktärer fortsätter att vara lika glada i besynnerliga upptåg så är några kryddmått allvar inte fel. Teckningarna tycker jag fortsätter att bli bättre och bättre, och i det här albumet varierar Neel också sidlayouten betydligt mer än tidigare, framförallt i de mer allvarligare avsnitten, vilket gör att känslan av att läsa ett storyboard för en tv-serie minskar drastiskt.

Jag fortsätter att hålla tummarna för att Lou! kommer sälja tillräckligt bra för att Lisa Wibom ska kunna ge ut fler delar i serien; inte nog med att det är en ovanligt bra allåldersserie, Lisa Wibom var också mycket trevlig när vi pratades vid på SPX så jag vill gärna att hennes förlag ska gå bra 🙂

SPX 2010: Nya upptäckter i fanzine-världen

Postat den

För mig, alltså; jag är säker på att många andra redan läst serier av dem jag tänker skriva om idag 🙂

Dagens första fanzine: Ainur Elmgrens Golden Bird. Jag köpte bara det första dubbelnumret (eftersom jag inte visste om jag skulle tycka om det eller inte) men jag ska försöka komma över det andra också; Golden Bird är en klassisk äventyrsserie och jag vill gärna läsa fortsättningen. Den utspelar sig i det lilla italienska landet Ginestra i tiden mellan världskrigen; allsköns äventyrare dras dit, bland annat jazzartisten Mayann Sparks och präststudenten Falco Peregrini där den första bara verkar vara på turné medan den andra är ute efter en skatt, oklart vad. I bakgrunden skymtar en arbetarrevolution i vardande, riktad mot den lokala diktatorn, men det är inte en allvarlig serie utan mer av en berättarglad skröna.

När jag läste Golden Bird försökte jag förtvivlat komma på vad det var för en serie jag oupphörligen kom att tänka på, och just nu har jag kommit på det: Det var Donna Barr jag associerade till, framförallt The Desert Peach. Teckningar, berättarstil, tidsepoken (ungefär), humör. Och eftersom jag verkligen gillar Barr menar jag det som beröm för Elmgren: Golden Bird är en helgjuten upplevelse som jag ser fram emot att läsa klart. Enligt hennes blogg ska det bli totalt 7 kapitel (men jag har för mig att hon sa 6 på SPX…), och när det väl är klart tror jag säkert att det kommer att bli en samling av hela serien för det är den värd. I början var jag lite misstänksam mot att den var skriven på engelska istället för på svenska, men när engelskan låter så fullkomligt naturlig som den gör här (vilket inte är det vanligaste i fanzine) så föll till och med den minimala invändningen 🙂

Dagens andra fanzine: Bita på läpparna nummer 2 av Louise Lange. Här är det ett mer typiskt fanzine med kortare serier, fristående illustrationer, självbiografiskt,  och mindre format som gäller (Golden Bird är i A4, Bita på läpparna i A5). På det hela taget är ett bra häfte, med teckningar och historier som lovar mer. Det här är på något sätt precis vad jag ser framför mig när någon nämner ordet fanzine: En samling serier som ser ut som om de kommer direkt från skissblocket, en gott och blandat-påse där man inte funderat i oändlighet över vad man ska välja.

Serierna är kanske lite för korta för att de ska riktigt fastna i minnet så jag skulle nog föredra lite längre saker i framtiden, men å andra sidan är ju fanzine till för att kunna rita av sig precis vad man vill. Lite som en antologi-tidning alltså men en där alla bidragen råkar vara gjorda av samma person, och jag hoppas jag får se fler serier av Lange i framtiden.

Och dagens sista fanzine: Frida på gott och ont av Frida Ulvegren. En liten bakgrundshistoria: Det här var det sista fanzinet jag köpte på SPX, tillsammans med Bita på läpparna. Hela tillställningen höll på att stänga och jag var på väg ut när jag fastnade vid ett bord som stod nära utgången. Jag kikade i fanzinen på bordet, och jag tittade bara som hastigast i dem innan jag bestämde mig för att prova båda. När jag skulle betala var personen bakom bordet mycket noga med att poängtera att det inte var serier för barn (och mycket riktigt finns en stor text ”For Mature Readers” på omslaget). Jag vet inte riktigt om jag såg ovanligt oskyldig ut men jag försäkrade iallafall Frida U., som det visade sig vara, att jag inte hade några problem med serier som, hur ska vi säga, inte väjer för att skildra alla sidor av tillvaron. Vi pratade lite, jag fick en teckning i fanzinet, och sen gick jag.

Och var fanzinet så farligt? Sanningen att säga tycker jag inte det. Det är närgånget så det förslår och serierna handlar om sex, lust, och åtrå, oh ja, men stötande är det inte alls för mig som tycker att exempelvis Dori Seda är en av de bästa serieskaparna någonsin i genren. Jag älskar serier som är så här uppsluppna men samtidigt självutlämnande, och Frida på gott och ont var egentligen det fanzine jag gillade mest bland dem jag köpte på SPX. Jag skrev visserligen häromsistens att Li Österbergs Agnosis är Sveriges bästa fanzine och det är det fortfarande, men Ulvegrens slags serier ligger mig personligen ännu varmare om hjärtat.

Serierna är små pärlor som fokuserar stenhårt på sitt tema, oavsett om det är besattheten vid en kille, vad man kan roa sig med i studion när ingen annan är där, eller sina orala behov 😉 Teckningarna är inte dumma de heller i sin cartooniga stil som passar fint till de  passionerade historierna; de påminner ibland om en del av Ariel Schrags serier men mest är det Ulvegrens egen stil.

Det är väl typiskt att när jag slutade köpa Rocky-magasinet så var det precis innan Ulvegren publicerades där, så det var tur att jag fick syn på fanzinet på SPX. Jag kan inte riktigt peka exakt vad det är som gör det, men det här var ett fanzine som jag har lätt för att minnas alla serierna i. Delvis beror det nog på att serierna tematiskt hörde ihop, men framförallt tror jag att det helt enkelt är serier som är min typ av självbiografiska serier: Aldrig gnälliga, ofta humoristiska, alltid personliga 😀

Och därmed tror jag att det var slut på fanzine-recensionerna från SPX för min del. Slutbetyget var högt, och ändå är jag säker på att jag missat en hel del godbitar (som jag höll på att missa Frida på gott och ont). Säg gärna till om det fanns något speciellt fanzine jag borde läst men inte gjort.

PS. I avdelningen kuriosa kan jag nämna att Ainur Elmgren är syster till Tinet Elmgren som förra året gav ut Asbesthjärtan, ett av mina svenska favoritalbum 2009. Inte för att det märks i serierna för det är väldigt olika slags serier, förutom att båda är fiktion (hurra!) och bra (hurra-hurra!). DS.

SPX 2010: Kära återseenden

Postat den

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så 😉

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna 🙂

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte 🙂

SPX är slut…

Postat den

…och det var minst lika trevligt som förra gången. Jag lyckades tyvärr inte lyssna på någon av panelerna, men jag hade många trevliga samtal med utställare av alla de slag 🙂 Eftersom jag inte var där hela dagarna så kommer jag inte skriva om själva expot; det finns det många andra som gör (t.ex. Shazam-gänget och deras live-blogg).

Däremot kommer jag självklart skriva om de serier jag köpt, hela traven som ligger på bordet här. Det blev mer svenskt för min del i år, både nya tidningar av säkra kort som Li Österberg (Agnosis 9, hurra! Och grattis till priset för bästa fanzin!) och några tidningar som jag inte har en aning om vad det är, bara att jag gillade dem vid en snabbtitt.

Så de närmaste inläggen kommer nog domineras av SPX-inköp,  när jag väl har hunnit beta av några stycken förstås 😉