Etikettarkiv: Stan Drake

Leonard Starr + Stan Drake = Kelly Green

Postat den

Kelly Green - cover

Här har vi en serie som med tanke på förutsättningarna borde blivit en klassiker: Leonard Starr, mannen bakom serien Mary Perkins som jag berömt så mycket här på bloggen, framförallt för manuset, i ett samarbete med Stan Drake, mannen som så förtjänstfullt tecknade Juliet Jones, gör en serie där Starr står för manus och Drake för teckningarna. Dessutom kunde de ta ut svängarna eftersom serien ifråga var avsedd för den europeiska marknaden, och de därför inte behövde bekymra sig för försiktiga dagstidningsredaktörer. Men tyvärr, Kelly Green blir aldrig så bra som den borde ha blivit :-/

Jag har läst några av Kelly Green-albumen förut, närmare bestämt de två första som översattes till svenska en gång i tiden, men de satte inga större spår hos mig. Men eftersom jag upptäckt kvalitén hos Mary Perkins sedan dess tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda den här gången, när nu alla fem albumen getts ut i en tjock engelsk bok.

Och jodå, visst finns det kvalitéer hos serien. Starrs manus lyckas faktiskt ofta vara svåra att förutse, dvs vem som kommer visa sig var skurken är långt ifrån uppenbart. Karaktärerna gör också anspråk på att vara tredimensionella, även om de i ärlighetens namn inte kommer längre än till max 2.5D (och de gäller bara en handfull karaktärer, de andra kommer inte ens upp i 2D…). Överlag är historierna också varierande, trots den lätt klichéartade bakgrunden med en huvudperson (dvs KG) som är polisänka och jobbar som go-between mellan kriminella och deras offer (typ lämna över lösensummor osv), och de ex-kriminella som hjälper henne.

Drakes teckningar är också svårt att klaga på, åtminstone rent formellt. Precis som i Juliet Jones tecknar han precist och med känsla, och dessutom kan han variera stilen så att det inte blir alltför stelt, någonting som alltid är en risk med den här typen av fotorealistiska illustrationer. Men en smula stelt kan det ändå bli här och där; min känsla är att Drake inte har riktigt samma personliga förhållande till Kelly Green som han hade till sina egna karaktärer i Juliet Jones.

Kelly Green - Friend

Utgåvan är i svartvitt och med tanke på den gräsliga färgläggningen i de tidigare utgåvorna, woohoo för det!

Men det finns som sagt problem, och de är inte så små:

  • Jag får aldrig någon relation till Kelly Green utan hon känns serien igenom väldigt opersonlig. Problemet skulle jag säga är att hon själv inte har några nära relationer. De ex-kriminella i gänget som hjälper henne är för all del trevliga och hon uppskattar dem, men vänner är de inte. De personer som hon under seriens gång visar tendenser att knyta an till försvinner lika snabbt igen (ofta mördade), och utan emotionella bollplank förblir hon för mig ointressant som person.
  • De där mördade eventuella nära vännerna? Det är även det ett problem med serien, nämligen dess opåkallade brutalitet. Här är det gott om mord, misshandel och tortyr (och t o m kannibalism), och även om Starr vet hur man på ett bra sätt komplicerar dylikt känns det ändå spekulativt, som inslag som finns med bara för att det var tillåtet i europeiska serier. Om inslagen var Starrs egen idé eller om de föreslogs av redaktörerna har jag ingen aning, men lätt unket känns det hur som helst.
  • Om det finns drag av spekulativt våld kan ni nog gissa vad det också finns spekulativa inslag av: Sex & naket. Samma sak här, nämligen att det är svårt att frigöra mig från misstanken att dessa inslag finns med bara för att man får. Alla gånger det blir naket känns det inte spekulativt, men några gånger är motiveringarna till att KG (eller någon annan kvinna) ska visa upp sig, hur ska jag säga, mycket krystade…
  • Cynismen och svartsynen är alldeles för stor, och det passar inte ihop med de bra delarna av Starrs manus. De fyra första albumen slutar alla på en mycket deprimerande not, där KG visserligen överlevt men allt är ändå skit. Jag skulle gissa att det femte och sista albumets lyckligare slut beror på att Starr vid det laget visste att serien inte skulle fortsätta, och därför inte längre kände sig pressad att vara ”vuxen” och ”realistisk”, något som alldeles för ofta tolkas som att tillvaron är deprimerande och hopplös.

Så nä, det är en inte så bra serie som här och där visar antydningar till storhet, men där det positiva alltid kommer av sig. Ta den där kannibalismen till exempel, som när den händer i serien definitivt skulle kunnat vara en episod ur Mary Perkins. Men här, efter att Starr i sant god form vare sig fördömt eller accepterat den (den sker på grund av risk för svältdöden) och överlåter på läsaren att göra den moraliska bedömningen av personen ifråga, i en scen som är föredömligt agerad, så avslutas scenen ändå med att hen skjuts ihjäl av maffian för att hen inte ska kunna rätta till orättvisorna som det stora oljebolaget ansvarar för. Och vips har det positiva dränkts i det cyniska.

Kelly Green är mer ett kuriosum där två mästare på dagstidningsserier ger sig på en annan typ av serie än någonting man måste läsa; om man är ute efter läsvärde så läs Mary Perkins istället för där fungerar manuset mycket bättre. Men om man är nyfiken på att se vad Starr & Drake tog sig för när de samarbetade så kan man gott kasta ett öga eller två i den här boken, för den har definitivt sina poänger trots allt!

Kelly Green - Comics

Kelly Green på San Diego Comic Con, inklusive några kända ansikten

JJ & MP, igen

Postat den

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget 😉

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet 🙂

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite 🙂

Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones

Postat den

En svårslagen reprint-dubbel dök upp i veckan: Nya volymer av både Stan Drakes The Heart of Juliet Jones och Leonard Starrs Mary Perkins On Stage. Jag har skrivit om båda serierna förut så det blir inte ett så långt inlägg idag, men jag tänkte ändå fortsätta lite på mitt resonemang om varför Mary Perkins fungerar så mycket bättre än Juliet Jones.

Liksom tidigare är Starrs teckningar en gnutta stabilare, medan Drake är mer äventyrlig och då och då växlar stil; båda är fantastiska tecknare som även lyckas med det som många andra kompetenta tecknare misslyckas med, nämligen att ha tydligt igenkännbara kvinnliga personer (jfr med t ex Al Capp som bara varierar frisyren på i övrigt identiska kvinnor). Vem man föredrar är nog helt baserat på smak och jag är själv inte säker på vem jag tycker bäst om.

Det som skiljer dem åt är manuset. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att Juliet Jones är en mer renodlad såpopera och det intrycket är ännu starkare efter att ha läst den senaste volymen. Historierna är relativt korta, och oavsett hur dramatiska händelserna är så glöms de bort så snart nästa episod börjar. Och här finns en tydlig svaghet: Det saknas övergripande trådar som sträcker sig längre än den just pågående handlingen. Med andra ord finns det ingenting som knyter ihop serien på längre sikt och det tycker jag är tråkigt: Jag läser en episod och så fort den är slut kan jag helt glömma bort den. I en bättre såpopera belönas man som åskådare/läsare om man följer med en längre tid; personer dyker upp igen, känslor förändras långsamt, och så vidare. Juliet Jones saknar tyvärr så gott som helt och hållet detta, trots att det finns gott om möjligheter. Som ett exempel väljs hon i den nya volymen till borgmästare i sin lilla stad efter en valkampanj där hon smutskastats eftersom kvinnor inte borde vara politiker. Men efter segern är allt detta förbi, och allt är sig likt igen. Långt senare får vi reda på att hon inte tänker ställa upp i nyvalet eftersom hon inte har tid med både borgmästarjobbet och att driva sin hattbutik; en överraskning för mig för ingetdera av jobben har synts till under de två åren.

Nu är inte Juliet Jones så dålig som det kanske låter för episoderna är underhållande och teckningarna som sagt mästerliga. Men serien når inte upp till

Mary Perkins, som förunderligt nog lyckas vara ännu lite bättre i sin sjunde volym än i den sjätte. Vi är framme i mitten av 60-talet och omvärlden gör sig lite mer påmind än tidigare. Mary och hennes make Pete besöker Sovjetunionen mitt under kalla kriget, men ännu intressantare är kanske Petes besök i Vietnam. USAs politik berörs inte i sig, men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad när det tydligt sägs att amerikanska soldater inte är särskilt populära eftersom de förgriper sig på unga flickor. Jag kan inte tänka mig att det var någonting som uppskattades att det sas i amerikanska dagstidningar på den tiden.

Och även i övrigt fortsätter Mary Perkins att vara en ohämmat vuxen serie; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en dagspresserie där huvudpersonerna varit lika mogna. De är inte alls tråkiga utan ibland barnsligt förtjusta i det de gör, men det råder ingen tvekan om att det är en serie avsedd för post-tonåringar.

Dessutom briljerar Starr i det som saknades i Juliet Jones: Långsiktig utveckling av karaktärerna. Mary och Petes äktenskap har sina toppar och dalar, och de sammanfaller inte med episoderna utan ingår som en naturlig del i dem. De är också mänskliga, som i den här volymen då Pete blir kär i en annan. Han älskar fortfarande Mary högst, men det innebär inte att han är opåverkbar för andras charm.

Nu ska jag nog sluta skriva om Mary Perkins för det kommer bara bli mer beröm eftersom jag tycker så fantastiskt bra om serien. Visst märks det att den är mer än 40 år gammal men till skillnad från Juliet Jones där jag ibland störs av den gammalmodiga moralen händer det aldrig i Mary Perkins eftersom personerna är så mycket mer realistiska och helt enkelt barn av sin tid.

Om jag ska gnälla på någonting får det bli att Classic Comics Press inte alltid hittar så bra original att trycka från; ibland är linjerna i båda böckerna lite väl osynliga. Men tyvärr är det nog så att det saknas bättre förlagor. Alltnog: Köp Juliet Jones-böckerna om ni ser dem, det är serien värd. Men Mary Perkins ska man aktivt leta upp för bättre dagspresserie är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta 🙂

Såpopera redux: The Heart of Juliet Jones

Postat den

För några veckor sedan hyllade jag Mary Perkins On Stage, och nu är det dags för en ny volym av en serie som jag inte kan låta bli att jämföra med Mary Perkins, nämligen The Heart of Juliet Jones (eller Eva & jag, som den mer prosaiska svenska titeln lyder). Att serierna hänger ihop beror på flera saker, som att Leonard Starr (MPOS) och Stan Drake (THoJJ) har jobbat tillsammans;serierna är både tematiskt och teckningsmässigt lika varandra; och sist men inte minst är det samma förlag,  som nu ger ut dem i samlade utgåvor.

Själv stötte jag på Juliet Jones innan Mary Perkins, närmare bestämt för ungefär 20 år sedan när de första episoderna gavs ut på nytt, och jag älskade serien då; det var underbart att läsa en proffsigt gjord romantisk serie, och det fanns inte mycket annat i samma väg som gavs ut då.

Men nu är läget lite annorlunda, då fler och fler av de klassiska dagstidningsserierna finns tillgängliga i återtryck, och faktum är att Juliet Jones har tappat en smula i mitt tycke. Serien i sig är givetvis lika bra som förut, men problemet är att jag nu har läst fler av de gamla klassikerna, och framförallt Mary Perkins är egentligen bättre på alla sätt.

Drake är en skicklig tecknare i den realistiska stilen à la den sene Alex Raymond, men ibland slarvar han lite grann med anatomin; det ser lite stressigt ut. Å andra sidan gör han då och då strippar i en helt annan stil, ungefär som om han tänkt ”Idag vill jag faktiskt pröva att använda en massa zip-a-tone!” istället för sin vanliga stil, och det gillar jag skarpt. Men kvalitén varierar, som sagt.

När det gäller manuset som är skrivet av Al Capps bror Elliot Caplin är det skickligt ihopsnickrat, men jag måste faktiskt kontrastera det mot Mary Perkins: Där Juliet Jones håller sig rätt så strikt till såpopera-formeln (det avverkas en hel del potentiella äkta män här, och en lyckas till och med planera bröllop med Juliet innan han ack så tragiskt omkommer, men det är snart glömt) så varierar Mary Perkins sig mycket mera, med romantik, äventyr, och ibland ren slapstick.

Sen är det en sak till som irriterar mig med Juliet Jones: Hon är alldeles förskräckligt präktig. I allt exemplifierar hon den amerikanska (manliga) drömmen om flickan i huset bredvid som är vacker, chosefri, förståndig, och som framförallt aldrig någonsin sticker ut. Det är amerikansk 50-talsmoral som gäller för hela slanten; exempelvis ses det som alldeles självklart att en man som gifter sig med en rikare hustru absolut inte kan ta emot några pengar från henne eftersom en riktig man kan försörja sin hustru själv. Och även om storstaden kan vara intressant är det ändå i den lilla staden som det äkta Amerika finns… Det är helt enkelt lite för mycket av sådana tankar ibland, och jämfört (återigen och oundvikligt) med Mary Perkins är det en mycket mer inskränkt världsbild som idealiseras. Det är lite bättre när Eve, Juliets syster, har huvudrollen, med betoning på lite.

Det är inte det att Juliet Jones är dålig; tvärtom är det en alldeles utmärkt såpopera som har få om några övermän, och jag ser absolut fram mot flera volymer efter de två första. Men den är också begränsad i vad den försöker göra, och mycket tydligt rotad i sin tid.