Etikettarkiv: Starman

När första intrycket är korrekt: Starman

Postat den

Dags att infria ett halvt löfte från 14:e maj 2009 då jag skrev att om jag skulle läsa de avslutande samlingsvolymerna av James Robinsons Starman så skulle jag återkomma med en rapport. Nu har den sjätte och avslutande delen kommit ut och jag har också läst den (plus lite omläsning för att komma in i serien igen eftersom det var ett tag sen boken innan kom ut), så det är dags för ett slutbetyg.

Jack är klar med superhjältandet

I stora drag blir det här en repetition av min tidigare recension för slutsatsen jag drog där håller fortfarande: Starman har stora ambitioner som Robinson åtminstone delvis lyckas genomföra, men den saknar det där lilla extra. Starman / Jack Knight är en udda person i superhjältevärlden som på många sätt känns mer intressant i sin civila identitet än i sin hjälte-dito, och det är nog här som problemet egentligen ligger. Låt mig utveckla mina tankar en smula:

För några veckor sen pratade jag och min kompis Sandra om alla de bisarra superhjälteserier som gjordes på 70-talet (bland annat min favorit Clark Kents hemliga liv) och att orsaken till de konstiga serierna var att om man som amerikansk serieskapare ville kunna leva på att göra serier för serietidningar så var man i princip tvungen att skriva om superhjältar. Ergo: Vadhelst en serieskapare ville göra så var man tvungen att anpassa det till DC/Marvels idéer om serier, och därmed skapades högvis med ganska konstiga serier. Mycket var uselt, men en del var riktigt oväntat.

Orsaken att jag kom ett tänka på den diskussionen i samband med Robinsons Starman är att jag tror att Robinson har råkat i samma fälla som 70-talsserieskaparna. Mitt intryck är att Robinson egentligen vill skriva om någonting helt annat, men att han i brist på bättre möjligheter ändå iscensätter sina historier i DCs superhjältevärld.Det är när han skriver om staden Opal City, och kanske ännu mer när skurken/hjälten/vaddetnuärhanär Shade har huvudrollen som Starman lyfter. Allt det vanliga (och här rätt trista) superhjältetjafset är som bortglömt när Shade får göra vad han gör bäst, det vill säga antingen lättsamt cyniskt och med en något egendomlig moral samtala med sina fåtaliga vänner, eller berätta en gammal historia ur Opal Citys och alternativt Shades egen historia i de regelbundet återkommande episoderna med samlingsnamnet Tales of Times Past.

Med andra ord, Starman är som bäst när han själv inte är med, och det är kanske inte så bra 😉

En mindre gynnsam tolkning är att Robinson kanske inte vågade sig på att göra någonting eget, och istället valde DCs trygga hamn. För det är alldeles uppenbart att Robinson är lika nostalgi-fixerad som Jack Knight själv, med tanke på hur grundligt Robinson verkar behärska alla gamla bortglömda hjältar som DC begåvats med under åren.

Sen är jag inte säker på att det hade blivit en bättre serie om Robinson satsat på något mer egensinnat för min känsla är att han inte riktigt har den kompetensen som författare som skulle behövts. Det känns oupphörligen som om han vill så mycket mer med Starman än han egentligen klarar av: När han är filosofisk finns det andra författare som är bättre på det, och detsamma gäller när han ger sig på olika genrer som science fiction och skräck mot slutet av Starman. Ambitiöst, som sagt, men inte helt lyckat.

2736 sidors Starman lämnar mig alltså med ett intryck av en serie som verkligen vill väl men bara mycket sällan lyckas uppnå allt det den hoppas. Det är rätt trevligt att läsa och det finns väldigt många serier som är långt sämre, men å andra sidan finns det ingen egentlig anledning att läsa just Starman. Min sammanfattning av det hela: Jack of all trades, master of none.

Kompetent men föga upphetsande: Starman

Postat den

DC och Marvel har de senaste åren gett ut en mängs äldre och nyare serier i tjocka samlingar; allt från de allra första Stålmannen-serierna från 30-talet fram till 00-talsserier som Ennis Punisher i en oläsligt fet volym. Även om allt inte är bra (och uppriktigt sagt är nästan allt rätt uselt) så uppskattar jag att man nu tänker på bokläsare; så gott som alla tidningar med någon slags kvalité går nu att få tag på i bokhandeln.

En av alla dessa utgåvor är DCs samlingar av James Robinsons Starman, en serie från 90-talet som har fått en hel del beröm, och kanske är mer känd nu än när den gavs ut. Hittills har de första två inbundna omnibus-samlingarna av totalt sex kommit, och jag som inte läste serien när det begav sig tänkte att jag skulle ta chansen. Jag har läst en del serier av Robinson förut, varav den bästa är Leave It to Chance, en barn- och ungdomsserie om en ung flicka, Chance, som bor i en modern stad där magi är en del av vardagen. Det är en mycket charmig serie, där staden är huvudperson i lika hög grad som Chance.

Och staden i Starman, Opal City, är också den väl så viktig som Starman själv, som är en av DCs gamla hjältar från tidigt 40-tal, även om det i Robinsons serie är den ursprungliga Starmans son, Jack Knight, som tagit över manteln. Opal City är en retro-futuristisk stad som ser ut som framtidens städer skildrades på 50-talet; överhuvudtaget är nostalgi och en kärlek till äldre tiders design och liv en viktig del i serien. Jack Knight, som åtminstone initialt mycket motvilligt tar över rollen som Starman, vill egentligen helst spendera tiden i sin butik som handlar med gamla leksaker, serier och möbler från mitten av 1900-talet.

Känslan av nostalgi går också igen i hur serien berättas, där mitt i ett slagsmål i typisk superhjältestil i Jacks hem texten kan skildra Jacks tankar medan han slåss, där han istället för att koncentrera sig på vad som är för handen kan börja tänka på Viewmaster-skivorna som just förstörts under slagsmålet, och det sorgliga i att någonting så unikt har förstörts.

Men tyvärr tycker jag inte att Robinson får till någon riktig knorr på det hela. Det är skickligt skrivet, och Robinson har absolut en egen berättarstil, men det lilla extra saknas. Manuset är också lite överarbetat; det är ibland alltför mycket inre monolog som ska skildras i text. Teckningarna är likaså hantverksmässigt skickligt gjorda men inte minnesvärda i sig.

Eftersom jag inte läst hela sviten kan det förstås hända att det tar sig i de nästa fyra volymerna, men hittills står jag för min rubrik. Om jag skaffar resten av böckerna också och ändrar åsikt så återkommer jag i ämnet, var så säkra 🙂