Etikettarkiv: Stef Gaines

SIS 2017: Fanzinen, del 3

Postat den

Näst sista bunten med uppackade fanzin tror jag att jag ska kalla

Relationsrelaterat

Och först ut är

Hjärterummet av Sofia E Karlsson: Vad göra om man blir osams med sin flickvän och man inte har någonstans att bo? Jo man frågar givetvis någon kompis om hjälp, och vips har Jenny och hennes sambo fått en ny inneboende/sambo som sover på soffan. Visst är det trevligt att känna sig behövd och att kunna ställa upp för en vän, men helt smärtfritt är det sällan:

Det är med lite kluvna känslor jag läser det här fanzinet. Det är ovanligt matigt för ett fanzine, med som det känns mycket innehåll tack vare den okomplicerade och raka handlingen, men jag saknar samtidigt lite känslomässigt engagemang; slitningar till trots känns det ändå ibland slätstruket.

Men det kan definitivt bero på det som står i början av fanzinet: Det här är tänkt som en längre berättelse, och fanzinet innehåller bara början och en del av slutet. Så när de ”saknade” sidorna dyker upp kan jag mycket väl tänka mig att jag blir mer involverad i personerna!

Something Special av Lisa Harald: En gammal bekant nu, men det var inte förrän jag nu skulle skriva om Something Special som jag uppmärksammade att jag läst hennes fanzin Snö redan år 2012. Och roligt att läsa min egen recension eftersom det jag tänkt skriva om årets fanzin i princip var samma sak jag redan skrivit för fem år sedan: Manga-inspirerade teckningar, men utan att det känns som en blek efterapning, och en kort känslosam berättelse som gjord för ett fanzin.

Den här gången handlar det om två barndomsvänner som står på gränsen till vuxenlivet, och om det nödvändigtvis måste innebära att känslan av att allt är möjligt nu är förbi. Det enda bleka i serien är teckningarna som (avsiktligt skulle jag tro) istället för en svarta färg använder en blekare grå (bilden här ovan ser på grund av inscanningen grådaskigare ut än den gör IRL). Så jupp, jag tyckte om serien, och jag antar att jag år 2022 kommer läsa nästa Harald-serie 😉

Roxy och en kopp svart som en natt utan måne av Stef Gaines: Längsta fanzin-titeln i år står veteranen Stef Gaines för, och också fanzinet är i lite större format än de andra Gaines-fanzin jag köpt genom åren på SIS. Men innehållet är typiskt Gaines: En förälskelse på distans med mycket fantiserande om vad som skulle kunna ske, som plötsligt riskerar kollidera med verkligheten:

Nog märks det att det är en erfaren serieskapare som gjort serien; det är nästan lite fånigt att kalla det här ett fanzin, och det är något av ett mysterium att det inte finns några professionellt publicerade album av Gaines (så vitt jag vet!). Inte för att det spelar någon roll för just mig som läsare för jag hittar serierna ändå, och album som Björnen & Prinsen ser väl så bra ut som många ”vanliga” böcker. Men det är lite synd att spridningen är så begränsad :-/

Så, snart klar nu med fanzinen, och sen är det nog dags för alla andra seriealbum som ligger väntande i recensionshögen!

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem 🙂

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara 🙂

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället 🙂

I Hate London

Postat den

Vad gör man som ung om man vill jobba som illustratör men det verkar saknas möjligheter till det där man bor? Tja, en sak man kan göra är att dra till London, och det är vad Yvette Gustafsson gjorde år 2006. Hur det gick? Seriens framsida ger kanske en liten hint:

I Hate London - omslag

Men riktigt så illa som titeln antyder går det inte: Hon får en hel del vänner på det hostel där hon bor större delen av tiden, en australiensisk pojkvän, och några jobb också (dock inte som illustratör). Så på ytan går det egentligen ganska bra; inte precis som tänkt, men inte alltför illa.

Fast någonting saknas, och det som saknas är känslan av att vara hemma, att man är där det känns rätt. Visst är det kul med alla möjligheter som finns i en storstad som London, allt man kan göra och se, och alla intressanta människor som man kan träffa, men om den där trygghetskänslan saknas räcker inte det för du ska må bra om du bor där.

I I Hate London blir det uppenbart när huvudpersonen kommer tillbaka till London efter en snabbvisit hemma i Sverige:

I Hate London - Tillbaka

Det är lite som när det första kärleksruset försvinner: I början är allt kul och speciellt, men det är när vardagen inträder som det visar sig om ett förhållande kommer hålla. Och det gör det inte för Yvette Gustafsson och London, så när en chans dyker upp till att jobba med serier/illustrationer som hon kan jobba med från Sverige (för tidningen Nemi) tvekar hon aldrig, och lämnar London närmast i ett lyckorus.

I Hate London fångar bra den där känslan av att känna sig hemlös trots att allt borde vara bra; en stad som London borde ju vem som helst vara glad över att få bo i, framförallt när man är ung, eller hur? Men så enkelt är det inte och jag förstår precis hur det kan kännas efter att ha arbetat & bott i New York ett år: Jag älskar visserligen staden och känner mig fortfarande hemma i den varje gång jag är där (så även om jag kunde teckna kommer jag inte göra en serie som heter I Hate New York) men i längden behövde jag ändå bo närmare min familj och mina vänner -> tillbaka till Stockholm.

Sen är det nog inte heller så att Yvette Gustafsson hatar London för jag får snarast intrycket att det inte var staden i sig som var problemet utan mer att det just då, i den perioden av hennes liv, fanns annat som visade sig vara viktigare. Men det betyder så klart inte att det var fel att åka: Chansningar som hennes behöver man göra, och om de inte visar sig leda dit man trodde vet man iallafall efteråt mer om sig själv och vem man är. Så allt som allt, erfarenheter behövs, och om man aldrig tar några risker brukar det bli ont om dem.

I Hate London är ett till i raden av vad jag närmast skulle kalla proffs-fanzine (dvs, längre och med större ambitioner än ett vanligt fanzine) som jag läst och gillat i höst, efter Jag är frälsaren och Necronomicon i Uppsala. En trevlig trend 🙂

Som avslutning kan jag tipsa om att för den som är intresserad är det releasefest för I Hate London nu på lördag 14 november (i Göteborg så tyvärr kan jag inte gå) och den är också till för Stef Gaines bok Björnen & Prinsen som kom ut i våras men som får officiellt releaseparty nu. Jag skrev några ord om den redan då och jag passade på att läsa om den nu igen och det är fortfarande en alldeles förträfflig bok om ett vänskapsförhållande som havererar när de två hamnar i säng men med väldigt olika förväntningar på vad det innebär. Jag erkänner: När jag läste den nu blev jag nog lite mer irriterad på Prinsen än förra gången. Inte för att han är mer skyldig till att det går fel (ingen av dem är skyldig, det blir bara fel), men för att han blir så elak när han är ledsen. Men, som sagt, det är ingen bok om vem som har fel, utan en om hur det kan gå fel trots att båda tycker så bra om den andra.

Björnen & Prinsen - omslag

SIS 2015: Fanzinen, del 4

Postat den

Fjärde och näst sista delen av mina recensioner av de fanzin jag köpte på SIS i år; fler än vanligt, men så var jag också på shoppinghumör i år. Plus, det var ovanligt många lockande fanzin (fast jag missade ändå en hel del som verkade vara intressant har jag märkt…).

Så, tema relationer!

Wicked Hero av T. Malmgren: Två hackers, Adrian och Xan72, möts för första gången IRL; Xan72 ska hjälpa Adrian med vadhelst Adrian önskar, vilket hen omedelbart utnyttjar och istället för att hacka tillsammans sätts Xan72 på ett trist städjobb. Men det går inte riktigt som Adrian planerat…

Wicked Hero

Det här var ett en smula skumt fanzin; inte på ett dåligt sätt, men jag känner mig lite smått utanför, som om jag läser någonting som jag borde veta mer om men inte gör. Serien ger intrycket av att det här är personer som har mycket större roller att spela än det lilla vardagsdramat som vi ser, och baksidan basunerar också ut att det här är första kapitlet av ett mycket längre (utgår jag ifrån) epos med de två huvudpersonerna.

Kort sagt är jag mer intresserad av det utlovade verket för här hinner jag inte lära känna vare sig Adrian eller Xan72 och historien är över innan den egentligen hunnit börja. Så oklart betyg för manus, jag behöver se mer innan jag vill säga mer.

Däremot med beröm godkänt för teckningarna som är riktigt snitsiga och i en spetsig stil som jag gillar; det var också för att jag tyckte tidningen såg riktigt kul ut som jag köpte den, och den levererade på den fronten 🙂

Dagar i mars & Björnen & Prinsen av Stef Gaines: Två inköp av flitiga Stef Gaines, men det är bara Dagar i mars som är ett fanzin, närmare bestämt ett självbiografiskt fanzin med en serie / dag i mars, en månad då hon också flyttar. Och alla som gillar att läsa och har flyttat vet vad det innebär: Dags att montera / fixa till Billy!

Dagar i mars

En typisk dagboksserie alltså, och jag är svag för sådana när de som här är tecknade av någon som kan det här med att rita i en spontan stil och utan krusiduller. Det är kanske inte så värst spännande; jag kan meddela att ingenting riktigt dramatiskt tydligen inträffade i Stef Gaines liv under mars månad år 2015 (tror jag, skulle iofs kunna var ett tidigare år…) om nu inte det undanhålls läsaren förstås 😉

De som läst fanzin förut vet vad som erbjuds och om man gillar den här typen eller inte, så lita på magkänslan om du funderar på att läsa det eller inte!

Björnen & Prinsen däremot är som sagt inget fanzin för med sina modiga 184 sidor är det en riktig bok. Visst, sidorna är små och består av en ruta / sida, men ändå!

Historien som bjuds är ett relationsdrama mellan Björnen och Prinsen, två vänner sedan de var små och som tycker väldigt mycket om varandra, men sorgligt nog på lite olika sätt: Prinsen är kär, medan Björnen inte är det, men däremot kan hon tänka sig att hoppa i säng med honom, bara för att det vore roligt att göra det med någon hon tycker om.

Björnen & Prinsen

Svårscannad bok, med alla sidorna; den här bilden blev abrupt avklippt t.h., bara så ni vet!

Låt mig säga så här: Det visar sig vara en mycket dålig idé, vilket inte är så överraskande med tanke på hur olika de ser på deras relation. Jag har läst andra skildringar där skillnaden i synen på vad det egentligen innebär att ligga med någon annan är enormt stor mellan deltagarna (hello Egenmäktigt förfarande!) och jag brukar nästan alltid sympatisera mycket mer med den ena kontrahenten, även om det som här inte finns någon skurk utan bara två olyckliga människor. Här är det Björnen; jag tycker väldigt synd om Prinsen men jag kan inte låta bli att tycka att han inte borde gått med på det hela, med tanke på vad han tycker.

Fast hmmm, nu börjar jag moralisera över dem och det är inte riktigt meningen; det är bättre att bara säga att det är en fin serie om en svår situation där det sorgligt nog inte finns någon bra lösning. Om inte någon av de två skulle ha helt andra känslor förstås, men så brukar det aldrig bli i verkligheten. Tyvärr :-/

Den bästa vänskapen av My Palm: Sa jag att jag läst andra skildringar av förhållanden med väldigt olika åsikter om förhållandets art? Här är 12 sidor till med ett deprimerande uselt förhållande där den ena önskar ett förhållande av ge och ta, av att intressera sig för varandra, av att tillsammans få det bättre, medan den andra bara vill ha sex och (eventuellt, men egentligen inte) någonstans att hänga när man inte har någonting bättre för sig.

Den bästa vänskapen

Den här gången är det inte fråga om två stycken sympatiska personer som har hamnat i ett olösligt dilemma, här finns en skurk (den sistnämnda, om nu någon trodde något annat) som inte bryr sig det minsta om den andras känslor. Med det för mig goda resultatet att fanzinet är energiskt, upprört, och väldigt personligt, precis som jag vill när jag läser den här slags fanzin 🙂

Som vanligt den här upplagan av SIS, tre bra fanzin, där den som gav mig mest mersmak var Den bästa vänskapen; den är inte den mest polerade av de tre, men den som läst den här bloggen ett tag vet nog att jag verkligen gillar rå energi, och det hade den. Men som sagt, alla tre har sina poänger och det är nog mest en smaksak vilken man föredrar 🙂

Härnäst: Sista recensionen av fanzin för den här gången, med två veteraner i branschen!