Etikettarkiv: Stéphane Oiry

Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Through the Walls

Postat den

Through the Walls cover

Långsamt men säkert börjar jag få mer respekt för förlaget Humanoids: Från att ursprungligen bara ha gett ut trist fransk dussinaction à la sämre Jodorowsky-serier har de nu flera riktigt bra översättningar i sin katalog, som The Singles Theory, Koma, och Paris Soirees. Det gör att jag nu är beredd att chansa på böcker från dem som jag inte vet någonting om förutom det de skriver på sin hemsida, och då dyker böcker upp i brevlådan som dagens ämne: Through the Walls, skriven av Jean-Luc Cornette och tecknad av Stéphane Oiry.

Handlingen i Through the Walls korta berättelser är enkel att beskriva: Någon i serien har förmågan att kunna röra sig genom föremål, vare sig det handlar om väggar, bilar eller andra människor, och varje serie handlar om hur den här förmågan används av innehavarna. Undvika oönskad uppvaktning? Practical joke? Smygspionera på sin stora kärlek? Allt går att göra för den som kan och vill.

Through the Walls känns väldigt fransk. Historierna handlar (nästan enbart) om kärlek, det är tecknat i en modern europeisk stil med drag som påminner om tecknare som Sfar, Larcenet och Avril, och jag har som ofta är fallet med franska lättsamheter av det här slaget lite svårt för en del av vad jag i brist på bättre kallar moralen i serierna (jag återkommer till detta).

Through the Walls 2

Att den övernaturliga förmågan är fantastisk i sig spelar mycket liten roll; det enda den används till är som lite hjälp i vardagen, aldrig någonting större. Den är en typisk MacGuffin som bara finns till för att Cornette och Oiry ska kunna berätta sina små historier och har ingen betydelse i sig. Mitt i boken kände jag mig lite smått irriterad över att det kändes rätt krystat med att behöva hänga upp allt på den här förmågan, men känslan gick över; det är inget fel på det övernaturliga inslaget även om jag tror att Cornette & Oiry hade klarat sig precis lika bra utan det, fast om de nu ville ha med det så varför inte?

Temat varieras riktigt bra, den begränsade idén till trots, och jag hade det rätt småmysigt boken igenom. Att den avslutande historien lät några av de tidigare huvudpersonerna dyka upp igen var ett plus i och med att det gjorde att det kändes mer som en bok än som en samling orelaterade händelser. Det mesta är humoristiskt men det finns några få lite mörkare inslag, som de redan nämnda oönskade uppvaktningarna som är mer än bara menade som roliga inslag.

Hur var det då med ”moralen” eller vad man ska kalla det?

Jag har förtvivlat svårt för en del klichéer vad gäller kärleksskildringar. Det handlar då om klichéer av typen den förälskade men försmådda personen (nästan alltid en man) som envist vägrar ge sig och fortsätter uppvakta föremålet för sin kärlek, och i slutet så blir de ett par. Obehagligt tycker jag eftersom det för mig känns alldeles för mycket som stalkning, och jag känner alltför många som drabbats av det. I Through the Walls lider tyvärr historien Gratin Dauphinois av precis det problemet, och några av de andra har antydningar till det också (fast så pass svaga att om inte GD hade ingått hade jag nog inte tänkt på det). Kanske, kanske är historien menad att ge läsaren obehagskänslor men med tanke på resten av historierna tror jag inte det; jag tror istället att det bara handlar om den klassiska attityden att om någon är kär så måste man förlåta den för vad den gör, något jag tycker är rent (ursäkta) skitsnack.

Through the Walls 1

Så, ska man läsa Through the Walls? Jag kan själv inte undgå att uppskatta att sådana här serier översätts; den är inte fantastiskt bra men det finns så lite av den här typen av serier att läsa på språk jag förstår sedan Epix-tidningarna försvann här i Sverige och amerikanska Heavy Metal gick ner sig i sf-våldsporr-träsket att jag njuter av läsningen när jag får chansen. Gratin Dauphinois drar definitivt ner betyget så sammantaget kan jag inte säga mer än att om är sugen på fransk lättviktig relationshumor så kan det vara värt en titt, men annars ska man nog hoppa över Through the Walls.

PS. Apropå Epix & Heavy Metal så hade innehållet i Through the Walls varit perfekt för dem: Korta fristående historier men med ett gemensamt drag som är enkelt att förklara, dvs serier en månadstidning aldrig kan få för många av. DS.