Etikettarkiv: Steve Pugh

The Flintstones på 2010-talet

Postat den

Alltså, ibland känner jag mig helt oförstående inför en del seriekritiker. Nyss skrev jag om The Art of Charlie Chan Hock Chye, en kritikerrosad bok av Sonny Liew men som jag själv tyckte inte helt levde upp till hyllningarna. Men oförstående var jag inte; det som jag tyckte inte riktigt höll i Liews bok kan jag absolut förstå att andra kanske inte håller med mig om. Så inga problem där inte, bara olika smaker.

Men sen har vi dagens serie, närmare bestämt The Flintstones i sin nya inkarnation, skriven av Mark Russell och tecknad av Steve Pugh. Sen den startade sommaren 2016 har artiklar om serien och hur bra den är med sin knivskarpa samhällssatir blandat med gripande handling envisats med att poppa upp i mitt sociala flöde, så till slut accepterade jag tanken att en Familjen Flinta-serie faktiskt skulle kunna vara bra, hur osannolikt den än låter, och har därför nu läst den i hängmattan.

Med ett komplett oförstående som resultat alltså. För det här var verkligen inte särskilt roligt och den där knivskarpa satiren lyste också med sin frånvaro. Låt oss börja med den s.k. humorn:

De rena skämten som finns består mestadels av precis det som var tänkt att vara roligt i den gamla tv-serien, det vill säga att det är höjden av humor med saker som att HR-avdelningen i stenbrottet där Fred Flinta jobbar heter Hominid Resources och att man spelar bowling med ihoprullade bältdjur istället för bowlingbollar. I början är det lite småkul med absurdismen i situationer som den med bowlingen, men det tar slut ungefär samtidigt som jag läst klart det första numret. Efter det känns det bara meningslöst med stenåldersmiljön och jag bryr mig inte ens om när serien inte ens försöker ha en stenåldersförklaring till saker som platt-tv med flera moderna tekniska apparater…

Och satiren är tungfotad och lika subtil som klubba i huvudet. Ämnen som tas upp är rasism, outsourcing, krig och annat smått och ont, och om jag som läsare inte skulle förstå ”analysen” så finns en hjälpsam utomjording på plats som fortlöpande rapporterar hem om vad som händer i Bedrock. Jag sympatiserar med mycket av det som sägs i serien men det gör tyvärr inte läsningen roligare :-/

Helt saknas inte positiva inslag. Varje nummer är en avslutad historia och det är någonting som jag uppskattar emellanåt, eftersom det gör att nya läsare inte behöver ha läst åratal av serien för att förstå vad som pågår. Risken är att karaktärerna blir platta eftersom det är knepigare att bygga upp dem i så korta episoder och den fällan går The Flintstones i; efter tolv nummer vet jag inte mer om Fred än att han är en samvetsöm människa, och att Wilma skulle vilja bli konstnär. Barnen har jag inte en susning om vad är för ena!

Ibland fungerar också humorn, framförallt när alla människorna i Bedrock envisas med att köpa hushållsdjur trots att de inte fungerar, typ en bläckfisk för att diska som istället försöker strypa ägaren.

Men det bästa med serien är hushållsdjurens hemliga liv. De funderar över livets mening: Är jag för evigt dömd att suga upp skräp via snabeln (elefant-dammsugaren) / slås närmast medvetslös av bowlingkäglorna (bältdjurs-bollen) / … Människorna behandlar dem som apparater så om någon inte längre fungerar så bra slänger man den och köper en ny, utan minsta omtanke; de tragiska följderna när ett djur mister en vän från en dag till en annan och ersätts av ett nytt djur går människorna helt förbi. De sorgliga sidorna med djuren är faktiskt gripande på riktigt, även om de hela tiden känns malplacerade eftersom resten av tidningen har en så annorlunda ton.

Dock, som sagt, på det stora hela fungerar The Flintstones inte alls för mig. Russells manus lämnar mig oftast komplett likgiltig, och Pugh teckningar är funktionella men inte speciellt upphetsande i sin kvasi-realistiska stil. Så när jag för några veckor sedan fick reda på att det tolfte numret också var det sista eftersom tidningen nu läggs ner blev jag vare sig förvånad eller ledsen. Även om vad man tycker är bra/dålig humor är högst personligt och det uppenbarligen finns de som tycker annorlunda än jag har jag lite svårt att förstå målgruppen för tidningen: En samhällssatir som nog är mest begriplig för vuxna paketerad i en tidning baserad på en tv-serie som i dag mest ses som något för barn, tecknat i en stil långt från tv-serien.