Etikettarkiv: Stina Lövkvist

SIS 2015: Fanzinen, del 3

Postat den

Del tre av (antagligen) fem, med SIS-fanzin från 2015; nu är det SF och fantasy som gäller!

Nöff av Jenny Axelsson: 2015? Nja, inte riktigt, eftersom det här fanzinet gavs ut redan 2011. Men jag köpte det i år, ergo, jag skriver om det i år :-)

Av alla fanzin jag köpte i år är det här nog det som mest känns som ett fanzin av klassiskt snitt: Anspråkslöst format (16 sidor svartvitt), anspråkslöst pris (10:-), och med ett manus som kanske inte är det mest logiska och detaljplanerade, men som är väldigt kul att läsa.

Att bli bjuden på middag av en drömdejt är förstås trevligt; synd bara att gatorna just översvämmats av muterade grismänniskor som spärrar vägen. Det enda man kan göra är givetvis att med stekpannan i högsta hugg kasta sig över dem:

Nöff

Energiskt värre och full fart är det enda som gäller i Nöff, finlir saknas. Och det är vackert så, för ärligt talat, om jag bara har nio action-sidor att läsa om hemska grismänniskor är det lika bra att inte spilla tiden på annat ;-)

Jag skrev några rader om Jenny ”McPenny” Axelsson för några år sedan då jag hade köpt den betydligt lugnare Oh Yeah; med tanke på hur gammal Nöff är borde den vara gjord ungefär vid samma tid. Och ärligt talat föredrar jag vildsintheten i Nöff; teckningarna kanske inte alltid är helt perfekta men det drag av stelhet som teckningarna i båda fanzinen har märks mindre när det är fullt ös som gäller! Och, jag borde nog ha köpt de nyare numren av Nöff som fanns, för att se hur hon tecknar nuförtiden, men det får bli nästa år istället…

Herrman & Kanin av Nicole Svensson: Mer SF, men ungefär så långt från galna grisar man kan komma är det här lilla häftet med absurdistiska berättelser om roboten Herrman och hans nya kompis, Kanin (som närmast ser ut som en miniatyrversion av sandmaskarna i David Lynchs Dune). De två tittar på utsikten från den minimala planet de befinner sig på, och de ger sig ut på en skattjakt (planeten är självklart mycket större närhelst det behövs; det är som sagt inte realism det handlar om).

Eller, ”kompis” och ”tillsammans”? Herrman tycker säkert så men vad Kanin tycker är mer oklart med tanke på att hen bara väser serien igenom, och namnet är Herrmans eget påfund.

Herrman & Kanin

Det här är kanske den elegantaste av alla fanzin-serier jag såg i år (nåja, tryckt förra året; det fanns ett nytt nummer 2 också som jag inte fick med mig hem), med fina linjer, bra känsla för hur man designar en seriesida för att få flyt i läsningen, och en lika vacker färgläggning. Manusen är ungefär så bra man kan hoppas när det gäller nonsens-SF, där orsak och verkan bara är irrelevanta ord. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för nonsens-historier, inte ens genuina klassiker (jag tycker till exempel att Alice i underlandet är rent ut sagt tråkig), men tack vare illustrationerna och serieberättandet får Herrman & Kanin trots det klart godkänt!

Totte Moppsvans, soffdemonen av Stina Lövkvist: En favorit sedan tidigare SIS hade jag höga förväntningar på den här tidningen, men jag blev tyvärr lite besviken. Teckningarna är lika charmiga som alltid när det gäller Lövkvist, men manuset kändes otillfredsställande. Kanske beror det på det som hon själv skriver i introduktionen, att den första kortare serien kom till under tidspress, och att hon behövde den andra för att utveckla världen i mer detalj.

Totte Moppsvans

Och det är ungefär så det känns, att serien och dess värld inte är riktigt färdigutvecklad. Jag gillar föralldel huvudpersonen Totte Moppsvans, en figur som ser ut som en korsning av Pikachu och en klippdass, men även efter att ha läst den längre serien har jag ingen riktigt relation till hans värld. För min del skulle jag nog behöva läsa mer serier med honom innan jag får ett grepp om honom för det verkar som om världen han lever i spelar en stor roll i vad som pågår, så att säga; den är inte self-contained i den här tidningen. Lovande, såklart, eftersom skaparen är bra på serier, men inte det bästa hon gjort IMHO.

Härnäst: Relationer!

SIS 2013: Fanzinen, del 2

Postat den

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

SPX-PS: Signeringar

Postat den

Jag brukar inte jaga signeringar men ofta erbjuder sig de som säljer sina serier på SPX att rita något litet till den som handlar, och det tar jag gärna emot. Det gör mig alltid på gott humör att se teckningarna när jag plockar fram serien för att läsa den igen långt efter utställningen.

Så här är några av de signeringar jag fick på SPX i år, plus någon extra-bild av samma tecknare från tidigare SPX:

(Tecknar-nyckel: överst t.v. Li ”Agnosis” Österberg,
överst t.h. Nancy ”Katten och kimonon” Peña, och sen i serieläsningsordning Daniel ”Monstret under ytan” Westman, Stina ”Häxkatten” Lövkvist, Jenny ”Ink” Berggrund och Ainur ”Golden Bird” Elmgren)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare