Etikettarkiv: Superman

Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

Postat den

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna 🙂

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyla Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Postat den

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de 🙂

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop 🙂

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

Adventures of Superman, uppföljning

Postat den

Det här var ingenting jag planerat att skriva om men jag har just läst några till nummer av Adventures of Superman som jag skrev om förut, och jag måste bara få rekommendera nummer 40-41. Förra gången hade jag läst fram till och med nummer 30 så ikväll fortsatte jag därifrån: En OK Milligan-sekvens, lite annat (jag föredrar nog fristående nummer för den här tidningen så att det var flera tredelars miniserier tyckte jag var lite synd), och sen ramlade jag över Max Landis (manus) och Jocks (teckningar) tvådelars dito. Och kände att jag helt enkelt var tvungen att rekommendera den!

Max Landis gjorde för ett tag sedan filmen Chronicle, en riktigt bra superhjältefilm av det mer lågmälda och skrämmande slaget, och han har dessutom (mer relevant för dagens serie) gjort den suveräna lilla filmen The Death and Return of Superman som jag nämnt förut. Men jag var inte riktigt förberedd på att han skulle vara så bra på att skriva en helt vanlig serie 🙂

Bortsett från en fem sidor lång coda består The Sound of One Hand Clapping helt enkelt av två nummers dialog mellan Stålis och Jokern (det här är tidigt i bådas karriär, ingen av dem har träffat den andre förut). Jokern har gömt några bomber i Metropolis och har sagt till Stålis att möta honom på The Daily Planets tak, och det är allt:

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 1

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 2

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 3

Koncentrerade repliker och underbara teckningar av Jock gör det här till något av det tajtaste jag läst i superhjälteväg på mycket länge. Inga onödiga detaljer, inget slöseri med utrymme, bara ett samtal som innehåller både en hjärnornas kamp och en utsökt behandling av de två karaktärerna av Landis.

Landis och Jocks lilla serie är kongenial, en perfekt sammansmältning mellan ord och bild. Läs och gläds över att det finns sådana här små pärlor som kan slinka igenom i titlar som den här, med en av de mest kända superhjältarna men i en publikation där serieskaparna får friare händer att göra vad de vill.

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 4

Adventures of Superman

Postat den

Allt var inte eländigt med DCs The New 52-reboot, även om det kändes så ibland. En trevlig titel som startats efter rebooten som jag precis upptäckt är Adventures of Superman, en veckovist utkommande digitalt publicerad serie där allsköns serieskapare får göra sin version  av Stålmannen.

Adventures of Superman - Jordan & Rossmo

Stålmannen försöker argumentera med Bizarro på ett ”logiskt” sätt; Justin Jordan (manus) och Riley Rissmo (teckningar)

Jag har ännu inte läst alla nummer, bara 1-30 (det blir ju rätt många med en så pass frekvent utgivning), men ärligt talat är det på många sätt den bästa nya enkla och raka superhjälteserien jag läst på länge. Med ”enkel och rak” menar jag att den inte på något sätt försöker vara någonting mer komplicerat eller djupare, och att den precis lika gärna skulle kunnat publiceras för 30 år sedan som idag, och ibland kan det vara trevligt till omväxling med andra nya serier i samma genre som har en helt annan ambitionsnivå (som exempelvis Thor – God of Thunder som jag skrev om nyligen, en mycket bra superhjälteserie men upplagd på ett helt annat och ojämförbart sätt).

Många av numren är fristående, men det finns också några kortare följetonger på 2-3 nummer. Och alla är uppfriskande fria från att behöva vara en del av DCs mainstream-universum, vilket betyder att det inte finns några krav på att behöva anpassa handlingen så att den stämmer överens med vad som sker i andra tidningar. Istället kan författarna (det finns ingen fast författare eller tecknare utan det är ständigt nya konstellationer som får chansen) koncentrera sig på att berätta precis den historia de vill vilket ofta leder till förvånansvärt personliga små berättelser.

Jag har skrivit om svårigheten med en fiktiv karaktär som Stålmannen förut: Hur göra en berättelse spännande när huvudpersonen i princip är allsmäktig? Här löser de flesta problemet genom att inte fokusera på ”Kommer han att fixa kakan?” utan istället göra serier om exempelvis en stressig morgon i Stålmannens liv, en liten flicka som skriver ett fanbrev till honom, en sekt som dyrkar honom och där alla medlemmarna bestämmer sig för att samtidigt hoppa ut genom fönster för att tvinga honom att rädda dem och därmed bevisa att han kan betvinga döden, med mera. Och eftersom sidantalet (oftast) är begränsat till ett drygt tjugotal spenderas ingen tid med att beskriva någon komplicerad bakgrundshistoria eller dylikt; det är pang på, in medias res, inga krusiduller, som gäller.

Adventures of Superman - Lapham

Stålmannen-sektens grundare (av David Lapham)

Om man som jag läser en bunt av tidningarna (eller vad man nu ska kalla dem med tanke på att de är helt digitala; ”numren” kanske är bättre?) kan det nästan bli lite för hetsigt och okomplicerat men med ett lite lugnare lästempo är det bara skönt att se serier som är helt koncentrerade på en sak, nämligen att berätta sin historia utan sidospår eller distraktioner. Det kan så klart göras på bra eller dåliga sätt, men i AoS tycker jag att serieskaparna nästan alltid drar åt det bra hållet. Faktiskt tyckte jag inte någon av dem var direkt dåliga, även om det var något flernummers återberättande av en episod precis innan Stålmannen officiellt ”kom ut” som superhjälte som kändes lite tradigt eftersom jag läst den berättelsen så många gånger förut.

Sen är det också för egen del, som en som läser många serier digitalt, kul att läsa serier som är gjorda för just det formatet. Som här där serierna alla är i liggande format (en trevlig omväxling som ofta känns otymplig i tryckt format i vanligt serietidningsutförande eftersom man måste vrida tidningen) och givetvis ser bra ut på paddan eftersom tecknaren vetat att det är där serien kommer att läsas. Stilen varierar vilt men precis som med manusen var ingen riktigt dålig även om del var lite intetsägande.

Det händer inte precis varje dag att jag läser en alldeles normal gammeldags superhjälteserie med en lika gammeldags huvudperson som är genuint trevlig att läsa men desto roligare när det sker. Adventures of Superman känns väldigt sympatisk med sin opretentiösa inställning och sin avkopplade inställning till det normala gravallvaret när det gäller saker som continuity och liknande, och med serieskapare som (ofta) tar tillvara på möjligheterna som därmed finns.

Adventures of Superman - Lemire

En dag av lekar är slut (Jeff Lemire)

PS. Det ska också sägas att jag var förtjust i den här typen av Stålmannen-historier redan som liten; jag har nämnt förut hur mycket jag gillade The Private Life of Clark Kent-biserierna från 70-talet som oftast var rena slice of life-berättelser om en 30-årig rätt tråkig man med ett mer spännande alter ego. Så pass mycket gillade jag dem att jag för ett tag sedan letade upp alla avsnitt av serien i digitalt format och satte ihop en alldeles egen privat digital bok av dem, när jag vill läsa dem igen. Ärligt talat är de flesta rätt dåliga men som sagt, jag är ändå svag för dem. Så när en titel à la Adventures of Superman med bra genomförda liknande serier (men mer dragning åt The Private Life of Superman, visserligen) dyker upp ska man kanske ta mitt ros med några nypor salt 🙂 DS.

En hög Stålmannen

Postat den

Då och då får jag för mig att läsa någonting lite längre och (förhoppningsvis) lättläst i serieväg; det händer gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse Stålmannen-tidningar från alla tänkbara tidsåldrar. Valet av numren var helt enkelt att jag har läst igenom alla serierna som bilder de, enligt en poll på CBR, 75 bästa Stålmannenserierna genom tiderna. Listan är som alla framröstade listar givetvis högst diskutabel med en tydlig obalans till förmån för serier de senaste decennierna men jag tänkte ändå att det kunde vara roligt att läsa igenom dem. Visserligen har jag redan tidigare läst en hel del av dem men mycket var också nytt. För mitt eget välmåendes skull läste jag dem bakifrån, dvs från plats 75 till plats 1; att avsluta med godbitarna kändes vettigast. Jag har inga planer på att gå igen dem serie för serie utan istället tänkte jag bara kasta ner några reflektioner jag gjorde medan jag läste. I punktform, för (min) enkelhets skull 🙂

  • Det tidiga 90-talet var en katastrofal period för Stålmannen (och hela superhjältebranschen, uppriktigt sagt, men speciellt för DC). Efter 80-talet då Miller, Moore, Morrison, Gaiman med flera slog igenom blev inte 90-talet en fortsättning på uppsvinget utan istället ett fall till botten. De serier som framröstats från den här tiden är events snarare än bra serier, dvs det är inte seriernas kvalité som gjort att de kvalat in på listan utan att de är ”viktiga” i Stålmannens historia. Det gjorde att jag för första gången plågat mig igenom hela helvetesserierna som gjordes i samband med Stålmannens död, här representerade med sviterna Funeral for a Friend (plats 20, 8 nummer), Reign of the Supermen (plats 14, 22 nummer), och Death of Superman (plats 12, 11 nummer). Det här är ungefär så dåligt det kan bli, med undermåliga manus fördelade på multipla författare och tecknare som är bottenlöst tråkiga, där layouterna är fantasilösa ,figurteckningen är stel vilket gör alla actionscener till ett skämt, och färgläggningen är gräll och själlös. Att serierna dessutom alla drar ut på handlingen i det oändliga gör det bara etter värre; jag har svårt att tro att någon bryr/brydde sig ett skvatt om karaktärer som The  Guardian, Steel eller The Metropolis Kid. Det absolut enda bra med hela Death of Superman-eventet är att den här filmen finns.

Stålmannen - Doomsday

  • Överlag är det fascinerande att se hur mycket längre serierna har blivit. Så fort det är någonting någorlunda nutida (om nu 20 år sen är nutida) så är det mini-serier, maxi-serier, eller bara långa fortsättningsserier i de vanliga tidningarna. Jämför exempelvis Death of Superman à la 1992 med Death of Superman à la 1961 (plats 10, så högre upp än den senare version vilket var skönt att se): Den tidigare klarar på ett enda nummer av vad som senare behövs 11 nummer för (plus många många fler om man räknar med hur länge Stålmannens ”död” var huvudsakliga handlingen i tidningarna efteråt). Att den sen dessutom är så mycket bättre skriven och tecknad, och faktiskt också med en mycket intressantare psykologisk skildring (av Lex Luthor i det här fallet) är bara väntat, med tanke på nästa punkt.
  • De tidiga 60-talsserierna är förvånansvärt bra, framförallt när de ger sig på längre historier (”In this issue, a complete Superman novel!”, med vilket avses en avslutad serie som är längre än typ 20 sidor). Redan nämnda Death of Superman är ett bra exempel, och ett annat hittar vi på plats 25 med Return to Krypton där Stålmannen efter en oavsiktlig tidsresa hamnar på Krypton en tid innan den förstörs. Han försöker hejda katastrofen, han blir kär (på riktigt, med avsett bröllop), men kan givetvis inte ändra historien. Teckningarna är också väldigt trevliga att titta på, som den här:
Stålmannen - Return to Krypton

En lite roligare sida att läsa och titta på

  • De nyaste serierna är rätt tråkiga de med, med en oroväckande tendens att återuppliva det sämsta från 90-talet. Författare som Geoff Johns kan heller inte låta bli att samtidigt som hans serier tar alltför lång tid på sig att komma till saken så ska de också överlastas med text. I 60-talsserierna är det också gott om text men de trycker  in mer handling på en sida än Johns gör på ett nummer, och i många moderna framgångsrika superhjälteserier med lika långsam handling som hos Johns är seriesidorna ofta helt fria från text. Johns och hans 90-talsgeliker lyckas med konststycket att dränka sina serier i text utan att någonting egentligen händer.
  • Stålmannen är en knepig figur att göra serier med. Grundproblemet är helt enkelt detta: Hur ska man göra en serie intressant när huvudpersonen i princip är en vandrande deus ex machina som kan göra allt? Serierna i den här listan visar på hur man försökt: Gör honom svag på olika sätt (t ex magi/kryptonit); introducera andra gudaliknande varelser; behandla honom som en naturkraft där det intressanta är hans symboliska och/eller mytologiska värde. Att göra en serie där spänningen beror på frågan om han kommer att klara av att spöa/lyfta/förstöra/rädda vadsomhelst är rätt poänglöst. Enligt mig lyckas de serier bäst här som använder det sistnämnda sättet, dvs symbolik/mytologi. Problemet med det är att det angreppssättet inte lämpar sig så bra för en månadstidning (eller snarare, en hög med månadstidningar), och därav den oftast låga kvalitén på Stålmannen-serier.
Stålmannen - One Million

One Million: Stålmannen har blivit ännu mer gudalik, med mer än 80000 års erfarenhet, en Gröna lyktan-ring som har den samlade kraften från OA, osv; här har han i slutet av serien trätt ut ur solen där han befunnit sig i tusentals år

Stålmannen - Kingdom Come

I slutet av Kingdom Come har människor och superhjältar nått en kompromiss för att leva tillsammans i en strålande framtid, en utopi där alla bestämmer tillsammans. Förutom kvinnorna då, de får vänta ett tag till ser det ut som.

  • Vad gäller specifika serier så var de som jag hade någon slags nämnvärd reaktion på förutom de redan nämnda Red Son (plats 6) som jag läst förut men den här gången tydligare såg Millars svagheter i,  Peace on Earth (plats 26) som var ännu tråkigare och konservativare än jag kom ihåg , sammalunda med Kingdom Come (som jag har lite lust att skriva en separat post om, för att jämföra den med Alan Moores Twilight), Grant Morrisons One Million (plats 21) med sina förtjusande referenser till den suveräna All-Star Superman (plats 3) redan i (Morrison är verkligen bra på Stålmannen), Of Thee I Sing (plats 24) av Ennis som jag blir lika imponerad av varje gång jag läser den. Och återigen, hur mycket av Stålmannen-serierna som är skräp, och det säger jag som en som alltid varit svag för karaktären, trots allt.
  • Slutligen, håller jag med om listan? Jag vill givetvis slänga ut en del från den (som ni nog förstått) men för att nöja mig med de tre översta platserna så håller jag med om att det är de tre bästa: Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (plats 1, Alan Moore/diverse), For the Man Who Has Everything (plats 2, Alan Moore/Dave Gibbons), och All-Star Superman (plats 3, Grant Morrison/Frank Quitely). Däremot håller jag inte längre med om ordningen. WHttMoT är fortfarande kanske min personliga favorit men det är en serie som man måste ha läst väldigt många tidigare Stålmannen-serier för att uppskatta, så objektivt sett hör den hemma på plats 3 som en mästerlig serie men med begränsat intresse för allmänna läsare. Vad gäller de två övriga så är det hugget som stucket eftersom båda är på sitt sätt perfekta, med Moore/Gibbons serie som den ultimata ”vanliga” Stålmannen-serien och med Morrison/Quitelys som den perfekta skildringen av den mytologiska figuren.

Så ska ni ge er på att läsa den här samlingen serier? Låt mig säga så här: Bara om ni har väldigt gott om tid OCH har en svaghet för Stålmannen. Annars ska man nog bara göra det enda vettiga, det vill säga läsa serier som är bra istället för serier som finns på en lista 😉

Uppdatering: Action Comics

Postat den

Dags för en kort uppdatering av en pågående serie! Det blir alltid lite slumpartat exakt när jag ska skriva om pågående serier, men efter ett år sedan första numret av Action Comics tänkte jag att det passade bra 🙂

En återberättelse av Kryptons undergång ingår alltid när Stålmannens historia skrivs om

Efter att ha läst de första tolv numren efter nystarten i o m DCs New 52 känner jag mig kluven. Som jag skrev om serien tidigare har Grant Morrison bra kläm på Stålmannen-karaktären och teckningarna är inte så dåliga de heller i sin visserligen något opersonliga men ändå fartiga stil. Men det är någonting som skaver och det har att göra med mitt ointresse av att följa med i alla detaljer av vad som händer i DCs universum.

I All-Star Superman berättade Morrison sin historia i en hoppig stil där bakgrundsdetaljer bara antyddes och man som läsare var tvungen att fylla i mycket själv. Visst fick jag ibland en känsla av att jag befann mig på ett gungfly där jag inte var säker på vad som hände eller varför, men jag var inte orolig för att det skulle ordna sig om jag bara fortsatte att läsa och koncentrerade mig.

Men i Action Comics saknas den tryggheten; när jag här inte riktigt hänger med känns det som om det istället beror på att jag inte läser resten av DCs titlar där Stålmannen ingår. “Kanske skulle det vara mer begripligt om jag läst Superman/Justice League/…?”, ungefär. För det är mycket som känns osammanhängande och upphugget, åtminstone i det jag hittills har läst. Men jag tror inte att det hjälper att fortsätta med bara den här titeln; för att förstå allt som händer är jag helt enkelt tvungen att investera betydligt mer i även andra titlar och det har jag ingen lust till, framförallt eftersom det jag läste av de två andra nämnda DC-titlarna förut var så erbarmligt usla. Sen tycker jag också att det är en smula fusk att kalla det här för en omstart av Stålmannen avsedd för nya läsare: Om man inte stött på Stålmannen tidigare kommer den här titeln vara fruktansvärt förvirrande.

Men därmed inte sagt att man ska skippa AC. Jag gillar den något yngre versionen av Stålmannen som skildras här, med hans mer impulsiva personlighet. Jag kommer ihåg att de få gånger som serier skildrade Clark Kent som nybliven Metropolis-bo i pre-Crisis-universumet så var det alltid givande; hur han ändrades från den naiva Stålpojken till den gudalike Stålmannen var någonting som det spenderades alldeles för lite tid på att skildra. Det var också lite konstigt egentligen att huvudpersonen oftast var den väldigt träige och medelålders Clark Kent; jag kan inte riktigt förstå hur man kunde tro att målgruppen skulle uppskatta att läsa om någon så pass alldaglig vuxen.

Risken med infallsvinkeln Morrison har valt är att det blir lite för likt den klassiska versionen av Spindelmannen: Ung, fattig reporter med stort hjärta och moral kämpar för de svaga genom både sina avslöjande artiklar och sin hemliga identitet. Det är inget fel på det förstås, bara att det inte känns så nytt som det kanske borde. Men det är riktigt bra superhjälte-underhållning av det klassiska slaget som jag läser med glädje, de små irritationsmomenten till trots.

En färre superhjälteserie att läsa

Postat den

Andra och sista volymen av Morrison och Quitelys All-Star Superman har anlänt, och eftersom det är en av de få superhjälteserier jag sett fram emot så är det nu i praktiken bara Invincible och Powers kvar för mig. Men det lär säkert dyka upp någon mer, och om inte annat kommer nog både Morrison och Quitely fortsätta på något sätt.

Alltnog, tillbaka till All-Star Superman. Med tanke på hur länge Stålmannen (när jag skriver på svenska får det allt bli Stålmannen istället för Superman…) funnits är det lite förvånande hur få riktigt bra serier med honom som gjorts. De flesta andra superhjältar som hängt med lika länge har åtminstone en handfull serier som räknas som klassiker, och även om många av dessa egentligen inte är så bra så finns de iallafall som referens för fans att diskutera. Men Stålmannen? Icke; den enda äldre serien med honom som omnämns relativt ofta är Superman Red/Superman Blue, som inte bara är rätt töntig (som alla 60-tals serier med honom), det är dessutom en ”imaginary story”.

För egen del, och det här kommer från en som läst varenda Stålmannen-serie från 70- och 80-talet (tack vare en god vän som var redaktör på Semic när de rensade lagret på gamla amerikanska tidningar) och en alldeles för stor mängd förutom dem, så kan jag bara komma på tre serier som är bra på riktigt, alltså inte för att jag är svag för Stålmannen: Alan Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, den bästa av dem alla; Moores inte fullt lika bra men ändock bättre än det mesta For the Man Who Has Everything, och lustigt nog med tanke på att han inte gillar superhjältar, Ennis Hitman 34.

Problemet är helt enkelt att han inte är en figur som lämpar sig speciellt bra som huvudperson: Han kan göra vad som helst, och det blir väldigt trist i längden. Givetvis har DC försökt att komma runt det med diverse påhitt som kryptonit, magi, med mera, men det har alltid känts påklistrat. Det gör att de gånger han fungerar bra är det nästan alltid som en bifigur, à la The Dark Knight Returns, där hans mytiska dimensioner passar perfekt.

Så hur löser Morrison det problemet? Trots att han gör det på  ett helt annorlunda sätt är ändå angreppssättet det samma som Moores i WHttMoT?: Istället för ignorera alla fånerier som växt upp runt Stålmannen, som Krypto, Bizarro, och så vidare, omfamnar han dem istället och presenterar oss med en historia om myten Stålmannen. Det fungerar alldeles utmärkt, både för att Morrison vet hur man ska skriva för att få fram det kosmiska i en gestalt, men också tack vare Quitelys teckningar. Som jag skrivit om förut har Quitely en renhet i sina bilder som gör att allt som utspelar sig känns som om det är större än livet; det finns inte plats för någonting mera än några få, gigantiska föremål i varje bild. Jag kom flera gånger att tänka på äldre Mœbius-teckningar som i hans album om Incalen, där samma klarhet finns.

Morrison tar också till vara på de möjligheter som ges av en mer science fiction-artad tolkning av serien, någonting som alltför ofta helt saknas. Här har vi en man som kan resa i tiden, korsa en galax, och levande flyga genom en stjärna, medan de flesta andra författare envisas med historier om galna skurkar, terrorister och annat trams!

Det här är en riktigt bra serie, även om man inte gillar Stålmannen eller superhjältar i allmänhet, och den kunskap man behöver om honom för att förstå handlingen är mycket liten; dessutom föredrar Morrison att inte förklara allt, så även en erfaren läsare måste ibland bara acceptera det som händer.

Det är också (yay!) en avslutad historia så man behöver inte vara orolig för att det ska komma en drös uppföljare: Köp, läs, begrunda, och du är klar. Efteråt får jag känslan att jag helt enkelt inte behöver läsa mera om Stålmannen eftersom hans historia nu är över; lite liknande vad jag kände efter att ha läst The Dark Knight Returns.

Sen kommer den säkerligen dyka upp i en storformatsutgåva vad det lider, och med tanke på de utsökta teckningarna kanske det är bättre att vänta på den. Jag kommer definitivt köpa den!