Etikettarkiv: Teresa Radice

Gott och blandat 5

Postat den

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med 🙂

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda 🙂 Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

The Forbidden Harbour: Italiensk seriepoesi

Postat den

Jag har binge-läst digitala serier i helgen, huvudsakligen från det helt digitala förlaget Europe Comics som översätter en förvånansvärd mängd europeiska serier och ofta mycket aktuella sådan; exempelvis dök det senaste Linda och Valentin-albumet (ett sidoalbum gjort av Lugano & Lauffray) upp bara några veckor efter den franska publiceringen. Risken med att läsa så många för mig helt nya och okända serier i ett svep är förstås att det bara blir ett virrvarr av allt, och att det blir svårt att skilja dem åt.

Men två stycken av dem stack ut tack vare sin kvalité och idag ska jag skriva om en av dem: The Forbidden Harbour, en två album (à cirka 160 sidor) lång historia som utspelar sig i början av 1800-talet och som kombinerar engelsk (huvudsakligen) romantisk poesi och segelfartyg, skriven av Teresa Radice och tecknad av Stefano Turconi.

Serien börjar när en ung pojke hittas uppspolad på en strand i närheten av Siam, utan minne förutom att hans namn är Abel och att han kom från ett skepp som förlist. Ett skepp från engelska flottan tar honom med sig till Plymouth, där han tas om hand av de tre föräldralösa döttrarna till en nyligen avliden engelsk kapten.

Mycket mer om handlingen tänker jag inte skriva eftersom jag själv tyckte så mycket om hur serien utvecklade sig, från att jag i början tyckte att det verkade vara en ok äventyrshistoria till att bli någonting mycket djupare och intressantare. Bland de saker som gör Radice & Turconis serie bra finns:

  • Karaktärer som jag initialt såg som bipersoner visar sig vara mycket viktigare och fullödiga människor i sin egen rätt
  • Historien är extremt väl genomtänkt när den längre fram refererar till vad som tidigare skildrats
  • Turconi undviker den alldeles för vanliga klichén att det från utseendet går att utläsa hur en människa är
  • Och apropå Turconi älskar jag hur han tecknar människor som samtidigt har en inbjudande charm men aldrig saknar svärta när så behövs

Men framförallt är det stämningen som är så suverän. Berättelsen tar tid på sig och får andas, och det är där poesin kommer in. För flera av huvudpersonerna är poesin någonting nästan fysiskt närvarande; de läser och citerar de då aktuella poeterna Wordsworth och Coleridge, och utdrag från deras och andras dikter dyker ständigt upp, och även Radices språk blir ibland snudd på lyriskt.

Det här låter kanske som ett givet recept för hur man gör en serie överdrivet pretentiös och ogenomtränglig, men två saker hindrar det:

  • Det mesta av de engelska romantiska poeternas lyrik är rak och enkel, med ett fjäderlätt språk som gör att man ingalunda behöver vara vare sig en expert på poesi eller egentligen förtjust i dikter överhuvudtaget för att uppskatta dem. För egen del är jag definitivt inte en fan av lyrik i allmänhet, men när jag läste litteraturvetenskap på universitetet var det just de engelska romantikerna som stod för den poesi jag gillade. Inte ens Coleridge och hans mer symbolladdade dikt The Rime of the Ancient Mariner som är ständigt närvarande i serien är särskilt svår att förstå sig på, och när han blir en gnutta knepig fortsätter hans språk i sig att vara suggestivt som få andras.
  • Det andra skälet är att det finns en tradition i Italien att med samma lätta hand som de engelska romantikerna behandla tunga och svåra ämnen. Ta en film som Paolo Sorrentinos Den stora skönheten, Oscarsbelönad som bästa utländska film för några år sedan. Om man beskriver handlingen skulle åtminstone jag föreställa mig en övertung pretentiös, tja, smörja, men inte då; istället är det en suveränt rolig film som med absurdism och lättsamhet underhåller från första till sista minuten. The Forbidden Harbour är förvisso inte absurd eller komisk, men romantiken och tragiken tar aldrig över så att det känns krystat eller segt för trots de nämnda rikliga inslagen av dikter och filosoferande finns samtidigt det ytterst vardagliga hela tiden med.

Jag har ärligt talat lite svårt att förklara varför jag tycker så bra om den här serien. Det finns mycket i den som borde göra mig skeptisk, som de smått skissartade teckningarna i svartvitt som var nära att få mig att hoppa över serien (jag är vanligtvis inte så förtjust i sådana), lyriken (dikt-citat har förstört många serier/böcker/filmer…), vissa egenskaper hos några av huvudpersonerna, med mera. Men alla invändningar smälte bort allteftersom jag läste, och Radice lyckas 300 sidor igenom långsamt bygga upp historien till dess crescendo. Ett måhända lugnt sådant rent handlingsmässigt men känslomässigt stegras spänningen hela tiden; exempelvis dröjer det innan lyriken dyker upp. Och med ett närmast perfekt slut är det här kanske min favorit bland alla serier jag läst hittills i år.

Så ett stort tack till Europeiska kommissionen som bidrar till Europe Comics utgivning, förutan vilken den här serien nog aldrig hade översatts till engelska! 👏🇪🇺