Etikettarkiv: Terry Moore

Rachel Rising: Vad hände?!?

Postat den

Vabruari lämnar ingen orörd, oavsett eventuella barn. Så jag har varit hemma från jobbet den här veckan men igår var jag till slut tillräckligt frisk för att kunna läsa någonting, och det blev en välmatad samling: Terry Moores serie Rachel Rising, 900 sidor svartvitt som börjar med ett inte skildrat mord på Rachel, en ung kvinnan i den lilla staden Mason, och vad som händer efter att hon kravlat upp ur graven.

Jag har redan skrivit om den första arcen av serien, dvs de första 24 numren, så läs den recensionen först för jag kommer fokusera mer på vad som händer i de resterande 18 numren och ur serien som helhet fungerade, nu när den är avslutad. Och tyvärr så faller kvalitén drastiskt i andra halvan av serien :-/

Men låt mig börja med det som är bra, och det är framförallt Zoe, flickan med den komplicerade och oklara bakgrunden (som aldrig utreds helt) som bara blir intressantare allteftersom serien fortlöper. Skildringen av henne i andra halvan av serien svajar en del, och tappar hon lite av sitt sting när hon tidvis får en mer renodlad roll som komisk/kaotisk bifigur, men på det hela taget stjäl hon showen med sin egendomliga blandning av ung och oskyldig med gammal ondska.

Rachel Rising - Zoe

Zoe hanterar råttinvasionen i Mason; här har hon redan börjat bli mer endimensionell till sin karaktär

Och jag tycker också att Moore undviker att gå i sin vanliga fälla, dvs cheesecake-fällan; i den första halvan fick jag klara vibbar av Moores irriterande ovana att kokettera med de kvinnliga karaktärernas relationer och utseende, men i andra halvan lyckas han för en gångs skull undvika det och istället skildra relationer på ett moget sätt. Hallelujah!

Så det är synd att det är så mycket som inte alls fungerar i den senare halvan av boken. Det stora problemet är nog egentligen att serien i princip var över efter den första halvan: De intressanta mysterierna var lösta och förutom någon enstaka liten biintrig fanns det ingenting att spinna vidare på. Känslomässigt var serien helt enkelt över, ungefär på samma sätt som Twin Peaks hade kunnat sluta efter att Laura Palmers mördare var funnen: Visst finns det saker att gräva vidare i, men nerven saknas.

Men det är bara orsaken till varför serien blir så mycket sämre, så låt mig nämna något om följderna.

Rachel Rising har ett långsamt, för att inte säga sävligt, tempo. Och det är till seriens fördel i början när den krypande obehagskänslan över det som sker i Mason växer, där spänningsskruven långsamt, långsamt dras åt. Men när första arcen nått sitt klimax och är över och det inte längre finns en tydlig tråd i historien blir tempot en nackdel när historien fladdrar hit och dit.

När serien till sist avslutas går det istället löjligt fort att knyta ihop säcken. Och i stressen slarvas det rejält, och det är kanske det som är det mest irriterande: Som sagt har manuset aldrig lyckats bestämma sig för vilka av alla plottrådar som är viktiga, och det leder till att många totalt glöms bort, som den polisutredare som vi fått följa när han börjar misstänka att allt inte står rätt till. Andra avslutas istället på sätt som går helt emot vad som hittills skildrats, som vem som verkligen mördade Rachel där Moore helt uppenbart har planerat för en gärningsman men eftersom denna skulle krävt betydligt fler sidor för att väva in i berättelsen istället byter till någon helt annan på ett helt ologiskt och omotiverat sätt.

Rachel Rising - Jet and Earl

Jet & Earls relation hör också till det bättre i serien

Andra tecken på att Moore tappat både kontroll och eventuellt intresse för serien är det plötsligt uppdykande överflödet av textplattor med inre dialoger som förklarar vad som hänt. I en serie som fram tills dess litat på tysthet och ödslighet (med tanke på hur ont om människor det är i serien känns det ibland som om Mason är en spökstad i bokstavlig bemärkelse) för stämningens skull känns de helt malplacerade och tungfotade.

Och slutligen, ja, jag tycker fortfarande att Moore har seriösa problem med att kunna rita unga kvinnliga huvudrollsinnehavare med individuella utseenden; de är alla stöpta i exakt samma fysiologiska mall och den där gulliga lilla uppnäsan skulle må bra av att ransoneras 😉

Sammanfattningsvis är Rachel Rising en helt godkänd serie men med tanke på hur tät och spännande den första halvan av serien var var min huvudsakliga känsla efter att ha lagt boken ifrån mig ändå frustration över hur nästan allt det som var bra med serien upplöstes i intet mot slutet. Men jag tycker ändå att den är läsvärd för när den är bra är den riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a. (Omnibus-utgåvan är lite knepig att få tag på):

Ikappläsning: Rachel Rising

Postat den

RR20 pgs1-24.indd

Så, Rachel Rising, Terry Moores skräckserie som nu hållit på några år, och nyligen avslutade den första längre arcen (har fortfarande inte kommit något bra svenskt ord för engelskans arc…) i och med nummer 24.

Det hela börjar dramatiskt, när Rachel klöser sig upp från den grop hon blivit begraven i efter att någon mördat henne. Hon kommer inte ihåg vad som egentligen hänt; det hon märker är att hon varit saknad några dagar, att husdjur blir upprörda när de möter henne, att minusgraderna utomhus inte påverkar henne, och en del annat som alla pekar på att hon är död.

Men det är inte bara Rachel som drabbas; hela samhället Manson där hon bor dras in i en virvelvind av försvinnanden, mord, och egendomliga människor som dras till staden. Vad som egentligen ligger bakom är fördolt i Mansons historia, och Rachel och hennes närmaste vänner visar sig vara personligt involverade.

Precis som hans Echo som jag skrivit om tidigare är det här alldeles utmärkt underhållning, till och med  snäppet vassare än den äldre serien. Det är en övernaturlig thriller som är både spännande och skrämmande, och med ett persongalleri som jag gillar: Rachel själv, hennes bästa vän Jet (som ofta när det gäller Terry Moore är det ett kvinnligt vänskapsförhållande som är den viktigaste relationen i serien), Rachels envist vetenskapligt sinnade onkel, och framförallt den unga Zoe som under seriens gång förvandlas från en rätt klichéartad Ond övernaturlig liten flicka tills en mycket intressantare person som är både skräckinjagande, charmig och rolig (mot slutet är det hon som står för humorn i serien).

Rachel Rising 024-003

Fast det är klart, precis som Echo småirriterar jag mig på kvinnornas näsor (de yngre alltså, ju äldre de blir desto bättre blir Moore på att teckna dem personligt) och att relationen mellan Rachel och Jet givetvis har en sexuell biton utan att det är riktigt uttalat; det är givetvis inget fel på det i sig, men jag har alltid haft en känsla av att Moore bara inkluderar sånt för att det är lite lagom kittlande sådär, och det känns lite trist (fast jag kan ha helt fel förstås!).

Så, det var dagens lästips och utan alltför mycket detaljer om serien, och det är medvetet: Det är inte en serie som skulle må bra av djupare analys, därtill är den alltför enkel, men det är kul att läsa den och att se vad som händer 🙂

Echo

Postat den

Mangaläsaren är till 100% ansvarig för att dagen post existerar efter recensionen av Terry Moores nya serie Rachel Rising. Själv hade jag inte läst Moore på många år efter att ha tröttnat på hans Strangers in Paradise ganska snabbt; en visserligen gullig men ändå alldeles för klyschig serie av någon med akut Tidiga Locas-serier-komplex. Men den här zombieserien både lät och såg mycket intressantare ut, och det visade sig att den också var det när jag läste de nummer som kommit ut hittills (5 st). Sen nämnde Momiji Moores serie Echo i en kommentar, så då var det bara att leta upp den också. Ergo, dagens inlägg!

Så, Echo: 30 svartvita nummer om ett forskningsprojekt som går alldeles fel. Eller alldeles rätt, beroende på hur man ser på det. Forskaren, Annie Trotter, dör redan i första numret när ett av resultaten av hennes forskning ska testas på riktigt. Julie Martin, ett av två vittnen, blir efter olyckan täckt av explosionens rester, och det visar sig att Annies (jag tänker för en gångs skull använda personernas förnamn när jag pratar om dem; serien handlar mestadels om personerna ifråga snarare än om det som pågår omkring dem, så efternamn låter fel) upptäckter kommit mycket längre än man trott: Julie börjar förändras, och när det militära komplexet börjar ana vad som pågår tar de upp jakten på henne.

Bild

En blandning av superhjältar, hi-tech, och dessutom religion, allt presenterat av Moore i mycket eleganta teckningar, utmärkt känsla i personteckningarna, och en stark historia (som kanske får lite för bråttom mot slutet, ska erkännas). Det här är på alla sätt bättre än vad jag kommer ihåg av Strangers in Paradise: De kvinnliga karaktärerna är definitivt egna individer (Moores manliga karaktärer är precis som jag kommer ihåg det betydligt plattare och egentligen irrelevanta för handlingen), teckningarna är mycket mer varierade och självsäkra än i den tidigare serien, och handlingen drog.inte.ut.på.allting.till.förbannelse. Det här är kort sagt en mycket bra serie, och med en alldeles lagom längd om ca 600 sidor (köp samlingen med hela serien; $40 jämfört med $96 om man köper de sex kortare albumen). Dessutom tror jag att de allra flesta serieläsarna kan tycka om den; den har lite av varje för de flesta sortens läsare 🙂

Men det finns en del småskavanker som jag inte kan låta bli att nämna. Det är definitivt ingenting som ska avskräcka från att läsa boken, men om det finns fler som liksom jag var måttligt imponerade av Strangers in Paradise så skulle jag vilja säga att en del av svagheterna som fanns där också finns i Echo, men nu har allting annat blivit så mycket bättre att det inte besvärar mig på samma sätt.

Bild

Först och främst så är Moore fortfarande lite väl förtjust i cheesecake. De kvinnliga huvudpersonerna (som sagt vanligt i Moores serier) har en förunderlig förmåga att behöva byta kläder, prata om sina bröst, osv. Och det känns inte som naturliga inslag som beror på att huvudpersonerna är kvinnor, utan det är alldeles uppenbart att de är till för att kittla en smula. Ingenting avklätt (cheesecake, som sagt), men att den superhjältekostym (om man kan kalla den för det) som Julie bär är både avslöjande och suggestiv är inte precis en slump.

Sen har han också ett litet tic som tecknare jag ibland hänger upp mig på: Kvinnornas näsor, sedda framifrån/snett framifrån, är alla små, mycket gulliga, och identiska, oavsett hur de ser ut i profil. Det gör egentligen ingenting, men tillsammans med pinupkaraktären kan jag inte låta bli att då och då irritera mig över att en serie som medvetet har starka kvinnliga huvudrollsinnehavare ändå inte kan låta bli att med jämna mellanrum göra dem alldeles för gulliga. Moore är bra på att teckna charmigt och han har humor vilket är någonting jag gillar, men det känns ibland lite övermäktigt sött i teckningarna.Bild

Men som sagt, det här är faktiskt inte någonting som stoppade mig från att gilla serien; det dök bara upp som ett litet smågnagande i bakhuvudet ibland 😉 I det stora hela är det en alldeles utmärkt serie, och av ett slag som det behövs fler av: En tjock bok man kan sticka i händerna på nästan vem som helst, som bra underhållning. Bravo!