Etikettarkiv: The New 52

The New 52: Hur man förstör en serie

Postat den

All-Star Western 21 - cover

Ja, nä, inte är det en positiv post idag inte! Nu har jag nämligen läst igenom alla 32 hittills utkomna nummer av All-Star Western, den nygamla tidningen som tog vid när DC i samband med rebooten The New 52 lade ner Jonah Hex. Och det är en smått fascinerande läsning, fast av det tråkigare slaget: Båda tidningarna har samma huvudrollsinnehavare (Jonah Hex) och samma manusförfattare (Jimmy Palmiotti & Justin Gray), men kvalitén är som natt och dag.

I den nya versionen har det uppenbart utgått order på att göra serien mer säljande och mer anpassad till de ”vanliga” DC-tidningarna; samma idéer låg  också bakom neutraliseringen av John Constantine som en intressant karaktär, något jag nämnde när jag skrev om den serien. Resultatet är mycket nedslående:

  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex befinner sig i 1800-talets Gotham City. Han träffar där grundaren av Arkham Asylum som visar sig vara en proto-Freud av det tristare slaget, Bruce Waynes förfäder, och diverse framtida Batman-fiender. Det är mer som att läsa en Batman-titel än en Jonah Hex-dito.
  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex sammanstrålar med superhjälten Booster Gold som slungats tillbaka i tiden. Efter ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Gold försöker anpassa sig till 1800-talet följer ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Hex dyker upp i vår tid och försöker anpassa sig till 2000-talet. Inklusive de plikttrogna sammanträffandena med Batman, Superman osv.
  • Den tidigare mycket fria formen där handlingen hoppade fram och tillbaka i Hex liv är ersatt av en mycket mer traditionell presentation där varje nummer utspelas i strikt kronologisk ordning (tidsresor undantaget, natch!), och det känns mycket mindre spännande eftersom den Hex vi ser nu är mycket mer förstelnad i sin roll, jämfört med den tidigare som var annorlunda beroende på när i hans liv handlingen utspelades.
  • Teckningarna är också de mycket tråkigare och mer förutsägbara. Förut sa jag att det kändes som om titeln användes som en plantskola för nya tecknare att prova sina vingar och för storfräsare att få chansen att göra lite annorlunda serier. Nu ser det bara habilt ut, utan några spännande inslag.
  • Istället för att DCs udda westernhjältar, som Bat Lash, dyker upp i huvudtiteln är de här relegerade till de då och då uppdykande backupserierna. Jag tycker det var betydligt roligare när de fick interagera med Hex; de är lite tunna som karaktärer för att bära upp sina egna äventyr. Den enda som syns till i huvudserien nu är Tallulah Black som i huvudsak bara är en kvinnlig version av Jonah Hex själv, så all friktion mellan de två saknas.
All-Star Western - Superman

Alltså, Stålis nya kostym är så…så…gräslig!

Kort sagt så har en originell och oväntad serietidning blivit någonting mycket förutsägbart och klichéartat. I de allra sista numren jag läst är Hex äntligen tillbaka i sin vanliga miljö och tid vilket är bra, men tyvärr antyds det att de tidigare tidsresorna kommer att påverka serien och föra med sig diverse nya problem; jag anar att Hex inte kommer att kunna återgå till att bara vara en bra westernserie. Till exempel ser han för närvarande alldeles normal ut efter att ha plastikopererats under besöket i vår tid, och jag kan inte tänka mig att han inte snart på ett eller annat sätt kommer att återigen se ut som förut, med hemska ärr och allt :-/

Uppdatering: Action Comics

Postat den

Dags för en kort uppdatering av en pågående serie! Det blir alltid lite slumpartat exakt när jag ska skriva om pågående serier, men efter ett år sedan första numret av Action Comics tänkte jag att det passade bra 🙂

En återberättelse av Kryptons undergång ingår alltid när Stålmannens historia skrivs om

Efter att ha läst de första tolv numren efter nystarten i o m DCs New 52 känner jag mig kluven. Som jag skrev om serien tidigare har Grant Morrison bra kläm på Stålmannen-karaktären och teckningarna är inte så dåliga de heller i sin visserligen något opersonliga men ändå fartiga stil. Men det är någonting som skaver och det har att göra med mitt ointresse av att följa med i alla detaljer av vad som händer i DCs universum.

I All-Star Superman berättade Morrison sin historia i en hoppig stil där bakgrundsdetaljer bara antyddes och man som läsare var tvungen att fylla i mycket själv. Visst fick jag ibland en känsla av att jag befann mig på ett gungfly där jag inte var säker på vad som hände eller varför, men jag var inte orolig för att det skulle ordna sig om jag bara fortsatte att läsa och koncentrerade mig.

Men i Action Comics saknas den tryggheten; när jag här inte riktigt hänger med känns det som om det istället beror på att jag inte läser resten av DCs titlar där Stålmannen ingår. “Kanske skulle det vara mer begripligt om jag läst Superman/Justice League/…?”, ungefär. För det är mycket som känns osammanhängande och upphugget, åtminstone i det jag hittills har läst. Men jag tror inte att det hjälper att fortsätta med bara den här titeln; för att förstå allt som händer är jag helt enkelt tvungen att investera betydligt mer i även andra titlar och det har jag ingen lust till, framförallt eftersom det jag läste av de två andra nämnda DC-titlarna förut var så erbarmligt usla. Sen tycker jag också att det är en smula fusk att kalla det här för en omstart av Stålmannen avsedd för nya läsare: Om man inte stött på Stålmannen tidigare kommer den här titeln vara fruktansvärt förvirrande.

Men därmed inte sagt att man ska skippa AC. Jag gillar den något yngre versionen av Stålmannen som skildras här, med hans mer impulsiva personlighet. Jag kommer ihåg att de få gånger som serier skildrade Clark Kent som nybliven Metropolis-bo i pre-Crisis-universumet så var det alltid givande; hur han ändrades från den naiva Stålpojken till den gudalike Stålmannen var någonting som det spenderades alldeles för lite tid på att skildra. Det var också lite konstigt egentligen att huvudpersonen oftast var den väldigt träige och medelålders Clark Kent; jag kan inte riktigt förstå hur man kunde tro att målgruppen skulle uppskatta att läsa om någon så pass alldaglig vuxen.

Risken med infallsvinkeln Morrison har valt är att det blir lite för likt den klassiska versionen av Spindelmannen: Ung, fattig reporter med stort hjärta och moral kämpar för de svaga genom både sina avslöjande artiklar och sin hemliga identitet. Det är inget fel på det förstås, bara att det inte känns så nytt som det kanske borde. Men det är riktigt bra superhjälte-underhållning av det klassiska slaget som jag läser med glädje, de små irritationsmomenten till trots.

The New 52-uppföljning: Bleargh

Postat den

Jag var inte precis imponerad efter att ha läst den första titeln (där tillika flaggskepps-tidning) i DCs reboot, Justice League. Eller för att vara exakt, det var en djupt deprimerande erfarenhet att läsa tidningen, så usel var den. Men för att ge DC en chans tog jag och läste en bunt till av de nya titlarna; inte alla (jag tänker inte göra om misstaget med att läsa så mycket DC-tidningar i en bunt igen, som jag gjorde med Blackest Night…), men väl de som jag av olika anledningar var lite nyfiken på. Så, i utgivningsordning:

Action Comics: Den mest lovande av tidningarna, på min ära! Grant Morrison står för manuset, och den som läst hans All-Star Superman tidigare vet hur väl han behandlar gamle Stålis. Rags Morales står för teckningarna i den här titeln som utspelar sig när Stålmannen är nyanländ till Metropolis. Hans krafter är ännu inte fullt utvecklade (vi är tillbaka i ett universum där hans krafter växer med åldern, så här kan han t ex ännu inte flyga, bara hoppa högt), och han är betydligt mer impulsiv än vi är vana vid att se honom: Om han tycker att någon gjort fel så ska personen straffas, även om metoderna inte alltid är lagliga. En Stålmannen som han var från allra första början, med andra ord, och det första numret är en enda lång actionscen, mycket skickligt utformad. Om Morales & Morrison fortsätter lika bra som de börjat blir det här en riktigt intressant titel att följa.

Animal Man: Jeff Lemire (manus) & Travel Foreman (teckningar) tar sig an den gamle DC/Vertigo-karaktären, och faktiskt borde nog det här ha varit en Vertigo-tidning. Den är definitivt mer inriktad på skräck, så jag undrar om de vanliga DC-hjältarna verkligen kommer passa in här, om/när de dyker upp. Det är svårt att säga hur det kommer arta sig i långa loppet, men Foremans teckningar är bitvis riktigt bra och säregna, och kanske, kanske kan det bli någonting som är värt att följa.

Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.: En till Jeff Lemire-skriven tidning, den här gången tecknad av Alberto Ponticelli. Och skräck den här gången med, men bortsett från ett kort gästspel av Ray Palmer / Atomen så är det klassiska skräckfigurer som här bildat ett team som ska ta sig an monster mm. Frankensteins monster, en varulv, en vampyr, en mumie, och några till är vad vi bjuds på. En svagare skräck-start än Animal Man skulle jag säga, men det kan bero på att det är så mycket mer okänd bakgrund som måste presenteras här (organisation S.H.A.D.E., teamet, monstren som anfaller den amerikanska småstaden) Teckningarna är sådär; de är inte alltför stelt trista, men de är å andra sidan en smula grötiga. Så kanske kan bli någonting, men mindre lovande än AM, definitivt.

Hittills inte så pjåkigt faktiskt, men nu börjar det gå nerför. Mycket.

Legion Lost: Rymdens hjältar / Legion of Super-heroes var en favorit när jag var liten. Sen har jag då och då följt dem, trots att seriernas kvalité har varit en extrem berg-och-dalbana (med det fysiskt omöjliga resultatet att dalarna alltid varit djupare än topparna varit höga). Nu är det omstart igen, och en av LoSH-titlarna är alltså Legion Lost, skriven av Fabian Nicieza och tecknad av Pete Woods. Här får vi en handfull hjältar som blir strandsatta i vår tid efter att tidsresor blivit mycket svårare att genomföra i och med rebooten. Jag har faktiskt inte mycket att säga om titeln; några rymdhjältar dyker upp, käbblar med varandra, jagar en skurk, och alla huvudpersonerna skulle kunna byta plats utan att det någonsin märktes. Att till exempel Brin Londo är en ensling gör bara att han sticker från de andra utan att vänta och att alla kommenterar att han återigen dragit iväg själv; i replikerna märks ingenting av personliga skillnader. En typisk blaha-titel.

Superboy: Scott Lobdell skriver om och R. B. Silva illustrerar ytterligare en tolkning av Stålpojken. Serien själv är väl inte så dålig; Stålmannens gener har på konstgjord väg korsats med en jordbos (hemligt vems), och klonen som nu har en tonårings kropp ska precis dumpas eftersom militären som driver projektet tror att de misslyckats när klonen plötsligt vaknar upp, visar sig ha åtminstone en del av Stålmannens krafter, varpå man måste försöka få kontroll på honom igen för att senare (antagligen) kunna använda sig av honom som ett vapen. En historia vi hört förut, och att man dragit in Stålmannen i det hela gör varken från eller till. Det här är ett exempel på det som jag inte gillar med hela konceptet The New 52: Alla tidningar ska knytas hårdare till varandra och det vanliga DC-universat, oavsett hur passande det är. Den här tidningen hade blivit minst lika bra som en fristående titel, och med större utvecklingsmöjligheter; som det är nu är den fast i alla traditioner som följer av att det är en Stålmannen-titel. Inte för att den verkar ha i sig att bli ett storverk, men en traditionellt berättad historia är inte alltid fel det heller, men nu kommer möjligheterna till överraskningar minska drastiskt.

Catwoman: Här har vi kanske The New 52s clou, på sitt alldeles egna sätt: En alldeles förskräcklig version av Kattkvinnan som är kat(t)astrofal så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Allting i serien handlar om sex, presenterat på det mest sexistiska och torftiga sätt man kan tänka sig. Som höjdpunkt får vi oss till lags en liten inblick i hur Kattkvinnan och Läderlappen har sex; det intressantaste med det är nog att Läderlappen visar sig ha en hel uppsättning magmuskler som är helt unika:

Jag tänker inte skriva mer om den här titeln. Om ni googlar på den så kommer ni hitta hur mycket skriverier som helst om den, och jag kan bara instämma i all kritik den fått. Det enda positiva är tecknaren Guillem March som ibland visserligen visar upp anatomi-kunskaper som de ovan, men andra gånger faktiskt lyckas teckna riktigt intressant:

Manusförfattaren Judd Winick däremot…

Legion of Super-Heroes: Rymdens hjältars huvudtidning är överlämnad till den gamle räven Paul Levitz, med Francis Portela vid ritbordet. Det här är skräp: Urtrista och stela teckningar, och ett manus som känns som en hopplös misch-masch mellan det gammelmodiga och det moderna där Levitz tyvärr valt det sämsta hos båda. Det gamla är sättet som huvudpersonerna presenteras, med textblock, en efter en i en prydlig men dödligt tråkig rad, kompletterat med att personerna själva förklarar för människor de känt i åratal vad deras krafter består av. Det nya är att alla hjältarna ska vara så himla hippa, på ett sätt som känns extremt konstruerat. Det käbblas (här med), det ska vara mer realistiskt (dvs mer rått och fler sexanspelningar), och allt helt könlöst presenterat. Ibland kan man blanda gamla ingredienser och få någonting nytt och intressant, men här blir det bara helt förutsebart. Brainiac 5 tycker att han skulle vara ledare istället för den nuvarande eftersom han är så mycket mer intelligent? Jag har sett det förut, men mycket bättre.

Pust, snart klar!

Supergirl: I ännu högre grad än Stålpojken har DC alltid haft problem att få till Stålflickan. Hennes bakgrundshistoria har ändrats ett otal gånger, och här ger Michael Grenn+Mike Johnson (manus) och Mahmud Asrar (teckningar) sin version. Det är en variation på den vanligaste Stålflicke-versionen: Hon kommer till Jorden som tonåring, när Stålmannen redan är där som en fullvuxen man. I övrigt går det inte att säga mycket om tidningen; handlingen hinner inte komma igång riktigt så jag vet inte vad den egentligen kommer gå ut på. Hittills har vi bara fått se ett långt slagsmål med några stridsandroider, och Stålmannen som deus ex machina. Jag kan säga en sak: Asrars teckningar är ett utmärkt exempel på hur man kan teckna en klassisk superhjälte-serie på ett elegant sätt.

All Star Western: Här har vi en av de två titlarna jag trott på (tillsammans med Action Comics). Efter att ha läst igenom hela den senaste Jonah Hex-tidningen och blivit riktigt imponerad hoppades jag att tidningen bara skulle fortsätta i samma stil som innan namnbytet. Det är egentligen för tidigt att uttala sig om men början är inte lovande. Manusförfattarna är kvar (Palmiotti & Gray), intressant tecknare likaså (Moritat), men när Jonah Hex här besöker en storstad där en okänd mördare attackerar kvinnor är det nu givet att det är Gotham han besöker. Och inte nog med det, Arkham-fängelsets grundare dyker också upp i en av huvudrollerna. Om det här hade varit ett av numren i Jonah Hex-tidningen hade jag nog inte haft någonting emot att man drog in Gotham och Arkham, men i och med att man nu gör det i första numret efter rebooten som ska göra alla tidningar mer beroende av varandra blir jag misstänksam. Djupt misstänksam. Jag hoppas att det här var en engångshändelse, men jag fruktar det värsta.

Klicka, men bara om ni vill läsa Clark Kents inte riktigt odödliga prosa

Superman: Och så en till av de större titlarna som avslutning, Stålmannens egna. George Pérez (mest känd som tecknare) skriver medan Jesús Merino illustrerar (med viss hjälp från Pérez), och det de åstadkommit är, tyvärr, inte någonting jag kan rekommendera. Det är liksom många av de andra tidningarna jag skriver om härovan inte uselt, men det är menlöst. Vad består omstarten i? The Daily Planet har precis köpts upp av en Rupert Murdoch-liknande Morgan Edge (som alltså dammats av igen); Clark & Lois är inte gifta; Clark är misstänksam mot uppköpet som han tror kommer förstöra den anrika tidningen medan Lois istället tror på att förändra inifrån. Det känns sunkigt värre, med gamla torra idéer och tråkiga anpassningar (som icke-giftermålet), och än värre är den Clark Kent-författade artikel som är interfolierad med handlingen. Den ska vara ett paradexempel på hur bra det gamla mediet dagstidningen är, i kontrast mot nyare som TV och internet (vilket är temat i det här numret), men den är skriven på en prosa som är så bottenlöst usel att jag omedelbart skulle säga upp prenumerationen om jag blev utsatt för den i min morgontidning. Det här var kanske det tydligaste exemplet på hur meningslös hela rebooten känns; var det för att kunna skriva så här torftiga serier?

Jahapp, det var alla förstanummer jag klarade av att läsa. För den som vill ge sig på en större dos ska DC ge ut en omnibus-bok med alla 52 förstanummer senare i år; för $150 kan ni läsa 52 stycken kapitel 1. Det låter alldeles fruktansvärt enligt mig men det finns säkert någon som vågar sig på det*. Jag själv kommer följa någon enstaka av titlarna; varken fler eller färre än innan rebooten.

Jag har inte tagit upp den minst sagt tvivelaktiga kvinnoskildringen som flera av tidningarna roar sig med, men liksom med Catwoman är det trivialt att hitta mer om det på nätet. DC har alltid haft problem med de kvinnliga hjältarna, och om något har problemet förvärrats efter rebooten. Starkt jobbat!

* Det skulle vara roligt om DC gjorde som min vän Sandra föreslog: Efter omnibusen med alla kapitel 1 skulle man sen ge ut en med alla nummer 2, osv. Det vore åtminstone en fascinerande idé 🙂 DS.

Plus ça change, plus c’est la même chose: Justice League #1

Postat den

Som en del kanske redan vet så har förlaget DC bestämt sig för att starta om alla sina tidningar från nummer 1 från och med nu. 52 titlar blir det i satsning som kallas The New 52, som täcker in allt från stapeltidningarna Superman och Batman till nya titlar som Justice  League Dark och Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.. Dessutom ska DC, och det är det viktigaste i hela omstarten, ge ut varje tidning digitalt samma dag som papperstidningen kommer ut. Jag nämnde det i ett tidigare inlägg men det tål att upprepas eftersom det är det första riktigt tydliga tecknet på att DC (och andra förlag) inser att digital distribution bara kommer bli viktigare i framtiden.

Men nu gäller det serierna!

Den här veckan kom nämligen Justice League #1 ut, den första av dem alla, och den som också sagts ska bli flaggskeppet bland DCs titlar. Därför publicerar man inga andra tidningar samtidigt (förutom Flashpoint #5 som avslutar det gamla DC-universumet, innan det nya kickar in), och som författare har man kallat in Geoff Johns, DCs stora stjärna för närvarande, och som tecknare Jim Lee, känd som den kanske bäste tecknaren av Images grundare. Stora kanoner, stora anspråk, med andra ord.

En meningsfull dialog pågår

Med ett result som tyvärr är bottenlöst dåligt. För det här är skräp utan några förlåtande kvalitéer. Jag har inte precis gillat Geoff Johns förut (som ansvarig för Blackest Night-dravlet jag läste förra sommaren har han en hel del att svara för), men här har han blivit ännu sämre. Hans karaktärer är osannolikt träiga, framförallt deras dialog som egentligen inte är värd det namnet eftersom ingen i en Johns-serie någonsin lyssnar på vad någon annan säger; de är alla upptagna med att koncentrera sig på sina egna egocentrerade repliker. De har heller inget kroppsspråk att tala om eftersom de alltid poserar, oavsett vad de egentligen borde göra. Det är som om varje ruta är tänkt som en trailer: Den måste innehålla en cool pose och en lika cool replik, annars är det ingen vits med den. När han inte fyller sida efter sida med ren action förstås, med teckningar som är så röriga att jag ofta måste aktivt titta igenom dem för att förstå vad som försiggår.

Jim lee slipper heller inte undan för han kan mycket bättre. Han har alltid lidit av att han kom fram under Image-erans glansdagar, när ju mer desto bättre alltid gällde, men han kan åtminstone sin anatomi och ibland tecknar han riktigt bra, men här borde han ha låtit mer av sitt design-sinne (inte när det gäller dräkter dock, får som en vän påpekade igår så har Lee inget som helst sinne för den typen av design (se Stålmannen härnedan)) få bestämma för det här är väl så otydliga teckningar som någonsin under 90-talets mörkaste superhjältetider. Lite elegantare tecknat, förvisso, men likafullt illustrationer som måste dechiffreras snarare än beskådas.

Gissningslek: Vad händer här?

Men igen, det är Geoff Johns som är den stora skurken här. Allteftersom tiden gått har det blivit tydligare att Johns inte vet hur man ska berätta en historia på ett intresseväckande sätt. Han är i grunden ett fan, och det enda han vet är att fler hjältar, större skurkar, och ännu mer komplicerad handling rimligtvis borde innebära mer spänning. Han har självklart 100% fel, men jag har tappat hoppet om att han någonsin ska inse det.

Se bara på det han gjort de senaste åren, där han först spenderade några år med bakgrund till Blackest Night (som innebar att alla DCs hjältar/skurkar drogs in, leveande eller döda spelade ingen roll), direkt följt av Brightest Day (där de återupplivade hjältarna/skurkarna försökte förstå varför de nu levde), avlöst av Flashpoint (där hela DCs universum har förändrats pga tidsresor, så Johns får göra vad han vill med karaktärerna). Och nu till slut The New 52, där vi får en mjuk reboot av DC, dvs en reboot som förklaras internt i seriernas värld (Flashpoint-grunkset ovan; när det alternativa universumet fixas genom att rätta till det som tidsresorna orsakat blir det gamla universumet inte riktigt likadant som det varit förut…).

Och vad är det då för ett nytt spännande universum som Johns fantiserat fram, efter alla dessa massiva crossovers som pågått i åratal? Jo ett universum där Stålmannen återigen är ogift, där Bruce Wayne återigen är Läderlappen, där Barry Allen återigen är Blixten. Det är tryggt och det är välkänt för alla DC-läsare har sett det förut. Superhjältarna är ett nyare tillskott i världen (de dök upp för fem år sedan först, enligt den nya mytologin), men det innebär förstås inga större förändringar förutom att man antagligen kan återberätta alla gamla trötta DC-historier igen (Läderlappens misstro mot Stålis, Gröna Lyktans naivitet och stora ego, osv, osv).

Dags att posera i sin nya dräkt!

Förutom att hela rebooten är precis lika menlös som de oftast är (speciellt DC har haft förtvivlat svårt att undvika att snabbt falla tillbaka i exakt samma gamla fåror igen) har man också fått den briljanta idén att alla andra titlar som förut varit separata från det stora DC-universumet nu ska dras in i detsamma. Det innebär att titlar som The Authority (ursprungligen på Wildstorm) nu utspelas i samma värld; en meningslös idé eftersom den stora poängen med The Authority var spelet mellan de allsmäktiga superhjältarna kontra de vanliga människorna (tänk världs-diktatorer). Nu i samma värld som Stålis med flera? Blä.

Andra figurer som nu dras in är till exempel John Constantine som i ovan nämnda Justice League Dark ska jobba tillsammans med bland annat Zatanna och Deadman i ett team mer inriktat på det ockulta. Visst startade Hellblazer (som faktiskt får stanna kvar som egen titel på Vertigo också, antagligen för att den säljer för bra för att dras in i det moras som lär drabba många av de nya DC-tidningarna) i samma värld som DCs superhjältar, men det var många år sedan de syntes till eller ens antyddes att de fanns i samma universum som Constatine, och det var skönt. Men nu kan vi räkna med crossovers med det vanliga Justice League igen; äntligen?

Usch och fy och gnäll-gnäll-gnäll; nu tänker jag inte spendera fler ord på den här katastrofen. Det kommer såklart dyka upp några bra titlar bland de 52, men jag misstänker att detta faktumet inte kommer att vara på grund av rebooten utan helt enkelt bero på att en del gamla titlar lades ner och att nya startade. Och det är nog det bästa med det hela: Några nya talanger kanske får chansen, och det ska gudarna veta att DC behöver 🙂