Etikettarkiv: The Obscure Cities

The Theory of the Grain of Sand

Postat den

Visst är det trevligt med fans som envist stretar på för att andra också ska få del av det som fansen älskar? Som Animeigo, en av de första amerikanska filmdistributörerna av japanska tecknad film som vars grundare en gång sa att den enda anledningen till att företaget fanns var för att animen Urusei Yatsura skulle kunna ges ut; den sålde aldrig vidare bra men tack vare inkomsterna från andra mer ekonomiskt framgångsrika filmer/tv-serier lyckades man ändå ge ut alla de 195 episoderna på i tur och ordning VHS, laserdisc, och DVD (jag har själv kvar de 62 skivorna), givetvis med absurt noggranna översättningar och liner notes som förklarade alla skämt som bara fungerade på japanska.

Eller förlaget Alaxis vars enda uppgift är att se till att Benoît Peeters (manus) och François Schuitens (tekningar) serier om fantastiska/obskyra städer finns tillgängliga för en engelskspråkig publik. De har använt Kickstarter, de har gett ut böcker själv, och den senaste boken har de gett ut i samarbete med förlaget IDW (som nuförtiden också satsar på att ge ut europeiska serier i översättning, som Corto Maltese, Dieter Lumpen med flera): The Theory of the Grain of Sand.

Serierna ifråga är egentligen både väldigt enkla men samtidigt nästan omöjliga att beskriva.

Den enkla beskrivningen är följande: Manuset är bara till för att låta Schuiten briljera med sina magnifikt storslagna teckningar av städer och miljöer, där de skickligt men relativt stelt tecknade människorna och den faktiska handlingen är lätt förglömliga. Det som stannar i minnet är bilderna, som den evigt lutande flickan som om hon ständigt kämpar mot en storm i The Leaning Girl, eller det obegripliga och ogripbara tornet i The Tower.

Den nästan omöjliga är följande: Peeters manuskript antyder ständigt att det finns en underliggande förklaring till de obegripliga händelserna i serien. Men förklaringen undandrar sig ständigt att fångas in, och båda läsare och personer i serierna kan som bäst ana att det finns ett mönster, att om man bara kunde se händelserna ur rätt perspektiv skulle de vara förståeliga. Som i The theory of the Grain of Sand där det en dag börjar dyka upp stenar av olika form men alla med samma vikt (6793 gram) i Constant Abeels lägenhet, medan det ur en annan börjar rinna en outsinlig ström av sand. Dessutom finns en man som ständigt tappar vikt utan att hans kropp förändras, till slut ledandes till att han börjar falla uppåt mot himlen.

Små problem i början…

Betyder de 6793 grammen någonting? Sandströmmen? Viktminskningen? Som alltid i de här serierna är det oklart. Det finns en antydan till förklaring, men det är ingen egentlig förklaring utan bara ett sätt att flytta gåtan någon annanstans, till det imaginära landet Boulachistan och en länk till det autentiska art noveau-huset Maison Autrique i Bryssel, ritat av arkitekten Victor Horta; ett hus som Schuiten och Peeters själva varit drivande i dess renovering.

Så visst finns det en slags röd tråd i alla serierna, med en fantastisk värld inspirerad av vår egen, framförallt som den såg ut i framtidsvisioner från sekelskiftet 1900, med dunkla samband mellan de olika böckerna och personerna i dem. Men till syvende og sist kommer nog de här serierna inte till för att det finns historier i fantasivärlden som pockar på att berättas utan av en helt annan anledning: Schuiten och Peeters ser någonting som triggar deras fantasi, ofta någonting från arkitekturens värld, och så snickrar de ihop en bok som ger dem möjligheten att fabulera vidare därifrån.

Och inte mig emot. Jag skulle tycka att de här serierna vore extremt frustrerande om jag var ute efter en historia att ryckas med i; mysticism i all ära men för egen del tycker jag det kan bli tröttsamt när det bara adderas mystiska och oförklarliga händelser utan ände. Men som en visuell upplevelse är de mycket intressantare och liknar inte mycket annat; serier där arkitekturen spelar huvudrollen i bok efter bok är inte det vanligaste 🙂

The Theory of the Grain of Sand är inte en av de bästa böckerna i serien, med alldeles för många människor jämfört med mer spektakulära illustrationer och det saknas dessutom en lika slående symbol som den lutande flickan, men jag är glad att Alaxis kämpar på med sitt projekt och glad över att ha läst den. Projektet verkar gå lite sisådär eftersom boken The Shadow of a Man skulle kommit ut i våras men den lyser fortfarande med sin frånvaro, men eftersom istället Samaris utannonserats för oktober i år verkar det som om utgivningen ändå fortsätter. Kämpa på!

..blir snabbt större

The Leaning Girl

Postat den

The Leaning Girl - cover

Ännu en sån där svårbedömd serie idag, precis som i de senaste inläggen, men den här gången är det en europeisk serie det gäller: Schuiten/Peeters (den förstnämnda står för teckningarna, den andra för manuset) bok The Leaning Girl, en del i deras svit om fantastiska städer. Det finns en handfull andra böcker i samma svit på engelska, utgivna av NBM under flera år, och till och med några på svenska, men den här boken står ett nystartat förlag bakom, Alaxis Press, som också utlovat att övriga titlar i serien ska översättas.

Den som redan läst serier av paret Schuiten/Peeters vet vad som väntar: En bok där teckningarna, eller kanska snarare designen bakom teckningarna, står i fokus. Som exempel Brüsel, där staden med samma namn ska moderniseras ock därför jämnas med marken innan den byggs upp igen, eller The Tower, där en man som bor ensam högt upp i ett enormt torn bestämmer sig för att ta sig ner för att undersöka vad tornet egentligen är. Allt presenterat med närmast maniskt perfektionistiska teckningar av Schuiten i en strikt stil som är någonting mitt emellan Winsor McCay och Gustave Doré och med miljöer som hämtade ur Jules Vernes drömmar.

Så ock The Leaning Girl där titelkaraktären, den unga flickan Mary von Rathen, under ett besök på ett nöjesfält i staden Alaxis (som sagt, förlaget är skapat enkom för de här böckerna) råkar ut för någonting oförklarligt, och som en följd av detta börjar luta. Dvs, det är inte så att hon går böjd eller någonting liknande, utan hon lutar som om tyngdkraften för henne pekar åt ett helt annat håll, mot någonting annat än den värld hon befinner sig på:

The Leaning Girl - lutning

Hennes egendomliga tillstånd tolkas av andra som en egensinnighet, som att hon vägrar att vara som andra och helt enkelt är olydig och fräck. Inte så vetenskapligt med andra ord, men det är helt följdriktigt eftersom serien inte bara har arkitektur som minner om viktorianska framtidsdrömmar utan också människor som verkar plockade från det sena 1800-talet: Att anpassa sig till samhällets moral är viktigare än allting annat. Vilket förstås är lite motsägelsefullt eftersom serierna är proppfulla med egendomligheter 🙂

Kapiteln om Mary varvas med fotoserier där en fransk målare från det sena 1800-talet blir besatt av ett ödehus på den franska Aubrac-platån. Han har visioner om vad han vill måla och vad han vill göra med huset, visioner som han inte vet varifrån de kommer. I visionerna finns det också med en ung flicka som han känner är central för dessa, men han kan inte se hennes ansikte…:

The Leaning Girl - foton

Om nu någon tror att jag avslöjat alltför mycket av vad som händer i The Leaning Girl så oroa er inte, för de fantastiska inslagen och den mystik som genomsyrar boken till trots känns det ändå aldrig som om handlingen egentligen överraskar. Och nu är det dags för att redovisa varför den här serien precis som de två senaste gör att jag känner mig splittrad!

På pluskontot finns tveklöst Schuitens teckningar. Han är visserligen inte Dorés like men framförallt hans miljöer är väldigt fascinerande att studera. Som följande sida, där Mary och hennes familj åker berg- och dalbanan på nöjesfältet de besöker:

The Leaning Girl - nöjesfältDet är sådana här sidor som Schuiten behärskar bäst: Storslagna, fyllda med detaljer och med en myckenhet linjer. Han är svagare när det gäller människoskildringarna; detaljrikedomen och noggrannheten finns där men det blir ibland lite för kliniskt, lite för perfekt, nästan som manipulerade foton.

På minuskontot hamnar istället delar av manuset. De fantastiska miljöerna är säkerligen också beroende av Peeters idéer så för dem ska han ha beröm, men liksom med teckningarna blir det svagare ju närmare det småskaliga personliga planet han kommer. Som exempel kan nämnas Marys familj: En far som älskar henne men är för svag för att bryta mot samhällets konventioner, en mor som inte bryr sig om henne alls eftersom hon komplicerar tillvaron, och en bror som är en icke-entitet. Djupare än så är inte deras personligheter, de finns ingenting ytterligare. Samma sak är det med övriga karaktärer som dyker upp, där Peeters ibland lägger in bihandlingar om oväsentligheter (korridorpolitik, stela militära strukturer, mm, mm). Han är inte bra på att sånt och de känns bara som distraktioner från det viktiga, dvs miljöerna och designen. Jag skulle helst se att både Schuiten men framförallt Peeters vågade låta bli att lägga in saker i manuset som känns som eftergifter till det normala, dvs kraven att man måste ha med personliga konflikter och dylikt i en bok. Struntprat säger jag, när det som här handlar om några serieskapare som har tydligt starka och svaga sidor!

Sen finns det ett minus till, för just den här boken i sviten: Jag gillar inte den urtrista klichén med äldre konstnärlig man + ung vacker kvinna som faller för hans inre. Bläh. Inte lika illa som i till exempel Alan Moores Promethea men ändå mycket irriterande!

Men för att inte avsluta med en downer för det här är ändå böcker jag tycker är läsvärda (eller kanske mer tittvärda) så låt mig visa en sida till från serien. På de här sidorna lutar Mary inte, men notera hur gondoljärerna står; visserligen av naturliga skäl, men serien igenom har människor en tendens att luta eller åtminstone se ut som om de lutar tack vare perspektiven. En detalj som vittnar om hur noggrant seriesidorna i The Leaning Girl är utformade:

The Leaning Girl - båtar