Etikettarkiv: Theos ockulta rariteter

Mer björn-mysterier: Theos Ockulta kuriositeter – I dödsskugans dal

Postat den

Ola Skogängs charmiga Stockholmsbaserade björn Theo har nu kommit med sin tredje bok, I dödsskuggans dal; trevligt nog samlar den ihop de kortare episoderna från Nemi-tidningen, någonting jag hoppades skulle hända efter att jag läst den andra boken, De förlorade sidornas bok. Jag var sugen på att se hur Skogäng hanterade det kortare formatet eftersom jag trots att jag verkligen tycker om teckningarna i de tidigare Theo-böckerna inte tycker att manusen är lika bra.

Nu finns alltså facit, och jodå, jag tycker nog att de kortare formatet passar bättre för Skogäng och Theo. Det blir lite större skärpa i berättelserna, och de kan vara mer egensinniga; både bok 1 och 2 led av att jag efter läsningen kände det som om jag läst någonting som kanske skulle kunnat varit intressant, men framförandet saknade energi och dynamik, tempoväxlingar. Här kan en historia vara över på 4 sidor, så om det är en humoristisk historia är den det till 100%; likaså om det är en äkta spökhistoria så får den här chansen att vara läskig, istället för att det obehagliga snabbt neutraliseras av nästa vändning i handlingen. Som till exempel Flickan från den andra sidan, en mycket välberättad historia om Theos vän Felicia som är den historia jag tyckte bäst om i boken, sitt fåtal sidor och egentligen triviala innehåll till trots.

(Bild hämtad från Skogängs blogg, http://olaskogangsblogg.blogspot.com)

Men sen finns det ändå ett problem, som gör att även de bra korta historierna här drabbas av samma utsmetningseffekt som de tidigare vad gäller det känslomässiga intrycket: Det finns en ramberättelse som väver in det hela i en sammanhängande historia och den ramen lider av samma brister som de tidigare albumen. Jag förstår definitivt att det är roligare att göra någonting nytt i samband med att berättelserna samlas ihop, men jag tycker tyvärr att det inte fungerar för mig som läsare. Jag tror att jag skulle föredragit en mycket tunnare bok, utan ramberättelse, men jag kanske är ensam om det. Och givetvis skulle jag kunna hoppa över det nya materialet och bara läsa original-berättelserna, men jag har för dålig karaktärsstyrka för att klara av det, när de eleganta illustrationerna lockar. Plus att det är lite svårt att hitta början/slut på historierna, både för att det ibland är rätt omärkligt när en berättelse faktiskt börjar (den lediga manusstilen gör att det inte alltid är uppenbart att det vi ser är ett återberättat tidigare äventyr), och beroende på en liten miss som gjort att alla sidreferenser till historierna hamnat fyra sidor fel 😉

Så i det stora hela känns det fortfarande som extremt bra teckningar, men manuset behöver jobbas mer på. Teckningarna räcker dock långt när de ser ut som de här 🙂

Hellboy à la Sverige: Theo 2 – De förlorade sidornas bok

Postat den

Ajaj, nu blir det en sån där svår recension igen där jag är mycket kluven till serien. Men det är ingenting jag kan göra åt det, det är bara att suga i och börja.

Så, Ola Skogängs andra bok om Theo, den ockulte specialistbjörnen: De förlorade sidornas bok. Den första boken, Mumiens blod, kom ut 2008 och fick mycket beröm; bland annat fick Skogäng Adamson-statyetten 2009. För den som till äventyrs inte vet vad serien handlar om så är det någonting så ovanligt som en rak äventyrsserie som utspelar sig i Stockholm, med vampyrer, mumier och alla klassiska monster och övernaturligheter man kan tänka sig. Huvudpersonen Theo har av mumien Amir Kairo förvandlats till en björn, och hans intresse för det ockulta gör att bland annat polisen konsulterar honom när ovanliga brott sker.

Det är med andra ord ett upplägg som påminner mycket om Mignolas Hellboy: En värld precis som vår, men där det övernaturliga är en naturlig del, och en hårdhudad hjälte som får ta hand om monster mm när det så behövs. Jag har nämnt tidigare på den här bloggen att jag älskar Mignolas teckningar men tycker att hans manus suger; Hellboy ser oerhört suggestiv ut som serie men manuset är tyvärr sämsta sortens b-film.

Det sorgliga är att Skogäng så väl emulerar Mignola. Skogäng tecknar också mycket bra, och det finns få om någon svensk serie som ser lika kravlöst elegant ut. En tydlig anhängare av den klara linjen men med en individuell tolkning, och en vidunderligt snygg färgläggning (som Skogäng delar äran för med Anna Sällström) är en kort beskrivning av Skogängs förmåga som tecknare.

Men sen är det det där med manuset… Skillnaden mellan manus är inte lika katastrofal som för Mignola eftersom Skogäng åtminstone berättar en historia som passar bra till teckningarna, men det är ändå ganska dåligt. Trots allt som händer, med snaskiga mord, slemma skurkar osv så bränner det aldrig till eller blir spännande.

En av mina favoritkäpphästar är att serier (liksom böcker och annat) för att bli lyckade måste kunna hantera tempoväxlingar och bygga upp spänningen med hjälp av en väl avvägd rytm, men det är någonting som helt saknas här. Ett problem är just att det händer så mycket i serien; antalet plottrådar är nästan lika högt som i Adèle, men där Tardi gör sin handling labyrintiskt komplicerad med den underförstådda avsikten att driva med äventyrsserier blir det i Theo bara en alltför komplicerad och spretig historia. Ingen av trådarna ges plats att växa, trots det relativt generösa sidomfånget (180 sidor), och jag blir bara irriterad på hur det slängs ut nya plottrådar som inte har någon som helst betydelse för boken ifråga, avsedda för nästa bok istället (i slutet av båda böckerna finns en sida med ouppklarade frågor som ska redas ut i nästa bok). Jag tror att det skulle behövas en rätt krävande redaktör för att få ordning på manuset, en redaktör som kunde hjälpa till i ett tidigt stadium att få lite styrsel på det hela.

Men som sagt, det som gör mig så kluven är att det ändå är en så snygg serie som Skogäng gör. Teckningarna är inte perfekta (det är lite för många rutor som är kopior av andra, även om det är en småsak) men de är baske mig de bästa av sitt slag jag sett i Sverige, och även internationellt står de sig alldeles utmärkt. Därför retar det mig att manuset inte är i närheten av den kvalitén; jag skulle så gärna vilja kunna peka på Theo som ett exempel på en bra äventyrsserie i den klassiska europeiska stilen, men det går inte riktigt. Som det är nu tror jag att Theo är en serie som vana serieläsare kan uppskatta tack vare teckningarna, men för de som vill ha en rejäl historia att sätta tänderna i väger De förlorade sidornas bok alltför lätt.

PS. Jag har tyvärr inte läst de korta serierna om Theo som har publicerats i bland annat Nemi så jag är nyfiken på att se om det fungerar bättre i det formatet. Kanske kan man hoppas på att förlaget Ekholm & Tegebjer ger ut dem också? DS.