Etikettarkiv: Tinet Elmgren

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Sockerärter

Postat den

Sockerärter - omslag

Håhåjaja, det är tydligen dags att berömma Tinet Elmgren igen eftersom en till
serie av henne kom ut lagom till SiS för någon månad sedan; ingen rast, ingen ro, och börjar det inte bli dags för en rejäl sågning av någonting snart? 😉

Men idag är inte den dagen för det här är som sagt en riktigt bra serie. De tidigare böckerna av henne jag läst har alla varit i svartvitt och ofta berättade i ett hejdlöst tempo, men i Sockerärter (Ordbilder förlag) är det färger och en kontemplativa handling som gäller. Det börjar visserligen med våldsamma scener från ett krig, men det visar sig vara huvudpersonens Andreys (mar)drömmar om kriget han var med i, det atombombs-krig som ödelagt stora delar av världen (eller möjligen bara Ryssland/Ryska Federationen) och där det nu bara återstår små enskilda samhällen som drar sig fram bäst de kan.

Handling i bemärkelsen ”Hur kommer det att gå?” saknas. Sockerärter består helt enkelt av att vi får följa Andrey på hans tur genom byn, där han pratar med barn, med ledare för samhället, med alla han möter. Hur världen ser ut, hur samhället styrs, vad Andrey gjorde i motståndsrörelsen, relationer; allt vävs samman på ett suveränt sätt utan krystade repliker som enbart finns till för att jag som läsare ska få en historielektion, något som lätt skulle kunnat hända i en mindre skickligt skriven serie.

Allt synnerligen snyggt tecknat och färglagt med akvarellfärg (ser det ut som); jag skulle säga att rent teckningsmässigt är det här Elmgrens bästa serie, hittills. En personlig stil har hon alltid haft, och bra på att teckna action dessutom, men nu finns också en sista professionell touch med en säkerhet i teckningarna som inte funnits förut.

Av Elmgrens tidigare serier påminner den här mig mest om Drivved, med de mer filosofiska inslagen, men det uppenbara intresset för olika politiska samhällssystem är gemensamt för dem alla. Det är ett ovanligt och uppfriskande inslag, en slags experimentverkstad för Elmgren att beskriva hur man skulle kunna tänka sig att styra ett samhälle om man inte bara rätt av kopierar de som länder styrs av idag. Den typen av intellektuell lek är alldeles för ovanlig; när man någon gång ser till den är det så gott som alltid för att någon har kommit på Lösningen, och nu vill övertyga alla andra om hur förträfflig den är. Här, liksom i de tidigare serierna, saknas propaganda-tonen helt, trots att politiken är en så stor del av innehållet.

Sockerärter - promenad

Men politiken och samhällssystemen är inte det centrala i Sockerärter. Det jag fastnar för är istället miljön i allmänhet, och stämningen med dess blandning av melankoli, sorg, ilsk och envishet. Melankolin över att världen kanske kommer att gå under av de sår den tillfogats under krigen, sorgen och ilskan över hur det drabbat Andrey, Tjulpán (Andreys fru enligt baksidan men jag tror inte det framgår någonstans i serien) och andra, och envisheten med människorna (ok då, grisarna) som mot alla odds fortsätter att varje dag streta. Inte för att de är hjältar atypiskt snitt, inte för att de alla arbetar för en vision om en bättre värld, någon gång i framtiden, utan helt enkelt för att det inte finns någonting annat man kan göra.

Och det stråk av hopp som ändå finns. Andrey och de andra som personligen varit inblandade i kriget är de som just stretar på eftersom det är det enda de kan göra, även om de inte har något personlig förhoppning om förbättringar, möjligen en förlikning med att världen nu ser ut som den gör, men barnen som inte själva varit med om kriget är av ett helt annat kynne: De är barn, de leker, de har inga ärr.

Sockerärter är en udda serie, helt klart, och den är dessutom bra. Läs!

PS. Smakprov på serien finns här. DS.

SIS 2014: Fanzinen, del 2

Postat den

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå 🙂

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då 🙂

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus 🙂

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

The Slow and the Relentless - svordomar

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

The Slow and the Relentless - action

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma 🙂

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

Elektrisk tsunami

Postat den

Elektrisk tsunami omslag

Idag blir det någonting inte alltför vanligt: En svensk serie helt avsedd för digital läsning. Mix Förlag, ett dotterförlag till Bonniers som ger ut crossoverlitteratur huvudsakligen i digitalt format, har som sin första grafiska novell valt Tinet Elmgrens Elektrisk tsunami.

För den som inte stött på Tinet Elmgren förut kan jag nämna att hon har gett ut två tjocka seriealbum: Eva – Asbesthjärtan och Drivgods. Båda två väldigt underhållande, och Eva – Asbesthjärtan är dessutom synnerligen relevant för Elektrisk tsunami eftersom de har samma huvudrollsinnehavare: Den prostituerade tuffingen Eva.

I Elektrisk tsunami får vi följa Eva på ett udda uppdrag: En man med osedvanligt stark sexuell utstrålning anlitar henne för att han inte ska vara otrogen mot sin fru som är bortrest i en vecka. Eftersom män bara skrattar åt att han tycker det är ett problem med att kvinnor kastar sig över honom och kvinnor som sagt kastar sig över honom har han fått idén att en prostituerad kvinna kanske skulle kunna vara oemottaglig för hans charm. Dessutom är han inte precis ogillande och hoppar gärna i säng med kvinnorna, men han tycker att det vore fel mot hustrun. Så lite av Mannen som slutade röka alltså, med inhyrd hjälp som ska stoppa en person från personens egna handlingar 🙂

Elektrisk tsunami - Nyduschad

Det är inte en lång serie så den gör skäl för namnet novell, men det är precis som Tinet Elmgrens tidigare serier en serie med mycket energi och hjärta som får mig att kapitulera; jag har helt enkelt kul när jag läser den, och den ångande erotiken är det inte heller något fel på. Handlingen är rättfram utan krusiduller så jag ska inte skriva mer om den, men jag vill berömma en sak till: Den digitala anpassningen.

Teckningarna, som för övrigt är lika charmigt personliga som alltid, är gjorda som klassiska serieteckningar med pratbubblor osv. Men förutom dem så finns det också ren text; korta stycken på en eller två rader som ibland sprängs in mellan bilderna. Det som fungerar så bra är rytmen i serien, med exempelvis sekvenser med en serieruta, en text, en serieruta, en text,… där bilderna och texten samspelar alldeles förträffligt. Att läsa en serie på en telefon kan lätt kännas stressigt/futtigt med bara en serieruta åt gången innan det är dags att bläddra, men här används de snabba bläddringarna för att istället få upp tempot. Plus också för att Elmgren låter bilder och text båda bidra till handlingen; att bara läsa serierutorna eller bara läsa texten fungerar inte alls eftersom serien då blir obegriplig 🙂

Sammanfattningsvis är Elektrisk tsunami ett riktigt lyckat experiment med en nytt sätt att publicera serier för en billig penning (den kostar en tia eller två i de olika nätbutikerna) så nu är det bara att hoppas att den säljer tillräckligt bra för att det ska komma mera.

Elektrisk tsunami - Lockelse

 

PS. Slutligen lite konsumentinformation: Elektrisk tsunami publiceras i epub-formatet, utan kryptering (Yes!), så det går finfint att läsa den på valfri digital mojäng, vare sig det är en telefon, tablett eller dator. Jag själv läste den på min mini-padda och provade lite olika appar och valde till sist Bluefire Reader; den respekterade typsnittsvalet istället för att välja sitt eget och presenterade serien på ett bra sätt när jag läste i liggande format. Men som sagt, alla epub-läsare fungerar. DS.

SIS-tegelsten 2: Drivgods

Postat den

Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar 🙂

Aeron & Evas pappa skymtar förbi

Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).

Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.

Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).

OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.

Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!

Kapten Shannon saknar fokus inför en duell

Svensk action: Asbesthjärtan

Postat den

Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag någonsin skulle köpa ett Epix-abum igen. Efter kollapsen på 90-talet har Epix bara fått ut enstaka album, och eftersom nästan alla varit svenska utgivningar av amerikanskt material med flera år på nacken har det inte varit så intressant för mig. Men här är jag nu med ett tjockt album utgivet på Epix förlag, och det är ett kärt återseende; det var minst sagt varierande kvalité på det Epix/Medusa gav ut, men om man lägger ihop allt bra som gavs ut finns det inget svenskt förlag som är i närheten av att matcha det.

Så, albumet ifråga: Eva – Asbesthjärtan av Tinet Elmgren. Några av serierna finns att läsa på nätet där jag läste några sidor för några månader sedan, men när jag såg att det skulle bli en bok av det hela väntade jag på den istället (med risk för att låta som en grammofon som hakat upp sig: Serier gör sig (fortfarande) bäst i bokformat 🙂 ). Det är ju inte varje dag jag får chansen att läsa en ny svensk actionserie av det hårdkoktare slaget.

Albumet utspelar sig i en namnlös storstad i Asien i en slags stiliserad verklighet som närmast verkar vara en mix av de kinesiska storstäder som skildras i film och litteratur: Extremt våld; prostitution; konstiga små sekter; … Och mitt i alltsammans finns Eva, en europé som jobbar som prostituerad på en statlig (?) bordell, och som givetvis är säreget skicklig i att hantera en pistol och i att utöva det där extrema våldet jag nämnde, när det behövs. Men även om hon gillar när det händer någonting leter hon inte upp våldet själv utan använder det bara när exempelvis hennes pojkvän, brevbäraren Ting Yay, hamnar i trubbel.

Det är inte det ovanligaste scenariot om man tittar på modern film eller böcker, men i den svenska serievärlden är det riktigt uppfriskande att se någonting som Asbesthjärtan; det är inte det att jag inte gillar en bra självbiografisk serie, men i det stora hela föredrar jag fiktion före fakta, och det finns inte alltför många sådana i Sverige. Och framförallt inte i action-genren! 🙂

Elmgren är kanske inte världens bästa illustratör, men hon tar igen mycket med energin i teckningarna. Och oavsett hur gruvligt våldet är finns det hela tiden ett gott humör som skiner igenom: Det är uppenbart att den som gjort serierna haft riktigt roligt under tiden. En liten reflektion: Det finns få likheter i övrigt, men då och då ser vissa av figurerna ut väldigt mycket som en del av Tatsumis karaktärer, framförallt Ting Yay. Fast Elmgrens människor är förstås lite rundare och gulligare (något man inte kan säga om Tatsumi…).

Manuset är lite likadant: Fullt ös, helt enkelt. Ibland går det lite väl fort men det gör inte så mycket. Det påminner lite grann om vad en recensent skrev om Tsui Harks film Peking Opera Blues när den hade svensk premiär (jag parafraserar): Det är som att sitta i en Volvo Amazon med jetmotor; det skramlar och skakar lite här och var, men undan går det och roligt är det.

Och, sist men inte minst: Ett bra efterord finns också som var intressant att läsa. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till upplägget när jag hörde talas om det (det finns alltför många historier som parar ihop prostituerade & våld på ett trist sätt), men när jag väl läste serien så klarade den sig fint. Men efterordet gjorde det ännu tydligare att Elmgren har total koll på vad hon pysslar med. En annan orsak till att jag gillade efterordet var också att jag precis innan hade läst Guiberts The Photographer (recension kommer), som är en fantastisk serie men har ett förord som är så förödande trist att jag nästan la ifrån mig boken. Plus till Elmgren för att hon 1. Valde att ha ett efterord vilket så gott som alltid är bättre än att ha ett förord, och 2. Skrev det så att boken blev bättre istället för att nästan förstöra den.

Jag hoppas att Elmgren fortsätter; uppfriskande fläktar behövs!