Etikettarkiv: Tom Gauld

Mooncop

Postat den

mooncop-cover

En liten blänkare idag bara eftersom det är en serie gjord av en mästare i deadpan-humor, Tom Gauld, och jag därför har svårt att skriva mycket mer om honom än jag gjort tidigare; antingen tycker man redan som jag att han är ungefär det roligaste som finns att läsa, som i hans skämtserier från The Guardian samlade i You’re All Just Jealous of My Jetpack, eller så kommer jag helt misslyckas med att övertyga om hans storhet.

Vare sig hur det vill med det, han har hursomhelst nyss kommit ut med en ny bok: Mooncop, om en mycket sysslolös polis på månen. Polisen har egentligen ingenting mer att göra än att äta munkar, kanske försöka hitta en bortsprungen tonåring eller hund (som i sann absurd humor à la Gauld har en tämligen besynnerlig rymddräkt) , och att rapportera sin kvartalsstatistik (antal brott 0, så han har iallafall 100% uppklarandegrad).

mooncop-therapy

Polisen är lite deprimerad -> en inte helt välanpassad terapirobot får hjälpa till

Månen är nämligen på dekis: Alla flyttar därifrån eftersom det är så händelsefattigt och meningslöst att bo där, så varför bo kvar?

Eftersom det är Gauld så får vi givetvis ingen förklaring till de stora skeendena i bakgrunden (Hur har månen bebyggts? Vad har hänt sen? Varför vill någon bedriva en caféverksamhet när det bara finns en enda kund?); vi får nöja oss med den inzoomade handlingen, det som utspelas på marknivå. Och drama? Inte ett dugg; det är som sagt inte Hill Street Blues som gäller för månpolisen.

Tja, det var nog allt jag tänkte skriva; resten får ni klara av, dvs att läsa den här underbara lilla boken 🙂

mooncop-dog

You’re All Just Jealous of My Jetpack

Postat den

You're All Just Jealous of My Jetpack

The Guardian är en tidning som inte har många serier men de den har är ibland fantastiskt bra, som Posy Simmonds serier Tamara Drewe, Gemma Bovery och de om Weber-familjen. Men det finns andra med, och You’re All Just Jealous of My Jetpack är en nyutkommen bok samlar ihop diverse småserier av Tom Gauld som först publicerades i The Guardian.

Jag fascinerades av Gaulds bok Goliath förra året; den hade en alldeles egen stämning och en lågmäld humor som jag uppskattade mycket, tillsammans med väldigt underfundiga teckningar. Så mina förväntningar var minst sagt höga inför YAJJoMJ, även om det inte handlade om en längre serie 🙂

You're All Just Jealous of My Jetpack cartoonsHenry David Thoreau

Och det här är riktigt, riktigt bra, faktiskt bland de bästa jag läst i genren (där genren skulle kunna beskrivas som ensides/enrutes strippar utan gemensamma personer/handling). Om än inte varenda stripp är lika rolig skrattade jag till högt alldeles för mig själv väldigt ofta när jag läste den; Gaulds extremt knasiga och irrelevanta infall vad gäller vårt kulturella arv (för det handlar ofta om klassiska romaner, litteratur i allmänhet, film och dylikt) är ständigt förvånande och helt respektlösa.

You're All Just Jealous of My Jetpack cartoonsBeatrix Potter

Gauld gör upp listor av typen ”Elements for a railway murder mystery”; han intervjuar romanpersoner om deras orsakerna till varför de vill hämnas; en myra från Den andalusiska hunden berättar om hur privilegierad hon känner sig som fick springa runt på Buñuels hand. Allt illustrerat på samma kongeniala sätt som Goliath med en stil som känns både gammalmodig och modern på samma gång.

Efter ett tag börjar jag känna igen en del av Gaulds metoder men lustigt nog gör det bara serierna ännu bättre, med en känsla av en mästare som varierar sitt tema (typ Lewis Trondheims serier herrarna O och I). Så en kort recension men en helhjärtad rekommendation: Läs You’re All Just Jealous of My Jetpack och bli lyckligare!

You're All Just Jealous of My Jetpack cartoons - William Shakespeare

Två rekommendationer: Jerusalem & Goliath

Postat den

Det blir bara lite kort om två serier idag som jag nyss läst och vill rekommendera. Att jag valde att ta de två tillsammans berodde bara på att jag inte hade så värst mycket att säga om dem och därför ville slå två flugor i en smäll, men nu när jag sitter med de två bredvid mig så slår det mig att de faktiskt har en mycket viktig sak gemensamt: Ingen av dem skulle finnas om det inte fanns religioner. Så dagens tema är tydligen (vilket jag inte visste när jag började skriva) kristendom/judendom/islam.

Först en dokumentär av den tillsammans med Joe Sacco mest hyllade reseskildraren inom serievärlden: Kanadensaren Guy Delisle och hans nya bok Jerusalem, en skildring av Delisles ettåriga vistelse i den heliga staden. För en gångs skull är det inte Guy själv som ska jobba utomlands utan hans fru som har ett uppdrag för Läkare utan gränser, och därför blir det mycket berättelser om hur han tar med sina barn runt i Jerusalems olika delar, hur han sitter och skissar det han är intresserad av, hur han handlar. Kort sagt är det en alldeles utmärkt beskrivning av hans vardagliga liv i en stad fylld med konflikter, där nästan allt handlar om olika religiösa grupperingar och deras omedgörlighet att leva tillsammans med de som inte tycker som dem.

Jag gillar Delisles reseskildringar med deras avkopplade stil som låter mig själv komma fram till vad jag tycker. Delisles egna åsikter är ingenting han döljer men inte heller någonting han trycker ner i halsen på mig; ärligt talat har jag mycket mer svårt för den tidigare nämnda Saccos vars serier är betydligt mer politiskt inriktade, ibland nästan pamflettartade. Men jag ska också nämna att jag tycker att Delisle är en överlägsen serieskapare vad gäller timing, teckningar och manus, så jag är knappast opartisk 🙂

Alltnog, Jerusalem rekommenderar jag starkt till alla som är intresserade av vad som egentligen händer i staden; en mer objektiv och på något besynnerligt sätt charmig berättelse är svår att hitta. Vad min egen åsikt gäller m a p Jerusalem och vad som hände där vill jag inte säga mycket mer än att jag vill parafrasera Obelix: De är alla galna, religionsfanatikerna!

Efter dokumentären om den pan-religiösa staden Jerusalem är dagens andra serie helt skönlitterär med en bakgrund i gamla testamentet: Goliath av skotten Tom Gauld är berättelsen om Goliath innan hans ödesdigra duell med David. Jag har inte läst någonting av Gauld förut; allt jag vet om honom är att han är en illustratör i skotska dagstidningar, och att han gjort några serier tillsammans med Simone Lia förut som jag nu gärna skulle vilja få tag på, men deras bok Both är tydligen inte längre i tryck 😦

För Goliath är ett litet mästerverk; en sån där bok som jag börjar läsa utan att veta vad det är och som griper tag i mig från början till slut. Gaulds Goljat (som tydligen är det moderna svenska namnet) är en fredlig man som på grund av sin resliga gestalt utses till förkämpe för filistéernas armé, med tanken att ingen ska våga utmana honom. Goljat sitter på sitt berg och väntar på att någon ska våga utmana honom, och det är egentligen allt som händer i boken.

Men hur underbart skildrar inte Gauld det hela! Hans teckningar är zen-liknande i sin stillsamhet, och de sparsmakade dialogerna är lika perfekta de med. Ibland påminner illustrationerna om klassiska barnböcker i sin tydlighet, ibland nästan om träsnitt, och det finns någonting humoristiskt i hur Gauld ritar människor på distans, som små streckfigurer. Det är svårt att göra honom rättvisa i ord eftersom Goliath är en så fantastisk serie, där ord och text flyter ihop på ett sätt som jag skulle önska gällde för alla serier. Historien är givetvis i grunden sorglig (vi vet ju hur det kommer att sluta för Goljat), men det upphöjda lugnet gör att det känns som någonting oundvikligt och därför mer någonting att filosofera om än att sörja över.

Goliath är en uppfriskande upplevelse att läsa med sin påminnelse om hur bra serier det faktiskt görs runt om i världen med ibland minimala medel, av kända och okända serieskapare, och att serierna gyllene tidsålder nog är nu, oavsett vad nostalgikerna kanske säger 🙂

PS. Precis nu, när jag just skrivit klart inlägget, ser jag att det finns en till gemensam sak med böckerna: Drawn & Quarterly har gett ut båda två. Och jag som ibland får för mig att D & Q blivit lite trista! DS.