Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët)  och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.

Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså 😉 Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.

Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).

Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små <vadhelstsenastetitelnärpåsvenska>. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.

Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är  med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla 🙂

Spirou lever – Zarkonerna anfaller

Tyvärr verkar det som om Sverige inte kommer att få se albumen som ingår i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, böckerna av diverse serieskapare som får göra sin egen version av Spirou, precis som de känner för. Men vi får iallafall läsa Zarkonerna anfaller, det första vanliga Spirou-albumet av teamet Yoann/Vehlmann, som fick chansen att ta över serien efter sin mycket lyckade De förstenade jättarna (som jag redan skrivit om).

Precis som i den tidigare serien lyckas Yoann/Vehlmann utmärkt med att modernisera Spirou utan att det känns krystat, och resultatet är ett bra exempel på hur en klassisk fransk-belgisk serie kan fortsätta utvecklas när nya krafter tar över. Jag var väl en av de få som gillade Morvan/Munueras version, men medan den gick åt det mer spektakulära och sf-artade hållet har istället Yoann/Vehlmann valt att bli en gnutta mer realistiska.

I fråga om hur personerna i serien skildras alltså; handlingen är minst lika fantastisk som något tidigare album, när Zafirs planer orsakar en katastrof i Champignacs omgivningar med mutationer och allehanda skumma varelser som följd. En del gamla bekantskaper dyker upp (som Spirous gamla pickolokostym) och en del nya (som Lena och Astrid, de svenska elektronik/mekanik-ingenjörerna), i en mycket trevlig blandning.

Men för att återgå till personskildringen så är det alltså några betydligt mer vuxna Spirou och Nicke vi får möta här, och det fungerar alldeles utmärkt till, exempel när Spirou blir upprörd över hur obetänksamma forskare kan ställa till det; han kunde visserligen bli arg förut, men här känns det som om det plötsligt är på allvar. Zafir är också han den moraliskt komplicerade och inte uppenbart gode/onde person jag föredrar, och jag uppskattade hur grevens likheter med honom betonades.

(Klicka för större format)

Det är givetvis inte så att en realistisk serie à la Yoann/Vehlmanns Spirou automatiskt är bättre än en mer komisk à la Franquins, men det är roligt som omväxling efter åratal av mestadels trötta kopior av Franquin. En del grus i maskineriet finns det (Spips deltagande känns lite yxiga, men det har jag å andra sidan nästan alltid tyckt när han är med), men det ska bli kul att se hur de hanterar Spirou nu när de faktiskt är ansvariga för serien i fortsättningen 😉

Cinebook, del 3

Jahapp, dags för näst sista delen av Cinebook-genomgången. Det blir bara tre serier idag, alla tre helt OK hantverk men bara en med lite mer personlig charm…

I.R.$.: Manus Stephen Desberg, teckningar Vrancken. Typisk fransk actionserie ner i minsta detalj; det ovanligaste är väl att huvudpersonen jobbar för IRS (amerikanska skatteverket) istället för någonting mer standardartat som CIA. Inte för att det spelar den minsta roll, med tanke på att huvudrollsinnehavaren kan slåss, förföra kvinnor och dra de mest långsökta slutsatser från skurkarnas deklarationer lätt som en plätt.

Det är lite för stelt för att passa min smak, i den där pseudo-fotorealistiska stilen som är så gudisgförbarme tråkigt att titta på, och ett manus där jag inte bryr mig om Larry Max (skatteindrivaren / James Bond-typen i fråga) det minsta. Ändå är det inte helt uselt för Desberg kan åtminstone skriva en historia som håller ihop, och till och med överraska en smula med slutavslöjandet (eller för att vara mer exakt, det är inte förrän några få sidor innan avslöjandet som jag känner mig helt säker på vad skurken egentligen gjorde under andra världskriget. Ett litet plus för att den första Cinebook-boken innefattar två franska album som tilsammand bildar ett avslutat helt (fler delar finns dock). Betyg: I första delen av Cinebook-genomgången skrev jag om två av serierna att de skulle kanske passa i Agent X9, varpå det visade sig att de redan hade gått där. Så därför säger jag nu istället: Jag skulle inte bli förvånad om I.R.$. gått i Agent X9 😉

Largo Winch: Manus Van Hamme, teckningar Francq. Ha! En serie som till och med jag vet att den gått i Agent X9, och det är förståeligt. Ett rätt så tajt manus av Van Hamme som visserligen drar ut på handlingen lite väl mycket i första halvan av boken (dvs motsvarande det första franska albumet; liksom I.R.$. innehåller den första Cinebook-boken två franska album) men det gör inte så mycket eftersom den andra havlan avslutar introduktionshistorien. Teckningarna är också mycket roligare än i I.R.$.; de är inte direkt nyskapande i sin tidig Hermann-stil men de är utan tvekan serier.

Jag kommer inte köpa fler delar men det är mest för att det inte är min typ av serie (plus att det är lite onödigt rått våld här och där; jag gillar inte när författaren envisas med att ta livet av oskyldiga bipersoner som Van Hamme gör här), men för den som är mer förtjust i fransk action à la Bernard Prince är det ett mer lockande köp. Ett litet minus till tecknaren är att det är 100% uppenbart vem i bolagsstyrelsen som är ute efter Largo Winch i och med första bilden på dem; varför kan så många tecknare inte låta bli att göra triviala misstag som genast avslöjar skurken?!? Betyg: Den inte bara skulle passa bra, den gör det redan, i ni-vet-nog-vilken tidning.

Green Manor: Manus Vehlmann, teckningar Bodart. Här har vi till slut den serien som charmade mig mest av dagens, och en serie som inte alls var vad jag trodde (vilket oftast är ett plus för min del). Efter alla action-serier jag läst räknade jag med någonting liknande här men hej vad jag bedrog mig. Green Manor är en sofistikerad, charmig och smålustig serie med kortare episoder som har det gemensamt att de utspelas i och omkring gentlemannaklubben Green Manor i London på 1800-talet. Eller gentlemen; medlemmarna är alla besynnerligt intresserade av mord och allsköns kriminalitet som de berättar historier om för varandra (och ibland utsätter varandra för).

Det är absolut inga grafiska gruvligheter utan mer av Roald Dahls noveller för vuxna, med den typiska knorren som (ibland) överraskar. Mycket trivsamt, och med teckningar som inte gör minsta anspråk på att vara realistiska och istället satsar på kurvor, karikatyrer och personlighet. Jag måste säga att det var en frisk fläkt efter alltför många serier som påminde alltför mycket om varandra att läsa Green Manor, och att den dessutom nöjer sig med ”bara” tre album på franska (två hos Cinebook) gjorde det extra nöjsamt. Fler hade riskerat att bli för mycket upprepning, men till 150 sidor innefattande 16 kortare historier och en liten ramberättelse räcker upplägget gott. Betyg: Mycket trevligt, och om man beställer från Amazon UK kostar det inte mycket heller.

Nästa gång blir det de sista Cinebook-titlarna, och då vankas det lite forntid och lite framtid. Om jag inte klämmer in något icke-Cinebook-relaterat först, förstås 🙂

Ett Spirou och Nicke-äventyr av Yoann och Vehlmann: De forstenede kæmper

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.
Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?
Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.
På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.
Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.

Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?

Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.

På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.

Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

På det hela taget får jag intrycket av att Yoann och Vehlmann också hade trevligt när det skapade albumet. Det finns ingen känsla av att de tvingat sig själva att skapa en radikalt ny version av Spirou, utan istället att de har gjort precis det som var tanken:

Ett Spirou-album i den stil de tycker passar bäst.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien av Frank Le Gall som borde dyka upp hemma hos mig i veckan. Och  jag är inte ensam om att ha uppskattat Yoann och Vehlmanns Spirou eftersom de har blivit utnämnda att ta över den vanliga serien i år, efter att Morvan & Munuera inte blivit så populära som man hoppats.