Etikettarkiv: Viktor Kasparsson

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan 🙂

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 🙂

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!

Syndaätaren

Postat den

Viktor Kasparsson - Syndaätaren - omslag

Hoppsan! Av någon anledning hamnade den femte Viktor Kasparsson-boken som kom ut redan i höstas direkt i bokhyllan istället i läshögen så jag missade att läsa den då. Men nu är misstaget korrigerat, Syndaätaren läst, och några ord om den följer 🙂

Dennis Gustafsson fortsätter att hoppa i tiden i sin skildring av Viktor Kasparssons äventyr. Syndaätaren börjar tidigt i historien, år 1919, med en mycket ung Kasparsson som efter att ha blivit avslängd från ett tåg träffar på en egendomlig släkt som envisas med att bjuda in honom på deras stora fest…

Inledningen visar sig vara en till pusselbit i hur huvudpersonen blev den han är, dvs en person som både dras till och drar till sig övernaturligheter, som kan läggas till de andra vi fått i tidigare böcker. Resten av boken hoppar sedan 7 år framåt, till den tidpunkt där den förra boken Blodsband slutade, och vi får ytterligare en pusselbit till godo när han blir anlitad för att utreda en tragedi i en liten by i trakten: Hans mycket specialiserade detektiv-nisch.

Så två egentligen frikopplade berättelser, med vissa beröringspunkter, som fortsätter att bygga upp Viktor Kasparssons värld, i samma stil som förut; den som läst tidigare volymer vet vad som väntar 🙂

Jag vet inte jag, den där festen...

Jag vet inte jag, den där festen…

Och jag måste säga att det är underhållande värld som byggts upp: Ett gammalt, men inte helt försvunnet, Sverige, där skräcken lurar runt varje hörn, i både traditionella och nya former. Albumen har hittat sin form och är pålitliga i sin kvalité, alltid läsvärda och mysiga att ge sig i kast med. Från ett rent skräck-perspektiv tycker jag fortfarande att den först långa historien, Skräckens ängel, fungerat bäst, men å andra sidan börjar böckerna nu sammantagna att få en större tyngd i och med att vi vet så mycket mer om Kasparsson; jag märkte när jag läste Syndaätaren att all bakgrundskunskap jag redan hade om honom gjorde att jag uppskattade den mera.

Med andra ord, ingen som helst övermättnad finns, och jag ser fram mot årets bok i serien (för jag hoppas att det kommer en sån). Och den här gången ska jag inte slarva bort den i min egen bokhylla!

Höstskräck: Blodsband

Postat den

Viktor Kasparsson Blodsband - Omslag

Aomanjuskogen kommer ut regelbundet varje höst men det finns det fler serier som gör; för tredje oktobermånaden i rad ger Albumförlaget ut en ny bok med Dennis Gustafssons ockulta expert Viktor Kasparsson. 2011 års Skräckens Ängel var en riktig fullträff där vi fick se hur Kasparsson först drogs in i det ockulta mysterierna, medan 2012 års Spöket på Hotell Vega var en mycket lugnare historia med mindre ren skräck och mer knivig detektivhistoria.

I år heter boken Blodsband och den drar mer åt Skräckens Ängel-hållet vilket jag gillar; hotellhistorien var inte alls dålig men jag föredrar tydligen Viktor Kasparsson när det är mer desperation och nerverna utanpå som gäller.

Blodsband utspelas sommaren 1925 i Hälsingborg, direkt efter Spöket på hotell Vega, och Kasparsson har fortfarande inte helt hämtat sig psykologiskt efter traumat i Skräckens Ängel och fysiskt efter hotellet. Men han har börjat intressera sig mer för omvärlden och när han känner sig uttråkad i sin sjukhussäng promenerar han ner förbi obduktionssalen där tjänstgörande obducent precis fått in ett nytt lik: Liket efter Jonas Banér, ledare för det växande nationalistiskt partiet Nordfront, och ett lik som har delvis förtärts av råttor.

Råttorna, Nordfront, obducenten, Kasparsson spelar sedan alla viktiga roller i Blodsband där historien grenar sig bakåt i tiden, och där det finns gott om svaga karaktärer som begår grava misstag men där mina sympatier ändå finns hos alla, även de som är uppenbart onda; det går att tycka synd om en genuint obehaglig person på grund av vad hen varit med om, och samtidigt tycka att hen måste stoppas från att göra det hen gör. Historien är skrämmande även om den mer kaosartade Lovecraft-liknande stämningen som fanns i Skräckens Ängel inte finns här; i Blodsband finns en tydligare förklaring till vad som händer. Vad man tycker är läskigast är nog individuellt: Kaos, antydningar, delirium eller en mer realistisk, förklarande stämning*.

Kasparsson själv fortsätter sin personliga utveckling. I Skräckens ängel drogs han in i händelserna utan egen förskyllan, i Spöket på Hotell Vega undvek han inte att dras in, och här söker han själv upp faran (även om det delvis beror på att han inte bryr sig om hur det ska gå för honom själv, skakad som han fortfarande är efter vad han varit med om). Det är fortfarande långt kvar till den självsäkre utredaren som vi såg i en del av episoderna i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier men fröna är nu sådda.

Det finns mycket att tycka om i Gustafssons serie, som den härligt brun urringa färgskalan som för min del passar perfekt till tiden serien utspelas i, det faktum att boken innehåller tydliga kapitel med både namn och titelsida (vilket är ovanligare än man skulle kunna tro när det gäller serier skapade direkt för bokpublicering), de fint skildrade tidstrogna karaktärerna som nationalisterna, socialisterna, överklassen här, och annat.

Vad jag fastande för i detaljväg just den här gången var två saker: Den fyra sidor långa prologen som sparkar igång boken på ett förträffligt sätt, och Hektor Vargas slutscen när en kliché till handling utförd av en kliché till man ligger nära till hands men istället visar sig även Varga ha fler än en sida.

Viktor Kasparsson Blodsband - Råttor

* För min del är det Lovecraft; få saker kan göra mig lika mörkrädd som den typen av suggestiva antydningar om saker vi inte kan se. På liknande sätt finns det en hel noveller av till exempel Philip K Dick som jag får rysningar av; han skriver helt annorlunda än Lovecraft men utnyttjar ofta glidningar i verkligheten fruktansvärt effektivt. Upon the Dull Earth = jag får gåshud bara jag tänker på den, som nu. Huvaligen!

Ännu mer skånsk skräck: Viktor Kasparsson – Spöket på Hotell Vega

Postat den

Skräckens Ängel, det förra albumet om Viktor Kasparsson, var en utmärkt serie; så pass bra att jag tycker den borde fått Urhunden för bästa svenska seriealbumet 2011. Visst tyckte jag att vinnaren, Vi håller på med en viktig grej, var riktigt bra den med, men kändes lite vassare och lite mer originell, med den skrämmande berättelsen och det gripande slutet. Därför såg jag verkligen fram mot det nya albumet Spöket på Hotell Vega som dök upp häromveckan.

För att få ut det mesta av SpHV måste man nog ha läst eftersom den förra utspelas omedelbart efter den senares slut. Emma Rygels öde plågar fortfarande Viktor K. svårt och han vet inte längre vad han ska göra med sitt liv, men när han av en händelse råkar stöta ihop med hotellägare Bengtsson som behöver hjälp med att utreda en föregiven hemsökelse bestämmer han sig för att anta utmaningen, och därmed är hans framtida bana utstakad.

SpHV är en ganska annorlunda bok jämfört med . Istället för skräcken inför det okända handlar det mer om att lösa ett mysterium; insatsen är mycket lägre den här gången där det värsta som kan hända är att ett hotell säljs för ett lägre pris än det är värt. Det yttre är den här gången viktigare med frågor som Vem gjorde vad? istället för s fokus på det inre, med Viktor och Emmas känslor för varandra och alla de andra extrema känslorna hos prästen, spågumman och byborna. Det behöver inte betyda att den nya boken är sämre, men personligen saknar jag den emotionella spänningen; de enda gångerna det bränner till är när tankar på Emma kryper sig på Viktor.

Men jag vill inte vara för hård mot SpHV för det förtjänar den inte. Det är i jämförelse med som jag tycker den inte når riktigt ända fram; det är ändå en bra serie, för att inte säga en av de allra bästa nya svenska serierna just nu. Teckningarna är lika personliga som förut, där en utveckling mot renare linjer kan skönjas ända sedan den första boken, Viktor Kasparssons Makabra Mysterier.

Dessutom kan det vara så att det behövdes en liten andningspaus efter Skräckens Ängel för det här är trots allt en pågående serie, inte en avslutad dito, och det är mycket möjligt att jag när det kommit ut fler album kommer se SpHV som en välbehövlig lugnare episod för att rytmen i den större historien ska bli bättre 🙂

Mer skånsk skräck: Viktor Kasparsson – Skräckens Ängel

Postat den

Titta, titta; en till bok med Viktor Kasparsson i huvudrollen, Dennis Gustafssons ockulte hjälte från mellankrigstidens Skåne. Förra året fick vi se en samling kortare historier i albumet Viktor Kasparssons Makabara Mysterier, men i årets album Skräckens Ängel är det en enda längre berättelse som presenteras.

utspelas tidigt i Viktor Kasparssons karriär; han blir här för första gången involverad i det ockulta när han på ett fotografiskt uppdrag möter Emma Rygel och hennes adoptivpappa Heinrich Rygel, f.d. flygaress i tyska flygvapnet. Tillsammans med Emma ger han sig ut på en flygtur som avbryts av en plötslig orkan med sitt centrum i en ödsligt belägen herrgård, dit de sedan beger sig.

Emma Rygel dök upp redan i förra albumet där hon omnämndes utan att själv vara med i handlingen. Det är ett tydligt stildrag hos Gustafsson: I båda böckerna refereras tidigare och senare händelser utan att någon bakgrundsförklaring ges, i syfte att bygga upp en känsla av en rik och fullödig värld. Ibland kan det vara fruktansvärt frustrerande med sådana böcker; risken är att det blir ett ständigt flöde av teasers men alldeles för få paybacks. Men i de här serierna saknas de problemen helt, och istället fungerar det precis som det var tänkt. Jag blir bara mer nyfiken på att få läsa mer om Viktor Kasparsson och personerna i hans omgivning. Teasrarna med Emma i VKMM blev helt utredda här i , precis som jag hoppats utan att behöva vänta några år till.

Men även om jag bortser från att de övergripande dragen i serierna fungerar bra så är ett riktigt bra självständigt album. Det är genuint skrämmande, inte bara sådär småmysigt läskigt som de flesta skräckserier är (inklusive delar av VKMM), och det är också en berättelse med en genomtänkt början, mitt och slut, vilket inte kan sägas om alla serier i genren. När teckningarna är som bäst lyckas de fånga samma känsla av fruktan och spontanitet som albumet; jag har ingen aning om hur mycket tid Gustafsson har spenderat framför ritbordet, men intrycket av en hastigt, nästan desperat nedtecknad historia gillar jag. Det här är inte skräck av den långsamt psykologiska stilen som utspelar sig under en längre tid; här är det raka vägen ner i kaninhålet och sen gäller det bara att överleva.

Jag gillade VKMM med dess ovanliga stil både vad gällde teckningarna och (åtminstone delvis) historien, men är snäppet bättre; en tät historia som håller hela vägen fram till sista sidan, dessutom väl presenterad både vad gäller tryck och papper. En av de bästa svenska serierna på länge, utan tvekan!


Skånsk skräck: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

Postat den

Svenska serier vädrar definitivt morgonluft. Det börjar bli en strid ström med längre handlingsfokuserade serier nu, med Mara från Ulthar, Umbra, Utopi Magasin och alltså även Viktor Kasparssons Makabra Mysterier, skriven och tecknad av Dennis Gustafsson och utgiven på Albumförlaget. VKMM är klassiska skräckserier, dvs kortare episoder som innehåller varulvar, gengångare och annat, allt placerat i 30-talets Skåne, med Viktor Kasparsson i huvudrollen.

Vad han egentligen har för yrke och varför han intresserar sig för det ockulta framgår inte direkt; små antydningar finns om en allvarligare bakgrund, och överlag känns det som om historierna i boken bara är en bråkdel av en större mängd som tillsammans berättar hela historien om Viktor Kasparsson. Ett enligt mig lyckat berättarknep som gör mig nyfiken på att få veta mer om honom, att få fylla i de underliggande detaljerna. Hans sociala liv verkar väl så intressant som hans yrkesmässiga, och jag skulle gärna få se mer av miljön för det är inte precis den vanligaste för en svensk serie 🙂

Teckningsmässigt är det också en udda fågel med svenska mått mätt. Jag skulle närmast karaktärisera den som en slags allmän-europeisk stil, med lite tjockare linjer än vanligt. Den är yvig och nästan lite slarvig, men med mycket känsla; jag gillar framförallt hur linjerna blir mer vildsinta ju hemskare scenen är, som i historien om strömkarlen, kanske albumets bästa.

Sen blir det kanske lite väl komplicerad intrig ibland, med tanke på sidantalet, som i God Jul Herr Kasparsson, den inledande berättelsen, som hade mått bättre av antingen fler sidor eller ett bantat manus. Men överlag är det en mycket styvt skriven serie med en utmärkt blandning av historier, från den rätt stillsamma introduktionen över den rena actionhistorien med varulvar till den avslutande som mest av allt påminner om Hellblazer.

Kim W Andersson har fått sällskap som professionell svensk serieskapare av rena skräckserier (Ola Skogängs Theo ser jag mer som en äventyrsserie, det ockulta till trots). Trevligt, trevligt, hoppas på mera!